Så har det länge sett ut. Men så var det inte från början. Erik Lönnroth har i sin glänsande bok Den stora rollen visat hur alla Gustaf III:s ansträngningar i sista hand var inriktade på målet att inför eftervärlden framstå som en värdig arvtagare till de stora Vasakungarna. Den Gustaf som Esaias Tegnér besjöng i sin akademisång 1836, den geniale impressarion som trollade fram en kulturell guldålder, tillhörde en då relativt ny berättelse, som slog igenom på grund av händelserna 1808-1809. Under det föregående skedet, när Sverige levde under hans sons spira, var Gustaf framför allt statsvälvningens hjälte av år 1772 och segraren vid Svensksund.
Gustaf III:s mål var den heroiska storheten. Det vi kallar kulturen var ett medel. Litteraturens främsta uppgift var i hans ögon att uppliva minnet av fosterlandets ärorika förflutna för att inspirera samhällets ledande skikt att engagera sig i projektet att återföra Sverige till dess forna rangplats bland nationerna. Teatern och operan skulle ställa fosterländska hjältar på scenen som manande exempel. Med sin stiftelse av Svenska Akademien ville kungen bland annat styra in talekonsten och poesin på fosterländska ämnen, stimulera skrivandet av äreminnen över betydande militärer och ämbetsmän. Genom präglandet av minnespenningar och författandet av minnesteckningar, som enligt planerna skulle översättas till latin och franska, skulle man visa upp de statsbärande svenska dygderna för Europa. Nils von Rosenstein, Akademiens förste ständige sekreterare, säger om dess höge beskyddare: ”Gustaf III ägde och värderade smak. Sjelf vältalig skattade han den vältalighet ädlast, som verkade på samhällets styrelse och öden.”
Gustafs syn på sig själv och på sin uppgift bestämdes av att han uppfattade sig som efterföljare till Gustav II Adolf. Han var uppfostrad med franskklassicismens heroiska dramatik och Voltaires Henriade. Han välvde en hjältes planer, även om han i början av sin regeringstid framhävde sin roll som fridsstiftare. Han ville likt Henrik IV i Voltaires dikt ”vaincre et pardonner”, segra och förlåta. I kritiska situationer visade han prov på ett betydande fysiskt mod och blottade sig vid Uddismalm och Svensksund för fiendens eld, något som inte skulle falla sig så lätt för många som idag ler åt hans påstådda omanlighet. I konkret bemärkelse var han Europas siste krigarkung, den siste som själv ledde sina soldater på slagfältet och sina sjömän i drabbning.
Matti Klinge har framhållit det egendomliga i att man i Sverige sätter stormaktstidens slut till 1721, när den åtminstone mentalitetsmässigt varade fram till 1809. Sverige uppfattade sig fram till förlusten av Finland som en stormakt, låt vara i en tillfällig nedgång. Gustaf III:s politik är bevis nog, revanschkrigen under hans föregångare ett annat. Och hur skall man eljest förstå Gustav IV Adolf sätt att utmana Napoleon? Några år senare var det definitivt slut med de svenska försöken att spela en aktiv roll i storpolitiken. Sverige drog sig undan och accepterade sin ställning som en andra rangens nation. För att mildra grämelsen över denna degradering, övergick man till föreställningen att landets politiska och militära storhetstid tog slut redan med Karl XII.
Gustaf III var även efter freden i Värärlä 1790 fullt verksam i det europeiska maktspelet. Det gällde då ansträngningarna att samla en koalition mot det revolutionära Frankrike. Kejsarinnan Katarina gjorde sitt bästa för att dra honom vid näsan. Emellertid slöts en pakt mellan Sverige och Ryssland i Drottningholm 1791. Det var Danmark som var den verkliga arvfienden, inte Ryssland. Den östra grannen sågs snarare som en konkurrent man trodde sig kunna bemästra. När det blev flerfrontskrig, tog man alltid först itu med danskarna, som från Norge med största lätthet kunde tränga in i västra Sverige. Förbittringen över det ryska anfallet 1808 måste ses mot bakgrunden av att det var en tidigare förbundsbroder i kampen mot Napoleon som angrep oss, visserligen sedan han besegrats av fransmännen och blivit tvungen att anpassa sig till deras politik. Det utrikespolitiska mål Gustaf satte sig, men aldrig uppnådde, var att utkonkurrera Danmark som Rysslands närmaste förtrogna och på längre sikt att stycka upp Danmark. Danskarna hade motsvarande planer gentemot Sverige. För denna handlingslinje hade kungen ett betydande folkligt stöd, även om adeln var misstänksam. De inslag i hans regerande som idag väcker fascination och beundran – hovprakten, Italienresan, teaterlivet, de praktfulla byggnationerna – var på sin tid de som väckte mest kritik. Myckenheten av ögonfägnad och musisk verksamhet sågs som slöseri, och kungen ansågs göra sig löjlig genom att alltför mycket engagera sig i teatern. Berättelsen om kulturkungen, konsternas beskyddare, formulerades visserligen redan ansatsvis av dem som försökte dämpa ner kungens iver att föra krigspolitik, som till exempel Johan Gabriel Oxenstierna eller Abraham Niclas Clewberg i hans ”Ode till svenska folket”. Men under hela sin regering och fram till 1809 var Gustaf i allmänhetens ögon först och främst den som räddade landet från kaos och korruption genom revolutionen 1772 och den som satte sig i respekt hos ryssen och återskänkte nationen dess fulla oberoende.
