Invektiven haglar när Madeleine Leijonhufvud (DN Kultur 23/12) på nytt ansluter sig till dem som tycker synd om drottningen för att Kalla fakta avslöjat att Walther Sommerlath deltog i ariseringen av ett judiskt företag i Nazi-Tyskland. Hon förnekar till och med att Sommerlath deltog i ariseringen, och påstår att han hjälpte den judiske ägaren till fabriken, Efim Wechsler.
Uppgiften om att det skett ett slags bytesaffär mellan Sommerlath och Wechsler kom fram först efter våra program genom Expressens reporter Arne Lapidus, som hittade en avlägsen släkting till Wechsler i Jerusalem. Vi rapporterade direkt om detta i Kalla fakta.
Nu har drottningen fått fram dokument som bekräftar berättelsen om bytesaffären. Dokumenten bevisar dock inget annat än att Wechsler genom denna eventuellt skaffade sig en möjlighet att få ut ett visst värde av sin fabrik när han lämnade Tyskland. Att övertagandet registrerades som en ”Arisierung” är obestridligt dokumenterat, liksom att Efim Wechsler inte hade något annat val än att överge sin fabrik och fly Tyskland.
När drottningen i en intervju våren 2010 för första gången kommenterade sin fars nazistiska förflutna sade hon att han ”inte var politiskt aktiv” och att fabriken han drev i Berlin under kriget tillverkat leksaker. Detta skedde åtta år efter att tidningen Arbetaren (2002) avslöjat att Walther Sommerlath varit medlem i nazistpartiet och att fabriken tillverkat krigsmateriel.
Leksaker eller krigsmateriel? Partimedlem – men inte politiskt aktiv? Hjälpare eller förövare? Det handlar tydligen om vilket perspektiv man väljer. Av respekt för historieskrivningen vore det välkommet med ett mer sakligt förhållningssätt.