Framtidens tidning skrivs av alla

Publicerat 2002-10-24 06:00

0 kommentarer
0 Bloggar

Externa länkar

Man skulle kunna läsa och man skulle skriva, ta del av andras kunskap och dela med sig av sin egen. Det var tanken. World Wide Web började som ett dokumentationssystem på ett fysikforskningscentrum. Ett väl asketiskt ursprung för nittiotalets färgsprakande informationsrevolution kan tyckas, men de storslagna visionerna fanns där från första stund. De var bara inte av samma sort som riskkapitalisternas. Tim Berners-Lee, ingenjören bakom WWW, insisterade redan från början på att webbläsarna också skulle vara redigeringsverktyg, på att nätet inte skulle bli en plats där få skriver och många läser. Hans vision var ett betydligt mer hemvävt nät än det vi fick.
Han var inte ensam om att ställa liknande förhoppningar till den nya tekniken. Amerikanska litteraturteoretiker skrev samtidigt profetiska böcker om hypertextens frigörande potential. Äntligen fanns det en skriftteknologi som inte tvingade in våra tankar i den tryckta textens linjära mall. Gutenberg skulle avslöjas som en tankelivets Henry Ford. Under medeltiden hade läsare och skribent varit inbegripna i ett samtal på ett högst påtagligt sätt. Den medeltida handskriftens marginalanteckningar införlivades ofta i huvudtexten när nya kopior tillverkades. Med den tryckta boken, den första löpande band-produkten, försköts balansen till författarens förmån. I hypertextens era skulle balansen återupprättas men nu i ett massamhälle.

Givetvis inträffade inget av det där. Eller så gjorde det det. Någonting har ju hänt under det gångna decenniet. E-postlistor är vardag sedan länge. Med fildelningsprogrammet Napster blev peer to peer (jämlike till jämlike) eller P2P ett modebegrepp. P2P står i motsats till klient värd-modellen, i vilken klientprogrammet efterfrågar resurser från värdprogrammet. Webbservern skickar sidor till webbläsaren, men aldrig omvänt. Kommunikationen är enkelriktad. P2P betyder att alla program agerar klient och server samtidigt. P2P:s ursprungliga innebörd var alltså rent teknisk, men begreppet försågs snabbt med en social innebörd. Med P2P skulle skivbolagens hitlistetyranni krossas. För dem som vävde ideologi kring Napster var filbytandet inte ett upphovsrättsintrång utan snarare en demokratisering av populärkulturen.
Nu har någon tagit P2P i den överförda bemärkelsen, laddat med vaga föreställningar om uppror och gräsrötter och lagt till ett j för journalistik. Det är svårt att hitta förespråkare för P2PJ som är lika enkelspåriga som de mest hårdföra Napsteranhängarna, men mellan raderna skymtar ett löfte om nyordning i medielandskapet: läsarna samtalar direkt med varandra, inga grindvakter, inga upplageanalytiker, inga elitistiska sammansvärjningar som döljer det som egentligen pågår. De som intresserar sig för P2PJ är inte eniga om begreppets definition eller användbarhet, men systemen de talar om är webbloggar och wikier. Webbloggarna var ursprungligen inte mycket mer än annoterade länklistor, men har ofta vuxit ut till något mer tidningsliknande. Någon webblog lade till en möjlighet för användare att kommentera de utlagda länkarna och snart blev kommentarerna sajtens huvudnummer. Wikierna liknar mer elektroniska anslagstavlor.

Störst bland webbloggarna är femåringen Slashdot. Grundaren, Rob Malda, lade dagligen ut länkar till nyheter som intresserade honom: manga, linux och allting som händer på Nasa. Läsarna kunde inte bara kommentera nyheterna utan också betygsätta varandras kommentarer. De flesta Slashdotläsare väljer att endast läsa högt rankat material. På så sätt är läsarna också redaktörer. De har ingen refushög, men de avgör kollektivt vad som hamnar på förstasidan och vad som placeras längst bak i en bilaga.
Möjligheterna att filtrera informationsflödet, som Slashdotnördarna hyllar, väcker oro på annat håll. Den amerikanske statsvetaren Cass Sunstein har i sin bok Republic.com skissat en framtid där det inte längre finns något forum för en diskussion av medborgarnas gemensamma angelägenheter. Ny teknologi tillåter läsarna att hänsynslöst välja bort allt som inte intresserar dem. Kvar blir, enligt Sunstein, de artiklar som bekräftar läsarens världsbild. I stället för att bli demokratins nya torg blir nätet tankeenklavernas drivhus.
Roligare är väl då att tänka på P2PJ som en ny början. När Jürgen Habermas beskrev 1700-talets offentlighet som förebildlig var det just samtalet mellan medborgarna som stod i centrum. Urscenen för hans offentlighetsmodell var inte tidningsredaktionen utan den engelska kaffestugan. Där träffas medborgarna (det vill säga borgarklassens män) och för, utan tanke på egennytta, ett rationellt samtal på väg mot en allmän opinion. Det är detta samtal som ger den allmänna opinionen dess auktoritet inför den politiska makten. Sedan förfaller allting, som det alltid gör för filosofer, och i vår tid har offentligheten urholkats till en skenoffentlighet där samtalet ersatts av kulturkonsumtion. Den allmänna opinionen har förvandlats till ett oberäkneligt vilddjur som statsmakten och intressegrupper försöker dressera med opinionsarbete. Slashdot befinner sig en bra bit från Habermas utopiska kaffestuga, men kan kanske i varje fall leva upp till epitetet digitalt fikarum. Detsamma kan kanske sägas om svenska sourze.se, ett mellanting mellan webblogg och webbtidning.