Den gamle rabulisten Thomas Thorild skrev 1806 ett ”Skaldebrev” till hovmannen Magnus Stenbock, som åtföljde Gustav IV Adolf under dennes resa i Pommern det året. Där ångrar Thorild sin ungdoms uppstudsighet och hyllar ”tredje Gustafs gyllnetid”. Men det är inte Parnassens furste han apostroferar utan skaparen av ett samhällsskick som står i ljus kontrast till det revolutionära barbariet nere i Europa:
… Frihet, ej parisisk List
att fagert fjättra, fagert döda;
sann Frihet, ej barbarers tvist
om vem som först skall allt föröda;
sann Frihet, sådan som den var
i tredje Gustafs sköna dar,
då Hoppets himmel log så klar,
då hjälten rosenkransar bar
och fann det ljuvt att kojan stöda.
Gustaf är här en politisk hjälte. Frihet är nyckelbegreppet, inte sångmön och behagen.
Den paragraf i Svenska Akademiens stadgar som reglerar tillvägagångssättet vid en ny ledamots inträde säger att vederbörande skall hålla tal över sin föregångare på stolen, men om han inte vill det har han tillåtelse att ”återkalla minnet utaf någon ibland the Tre Store och Odödelige Svenske Konungar, GUSTAF I. GUSTAF ADOLPH the Store, och CARL GUSTAF”. I statssekreteraren Schröderheims utkast till denna paragraf fanns ursprungligen även möjligheten att tala över drottning Kristina, vilket kunde tyckas lämpligt med tanke på hur vitterheten uppmuntrades vid hennes hov. Hon framstår ju för vår sena tid som ett slags prototyp till kulturfursten Gustaf III. Men kungen strök typiskt nog detta alternativ. Han försökte också i möjligaste mån hålla fruntimmer borta från kronprinsens omgivning i syfte att uppfostra honom till en stoisk kraftkarl. Det kvinnliga stod inte högt i kurs i det gustavianska samhället. Kvinnornas epok var snarare mitten av 1700-talet, Upplysningens första skede. Man kan avläsa det redan på Hedvig Charlotta Nordenflychts sjunkande anseende under den gustavianska perioden. Anna Maria Lenngren valde som poet en ironisk strategi som delvis var en anpassningspolitik. I den moderna vulgärbilden av 1700-talet står Gustaf III arm i arm med Bellman och Ulla Winblad. Den gustavianska epokens människor framställs som om de oavbrutet stod i begrepp att falla in i en graciös menuett. Omvänt har det som för kungen var huvudsaken i hans gärning kommit att uppfattas som en pinsam excentricitet, en obegriplig och farlig nyck hos den begåvade mannen att vilja föra krig. Den våghalsiga offensiven 1788 efter en imponerande upprustning av flottan har omtolkats till ett teatraliskt upptåg. Uttryckt i litterära termer skulle denna omkostymering av det förflutna kunna beskrivas som ett scenbyte från det heroiska till det pastorala. Nutidens svenskar vill att vårt 1700-tal skall vara en herdedikt, inte en hjältedikt. Litteraturhistorikerna har lärt oss att le åt epokens försök i det episka och att betrakta ansatserna till historieromantiskt drama som misslyckade. Inte ens Kellgrens opera Gustaf Wasa, en gång hälsad med skallande jubel, finner nåd. Man framhäver hellre hans erotiska och satiriska poesi, småsaker som han i vissa fall inte ens ville ha med i sina samlade skrifterna. Den mest kända gustavianska dikten har blivit Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, där monarken är ”mild” och lockar tacksamhetens tår. Gustaf har i den folkliga underhållningen förvandlats till en fjollig typ som bryter på franska och sätter sig i bakelserna. Varför har vi fått denna historierevision, som till den grad vuxit in i det svenska medvetandet att den förfaller orubblig? Mitt svar är att den blev oundviklig efter förlusten av Finland.
