Jag slår upp dagens tidning, alltså den som nådde svenska hem den 15 juli 1927. Kronprinsen inviger en Carl Milles-utställning i Tomelilla. Huvudgatorna i Stockholm ska asfalteras.
I Wien präglades förstasidorna av utslaget i Schattendorfmålet. Den regeringstrogna Reichspost deklarerar: "En given dom". Arbeiter-Zeitung, socialdemokraternas tidning, har däremot rubriken "Arbetarmördarna frikända". På rubriken följer en svavelosande ledare av Friedrich Austerlitz: "Den borgerliga världen varnar ständigt för inbördeskrig; men är inte detta totala och provokativa frikännande av människor som dödat arbetare av den enkla anledningen att de var just arbetare, i sig ett inbördeskrig."
Austerlitz hade den wienska befolkningens öra. I huvudstaden styrde socialdemokraterna med egen majoritet. Men de katolsk-konservativa regerade landet. Blocken var jämnstarka, balansen skör, misstänksamheten ömsesidig. I kulisserna fanns stora vapenlager, demobiliserade soldater, hundratusentals frustrerade ynglingar och starka ideologier. Såväl högern som vänstern höll sig med väpnade förband, för den händelse att inbördeskriget skulle bryta ut.
Den 30 januari samma år hade en grupp socialdemokrater tågat genom byn Schattendorf vid ungerska gränsen. Sådana demonstrationer ägde rum varje söndag överallt i Österrike - ena veckan hemvärnet och annan milis, nästa vecka facket och sossarna. Denna vecka alltså sossarna. När de passerade Josef Tscharmanns krog, vattenhål för en grupp ynglingar som kallade sig Frontkämpfer, avlossades skott från ett krogfönster. En vuxen arbetare och en åttaårig pojke träffades i ryggen och dog.
Den 14 juli förkunnade juryn i Wiens tingsrätt sin dom. Gärningsmännen hade erkänt att de skjutit. Två människor hade dött. Juryns dom? "Ej skyldiga."
Det var inte första gången socialister mördats av extremhögern, inte första gången gärningsmännen friats. Schattendorf var droppen. Ett inbördeskrig? skrev Austerlitz.
Nästa dag staplade Dagens Nyheter fyra feta rubriker på förstasidan:
Vilda gatustrider i Wien.
40 dödade, 200 sårade.
Justitiepalatset brunnet.
Förstadspöbel i uppror för en jurydom.
Wien isolerat från utlandet.
Kulspruteaktion mot massan. Kritiskt.
Det var långt i underkant. Åttio år senare vibrerar alltjämt nyhetstexterna. Något stort har skett eller är på väg att ske, men ingen vet vad. Kupp, inbördeskrig, folkresning, kommunistisk revolution? Allt man vet är det sista: Kritiskt.
En av personerna i "förstadspöbeln" var Elias Canetti, blivande Nobelpristagare i litteratur. Han grubblade över julihändelserna hela resten av sitt liv. Det gav upphov till romanen "Förbländningen" (1933), som bokstavligen skildrar hur den borgerliga kulturen brinner upp, och sedan till livsverket "Massa och makt" (1960), där julidagen 1927 får visa hur stora kollektiv kan agera av egen kraft, destruktivt eller intelligent, utan ledning.
Efter den 15 juli visste jag, skrev Canetti senare i sina memoarer, "hur det gick till vid stormningen av Bastiljen, jag behövde inte läsa ett ord om det."
Sigmund Freud var inte hemma på Berggasse den dagen, utan på semester i Semmering. Men rapporterna om kravallerna i hemstaden letade sig in i hans texter och spädde på hans pessimism. När skulle människan lära sig att leva utan att hugga sin nästa i strupen?
Även i Robert Musils livsverk "Mannen utan egenskaper" märks julirevolten, i de vilda demonstrationsscener som utgör romanens vändpunkt. Hos Hermann Broch spökar samma scener i romanverket "Sömngångare", fast här förlagda till den tyska revolutionens 1918. Heimito von Doderer å sin sida skrev ett mastodontverk om julihändelserna. Hans roman "Demonerna" (1956) kulminerar efter 1.200 sidor framför det brinnande Justitiepalatset.