En av de mer intressanta webbloggarna just nu är Kuro5hin, som ges ut under devisen Teknologi och kultur. Redaktören Rusty Foster är en före detta programmerare bosatt i San Francisco Bay Area. Under en timslång telefonintervju visar det sig att hans bild av mediehistorien inte är helt olik Habermas:
Den mediesituation vi har i dag är inte gudagiven, säger Foster. Under den amerikanska revolutionen såg medierna inte ut som CNN. Medierna var Benjamin Franklin och en rad andra personer med var sin tryckpress. De hade ingen ambition att vara objektiva och läsarna visste vilken dagordning de olika tidningar hade. I dag har vi ett enormt mediemaskineri som försöker göra allt i ett tredjepersonsperspektiv. P2PJ, eller kollektivmedier, är partiska och tydliga med sin partiskhet. De återinför en mänsklig röst i medierna.
P2PJ handlar bara delvis om att förmedla information. Det handlar lika mycket om att bygga onlinesamhällen. New York Times har en väldigt tydlig identitet. Gårdagens, dagens och morgondagens upplagor skiljer sig inte nämnvärt åt. Dess karaktär förändras långsamt i takt med att redaktörer kommer och går. Kuro5hins identitet är mycket rörligare. Sajten kan vara en helt annan i morgon om det dyker upp ett nytt gäng besökare som förflyttar fokus. Min ambition är att fungera som en brännpunkt för sajten. Genom de artiklar jag själv skriver försöker jag sätta tonen för Kuro5hin. Redaktör är en lite missvisande titel eftersom jag inte har större formell makt över Kuro5hin än någon annan. Ett kollaborativt medium är något som växer snarare än något man skapar.

Inspirationen till P2PJ kommer knappast från hypertextteoretiker som skriver tjocka böcker om Verkets upplösning. Snarare kommer inspirationen från utvecklingen inom fri programvara. Att tusentals frivilliga kan pussla ihop var sin liten kodbit till ett fungerande operativsystem är något ganska enastående. Innan det hände var det inte många som trodde att något sådant var möjligt. Det visar att nätet är ett ställe där folk kan samlas och uträtta saker.
Webbloggen är ett snabbt medium. Diskussionstrådarnas livslängd mäts i dagar eller till och med timmar. Samtalen på en wiki däremot pågår över månader och år. En wiki är en hypertext som kan redigeras i en webbläsare. Traditionen bjuder att wikin skall vara öppen, att vem som helst skall kunna lägga till eller ta bort vad som helst i den.
Till sin struktur påminner wikin om Talmud, den muntliga läran med kommentarer som judiska religiösa auktoriteter arbetade på under ett millennium. På varje sida ligger marginalanteckningarna i lager utanför varandra.
Paradoxalt nog är wiki hawaiiska för snabb. Ward Cunningham valde namnet när han konstruerade den första wikin 1994. Namnet bryter en grandios namngivningstradition inom hypertextprojekt. Memex, Xanadu, World Web Web, till och med hypertext låter lite som något från Star Trek. Wikin kom till för att fylla ett specifikt ändamål: att underlätta för en grupp programmerare att samtala om designmönster i programkonstruktion.

Cunninghams första system utgjordes av ett par hundra rader Perl, de snabba hafsverkens programmeringsspråk framför andra. Wikin är i mycket en hypertextprofetia som slagit in: dissonanta röster och ämnen trängs sida vid sida. Det slutgiltiga omdömet fälls aldrig. Men wikivärlden är befolkad av pragmatiker. Kanadensaren Sunir Shah som driver wikin Meatball är en av dem.
Meatball handlar om hur man driver ett fungerande onlinesamhälle. Det är en fråga som spretar åt många håll. Därför finns där artiklar om kravallerna i Quebec, om grafiska gränssnitt, om Karl Popper och om olika programmeringsspråk. Jag vet inte om man skall kalla Meatball för P2PJ eller om den termen egentligen betyder något. Man kan kalla ett samtal på puben för beer to beer journalism, men hur är man hjälpt av det?
Den som kommer till en wiki på jakt efter specifik information kommer väldigt snabbt att bli frustrerad. Man måste tycka om att gå vilse. Jag har läst tusentals av sidorna på Wards Wiki. Det händer att jag snubblar över en sida som jag inte läst på ett par år, börjar gå i polemik mot det som står där för att efter en stund inse att det är jag själv som skrivit det. Det kan vara svårt att hålla isär rösterna på en wikisida. Efter ett tag slutar man hålla reda på vem som sagt vad och följer argumenten i stället.

Gemensamt för nästan alla de här sajterna, säger Shah till sist, är att de drivs av programmerare och att majoriteten av besökarna är programmerare, men egentligen är Internet och en sökmotor all P2PJ vi behöver. Vem som helst kan publicera vad som helst och alla kan hitta det. Webbloggar och wikier kommer att fortsätta att vara en angelägenhet för i första hand programmerare en lång tid framöver, kanske för alltid. Och världen kommer inte att vara ett sämre ställe för det.

Oivvio Polite