I "teateruppropet" (DN 21 aug) sätts fokus på teatrarnas krisande ekonomi. I en ledare dagen därpå önskar Barbro Hedvall en kulturpolitisk debatt som höjer sig över anslagskraven och i stället riktar in sig på den gemensamma vokabulären. Kulturutredningen har i uppdrag att forma en långsiktig och angelägen kulturpolitik som kan möta morgondagens behov och krav. Dessa tre utgångspunkter - ekonomiska resurser, den gemensamma vokabulären och en angelägen och långsiktig politik - är inte bara förenliga, de skapar utmärkta förutsättningar för just det som både Barbro Hedvall och undertecknarna av uppropet efterlyser: ett samtal om kulturens uppgifter i samhället.

I en nyckelmening pekar uppropet på sambandet mellan demokratin, kulturen och det fria ordet. Här finns, som vi ser det, det egentliga motivet för en kulturpolitik över huvud taget. Det är här som det kulturpolitiska uppdraget har sin grund och sin legitimitet..

Om vi antar att politik är både hedervärd och hyfsat rationell, hur kommer det sig då att maningen om omsorgen om kulturen för demokratins skull ändå klingar ohörd? Kanske skulle ett svar kunna vara att den kulturpolitik vi har i dag inte är av det slaget att sambandet mellan teatrarna och demokratins fundament blir tillräckligt tydligt?

I så fall behöver politiken läggas om så att den betonar sambandet i stället för att dölja det. Vi kan tänka oss att vi har den stora frågan om demokratin i ena änden av det kulturpolitiska fältet och den, trots allt, mindre frågan om scenkonstens väl och ve i den andra. Att fylla mellanrummet mellan det mycket vida och det specifika är att på allvar ta itu med kulturpolitiken och låta den verka som den nödvändiga samhällskraft den egentligen är men aldrig tillåtits vara.

När dagens nationella kulturpolitik formades på 60- och 70-talen var det med ett brett anslag. Man ville se kulturpolitiken som en bred samhällsfunktion. Det är det budskapet vi ser i utredningarna som föregick 1974 års kulturpolitiska beslut. Men vi har också sett att mycket av dessa ansatser tappades redan innan utredningarna blev politik. Kulturen fick fortsätta som en exklusiv företeelse och kulturpolitiken fick inte det inflytande inom andra samhällsområden som utredarna hoppats.

Sedan dess har utvecklingen - trots flera goda ansatser i annan riktning - snarast accelererat. Dagens kulturpolitik är i sin tillämpning uppdelad i en mängd mer eller mindre separerade avsnitt; teater för sig, film för sig, museer för sig, bibliotek för sig etc. Vi har fått en mediepolitik som alltmera uppfattas som något helt och hållet för sig, trots att det borde vara uppenbart att motiven för allmänna satsningar på public service, fri press och starka kulturinstitutioner i grund och botten är identiska.

När det politiska landskapet splittras upp och fragmentiseras blir politiken svag och kulturområdets frågor väger lätt i jämförelse med andra intressen som är bättre organiserade och bättre etablerade och som i angelägna och grundläggande frågor talar med en röst.

Därför tror vi det är viktigt att på nytt ställa frågorna om kulturpolitikens bredd och djup, om den kritiska massa som behövs för att få ett fungerande politikområde, om vad som är det kulturpolitiska grunduppdraget - det vill säga de frågor som låg till grund för 1970-talets kulturpolitik. De är lika relevanta i dag. Svaren kanske blir något annorlunda formulerade än för 35 år sedan, men handlar i grund och botten om individen och de samhälleliga gemenskaperna.

Kulturpolitiken ska mer än något annat utgå från det offentliga ansvaret för att det finns tillräckligt många och tillräckligt brett spektrum av arenor, mötesplatser och kontaktytor där gemenskaperna både kan mötas och brytas mot varandra. I en sådan kulturpolitik är givetvis också konstnärerna och de konstnärliga institutionerna, grupperna och organisationerna en självklar förutsättning.

Detta betyder inte att det är 1974 års kulturpolitik som är lösningen på dagens problem. Däremot tror vi att de grundläggande frågorna om kulturens roll i samhället är ganska väl kända. De måste ställas på nytt men sättas in i nya, relevanta sammanhang som speglar den utveckling och förändring som samhället - och vi människor - genomgått under de senaste 35 åren men som också gör det möjligt att möta de frågor och problem som ligger i framtiden.

Kulturutredningen har under vintern och våren träffat och fört samtal med ett mycket stort antal företrädare för konst, kultur och kulturpolitik. Dessa samtal har i hög grad handlat om kulturens funktion i samhället och givit oss tydliga indikationer på att det är där den kulturpolitiska diskussionen måste börja. Den kulturpolitik som vi ser framför oss handlar mycket om det som "teateruppropet" kallar för vår "vi-känsla". Kulturpolitikens uppdrag ligger nära de demokratiska kärnvärdena. Utan gemenskaper fungerar inte vårt samhälle och detta är i grund och botten en kulturfråga.