Den som påverkades starkast var publicisten Karl Kraus. Med en rad satiriska essäer, dramer och hörspel förde han en heroisk kampanj mot de skyldiga. I september lät han klistra upp affischer på Wiens husväggar där han krävde polischefen Johann Schobers avgång. Canetti återger hur han gick från anslag till anslag, alla undertecknade Karl Kraus - "och det föreföll mig som om all rättfärdighet på jorden hade tagit gestalt i hans namn".
Få enskilda händelser har fått en så rik intellektuell efterbörd som den 15 juli 1927. Men varför tedde sig dagen så ödesdiger och förhäxande?
Det var en fredag. Klockan åtta på morgonen slog arbetarna vid elverket av huvudstadens gas- och elförsörjning. Allt stannade. Från stadens olika delar rann bäckar av sysslolösa ihop med demonstranter och växte nära Ringen till en flod. Ridande polis försökte dämma upp, provocerade, grep demonstranter, trycktes tillbaka, ådrog sig människors ilska. Slutligen ställde polisen upp utanför Justitiepalatset, lagens säte, eller klassjustisens bastion, beroende på hur man såg det. Några personer tog sig in med bensindunkar under armen.
Klockan 12.28 kom första larmet från det brinnande Justitiepalatset. Brandbilar sändes i väg men fick framfarten blockerad av folkmassan, nu ofattbart stor, över 200.000 människor. Statschefen Ignaz Seipel och polischefen Schober beslöt att utrusta 600 poliser med gevär och gav dem order att marschera mot tumultet. Omkring halv tre, just som brandbilarna kommit igenom, började polisen skjuta. Otto Bauer, socialdemokraternas ordförande, har berättat:
"Ringstrasse var då folktom och det vara bara på andra sidan det stod ett par hundra människor, inte demonstranter, utan nyfikna som hade sett det brinnande Justitiepalatset. Bland dem fanns kvinnor, flickor och barn. Så rycker en avdelning fram, jag såg dem röra sig framåt med gevären i hand, personer som i de flesta fall inte lärt sig skjuta, även när de sköt stödde de gevärskolven mot magen och sköt åt höger och vänster, och om de såg några människor - det fanns en liten grupp framför skolrådets byggnad och en lite större åt parlamentet till - sköt de på dem. Folk greps av en vansinnig rädsla; de flesta hade inte ens lagt märke till avdelningen. Man såg människor springa i väg i blind fruktan, medan polismännen besköt de flyende bakifrån."
Historikern Gerhard Botz talar om en "skjutpsykos". Polisen sköt mot demonstranter, åskådare och sina egna. De sköt mot män och kvinnor, mot barn och gamla, mot brandbilar och ambulanser. När lugnet återvänt var åttiofem civila och fyra polismän döda, och mer än tusen sårade.
Det liknade stundtals en harjakt, medgav en av de ansvariga, vicekanslern Karl Hartleb. Det framkom att ammunitionen som delats ut var så kallade dumdumkulor. Läkarna på Wiens sjukhus sa att de inte ens under kriget sett maken till skottskador.
Ett pris värt att betala för återställandet av lag och ordning, ansåg det borgerliga Österrike. Den konservativa regeringen överöste poliskåren med hedersmedaljer. Polischefen kunde också inhösta ekonomisk belöning från Bankförbundet, Industriförbundet, Handelskammaren och Automobilklubben. Det ansågs allmänt att demonstrationen var resultatet av en kommunistisk konspiration.
Kommunismen hade dock föga med saken att göra. Den hade över huvud taget ringa inflytande eftersom landets socialdemokrati var ett av de bäst organiserade partierna i dåtidens Europa. Under dess ledning hade Wien förvandlats till ett modellsamhälle. Men den 15 juli förlorade det kontrollen. Ingen hade räknat med en så väldig demonstration, inte heller med en polisinsats av sådan brutalitet.
Den 15 juli 1927 var början till slutet för Österrikes demokrati. Från och med nu skulle borgerligheten förknippa arbetarrörelsens idé om det goda samhället med den våldsamma massan eller bolsjevikernas revolution, medan arbetarna skulle förknippa den borgerliga ordningen med en rykande gevärsmynning.
Men vad som reste sig ur klasskampen vid Justitiepalatset var en vision som besegrade båda lägren: en fascistisk front, överlägsen socialisterna i att mobilisera folket och bättre än de konservativa på att upprätthålla ordning.
