Även om kameran i en mening fångar verkligheten, och inte bara tolkar den, så är fotografier i lika hög grad en tolkning av världen som teckningar och målningar är det.
Okej, jag erkänner: Det där knyckte jag från Susan Sontag. Frågan är om jag hade kunnat komma undan med det? Hur länge hade det dröjt innan någon känt igen ordvalet, gjort en Googlesökning och avslöjat mig som en bluff? Kanske aldrig? I vissa lägen, när man har bråttom och idéerna är slut, kan det förstås vara frestande att chansa.
Förmodligen var det ungefär så han resonerade, den prisvinnande naturfotografen Terje Hellesø, som i helgen avslöjades som en simpel fuskare. ”Årets naturfotograf” hade helt enkelt klippt in köpebilder av vilda djur i sina egna landskapsfotografier. Det blev kanske mer bekvämt så, om lodjuren inte behagar dyka upp när man ligger på lurpass i gryningen får man väl hitta dem på nätet.
Och vem kan klandra honom? Det funkade ju, tills någon glädjedödare gjorde en bildsökning och hittade originalet hos en bildbyrå.
Alla bilder av verkligheten är med nödvändighet ett subjektivt urval, ett utsnitt av en verklighet som är alldeles för mångfacetterad för att sammanfattas i en enda bildruta. Att fotografera är att välja. Som fotografins främsta teoretiker Susan Sontag konstaterat befinner sig alla bilder i ett skymningsland någonstans mitt emellan konst och sanning.
Problemen börjar när konsten utger sig för att vara sanning. Det är samma etiska dilemma som uppstår när en författare skriver en roman om en historisk person, som i Bengt Ohlssons uppmärksammade bok om punkikonen Johnny Ramone. Att blanda fakta och fiktion är numera en vedertagen litterär metod, men den får konsekvenser: I dag är det knappt någon som litar på det skrivna ordet, vare sig det kommer från kända författare eller ”mainstream-medier”.
Men fotografin tror vi blint på. Även i vår digitala tidsålder betraktas fotografier som det främsta sanningsvittnet. Kvällspressen uppmuntrar sina läsare att skicka in suddiga mobilbilder av olyckor, naturkatastrofer och kändisar, samtidigt som de sänder ut sina egna fotografer till krig, kungabröllop och idrottsevenemang jorden runt – allt enligt devisen att en bild säger mer än tusen ord.
Vilket den kanske gör. Men allt den säger behöver ju inte vara sanning. Bara timmar efter att amerikanska specialstyrkor sköt ihjäl Usama bin Ladin i våras dök den första bilden på hans blodiga huvud upp i världspressen. Men tämligen omgående visade det sig att fotografiet var fejk, ett collage av den ännu levande terrorledarens skägg och ett massakrerat mansansikte. De medier som hunnit publicera bilden tvingades snabbt be om ursäkt och plocka bort den från sina hemsidor.
Samtidigt som den digitala revolutionen underlättar spridandet av bilder och information, som vid vårens folkliga uppror i de slutna arabstaterna, så ökar den risken för manipulation och propaganda. För de stora nyhetsmedierna är det en kalkylerad risk, enligt samma logik som gör att vi accepterar några hundra dödsfall i trafiken varje år. Det är, helt enkelt, smällar man får ta.
Ser man bakåt i historien är fejkade bilder naturligtvis inget nytt. Det kanske mest kända exemplet är den holländska mästerförfalskaren van Meegeren, som tjänade miljonbelopp på sina falska Vermeermålningar i 1900-talets början. Men snarare än att kopiera befintliga verk, skapade van Meegeren egna målningar i den gamle mästarens stil – det var i princip bara signaturen som var falsk.
Som den irländska författaren Frank Wynne konstaterat är van Meegerens största bidrag till konsthistorien att han lärt oss att ifrågasätta vår besatthet av ”äkthet” och i stället försöka känna igen skönhet där vi ser den – oavsett vem som målat dit signaturen.
Klen tröst, måhända, för den naturfotograf som nu ertappats med fingrarna i den digitala syltburken. Men för oss andra kan hans klipp och klistra-estetik kanske ändå tjäna som inspiration för egna konstnärliga experiment. Kom ihåg: Allt är tillåtet, så länge man inte blir avslöjad.