Det brinnande Justitiepalatset blev en kraftfull symbol som landets regering, borgerliga offentlighet och näringsliv pekade på för att åskådliggöra det socialistiska hotet. För att avvärja hotet ökade de stödet till det paramilitära Heimwehr, redan frikostigt finansierat av privata donatorer och de fascistiska regeringarna i Italien och Ungern. Så växte högerns väpnade förbund och kunde börja rena landet från röda och semiter, innan de några år senare sögs upp av nazismen.
Det finns ögonblick då tidens motsättningar förtätas till bild. Bilden föreställer ofta en brinnande byggnad. Justitiepalatset 1927, riksdagshuset i Berlin 1933, World Trade Center 2001. Framtiden hänger på vilka slutsatser makthavarna drar av bilden.
Större delen av Europas borgerlighet ställde sig bakom polisens våld och avvisade de österrikiska socialdemokraternas krav på att stävja högermilisen. Dagens Nyheters ledare från den 19 juli är ett exempel på tidsandan: förvisso hade Österrike upplevt de värsta oroligheterna sedan världskriget; förvisso hade väl allt kunnat undvikas om rättsväsendet gripit in mot extremhögerns politiska mord; och förvisso såg det även ut som om poliskåren inte agerat helt opartiskt. Men skulden, slog DN fast, låg uteslutande hos socialdemokraterna, som inte hade lyckats tygla arbetarrörelsens kommunistiska falang.
Alla "vet alltför väl", skrev DN förnumstigt, "att fascismens svarta blomma endast växer på kommunistisk rot och att den vissnar i samma stund som den förlorar detta fäste i marken." Fascismen var kort sagt kommunismens fel. Kommunismen var i sin tur socialdemokratins fel. Det brinnande Justitiepalatsbranden visade vart vänsterns väg bar. Vill vi undvika denna väg är det förhastat att avväpna fascismen, resonerade denna tidning.
Men inte bara DN, utan större delen av offentligheten resonerade så. Den 15 juli 1927 är en historisk miniatyr. Man ser hur tidens borgerlighet sätter demokratin i pant och legitimerar polisstaten och extremhögern för att säkra sin ordning.
Därför är den 15 juli 1927 en dag att glömma.
Ur Karl Kraus texter bullrar alltjämt en frisk vrede. Snabbt skär han sönder den förenklade berättelsen om Ordningens kamp mot Anarkin och de wienska dygdernas triumf över bolsjevismens terror. Nej, i dessa kravaller fanns vare sig ordning, anarki, dygder eller bolsjevism. Där fanns bara mångas ärliga ilska över en orättfärdig dom, samt en statsmakt som svarade med massaker, skrev Kraus: "Ingen i detta samhälle, inte en enda, har känt sig manad att resa sig upp och bekänna: de röda flammorna på himlen över Wien den 15 juli måste blekna inför skammen över dessa gärningar och den kannibalistiska välmågan hos en regering och en borgerlig offentlighet vars enda bekymmer för tillfället är de negativa följderna för turismnäringen."
Då hade händelsen redan stelnat till bild. Makthavarna hade dragit fel slutsats. Kraus lyckades visserligen ta heder och ära av polischefen Schober för all framtid, men i övrigt stod han maktlös och förtvivlad.
I historiens brinnande nu, den 15 juli 1927, stod allt och vägde. Skilda alternativ avtecknade sig på himlen. Att döma av ögonvittnesskildringarna var det inte synbilderna av det brinnande Justitiepalatset som gjorde starkast intryck, utan ljuden. Det beror säkert på att energiförsörjningen var bruten och staden låg kusligt tyst. Ljuden tecknar en kurva från folkets spontana manifestation av politisk vrede till maktens motaktion. Under de tidiga morgontimmarna: mängdens förvirrade kakofoni - "Fy! Fan! Bu! Skam!" På eftermiddagen, den öronbedövande stillheten hos hundratusentals tigande människor som ser rättvisan dö och återfödas i lågorna från Justitiepalatset. Sedan, när kvällen smög närmare, gevärens rop på ordning. "Det var som ett skarpt streck", skriver Heimito von Doderer i sin roman. "Som ett piskrapp."