Jag tänker påvisa denna förändring av minnet genom att jämföra poeternas bild av Gustaf III:s staty före, under och efter kriget 1808–1809. Sergels skulptur på Skeppsbron i Stockholm, det största konstverket till Gustafs ära, skapades efter förebild av den berömda gudabilden i Vatikanen, Apollo di Belvedere. Dess motiv är emellertid alldeles tydligt Gustaf III som krigshjälte och samhällsbyggare. Inskriften på sockeln lyder: ”Lagstiftare. Segervinnare. Fredens återställare.” Inte ett ord om teater och konst. Enligt den tolkning av freden i Värärlä som utgick från det kungliga kansliet var det en stor sak att Ryssland definitivt gav upp sina anspråk på att garantera det svenska statsskicket, med åtföljande rätt att vid behov ingripa i landets inre angelägenheter, en bestämmelse som i viss mån gjorde Sverige till en rysk lydstat under en del av 1700-talet. Sergel har fångat kungen i det ögonblick han åter beträder svensk mark efter kriget i Finland. Han sträcker fram en olivkvist med den högra handen. Det är fredens symbol – underförstått en verklig fred efter åren av endast skenbar trygghet. Med sin vänstra hand stöder han sig lätt på ett skeppsroder behängt med en lagerkrans, ett emblem för Svensksund. Han tar ett beslutsamt steg upp på land. Någon menuett är det sannerligen inte.
Stadens monumentala platser talar om hur tidigare generationer har sett på sin historia. Sergels bildstod på Skeppsbron ingick i en historisk-arkitektonisk konstruktion, där de andra komponenterna utgjordes av Gustav Vasas staty mitt på Riddarhustorget och Gustav II Adolfs ryttarstaty på det som då kallades Norrmalmstorg, platsen mellan Arvfurstens palats och Kungl. Operan. De tre minneplatserna bildade ursprungligen en gustavisk triangel, vilket alla stockholmare var medvetna om. Men intresset försköts under 1800-talet till Kungsträdgården, där Karl XII:s staty stod fram som de patriotiska affekternas nya samlingspunkt. Så är det fortfarande. Det är bara att se var skinnskallarna samlas för att bevara Sverige svenskt!
Före 1809 var den främsta svenska nationalsymbolen Gustav Vasa, danskdödaren, i modern tid är det Karl XII, ryssdödaren. Efter 1809 isoleras Gustaf III:s staty och blir ett ensamt minnesmärke av en kulturell guldålder: Gustaf som ”en stråle av det eviga ljuset”, med de ord Beskow lägger i munnen på Sergel i sitt referat av gustavianernas sista fest. Ingen uppfattar längre monumentens triangel i staden. Gustav Vasas bildstod har flyttas till relativ obemärkthet i riddarhusets trädgård. Sveriges stora förflutna representeras av förloraren Karl XII med dragen värja och kuriöst nog inte av erövraren Gustav II Adolf, som reducerats till rondellhund på ett folktomt torg, som mest liknar trafikkarusell.
Sergels verk, inskriften, platsen, allt vittnar om en heroisk bild av Gustaf III. Men lägg märke till att man aldrig ser fotografier av denna staty i militära sammanhang, endast i kulturella. De flanörer som i våra dagar slår sig ner på sockeln till statyn soliga dagar ägnar säkert inte Gustafs krig och lagstiftargärning en tanke. Om de vet vem det är som står där, tänker de på Bellmans nymfer i det gröna eller, om de är utlänningar, på Verdis Maskeradbalen.
Sergels monument invigdes vid en ceremoni den 24 januari 1808, knappt en månad före det ryska överfallet på Finland. Möjligen var denna ceremoni det sista tillfälle då de svenska och finländska landskapsfanorna vajade sida vid sida. En av landets äregiriga unga diktare, teologie adjunkten vid Karlbergs krigsskola Johan Olof Wallin, besjöng den celebra händelsen med ”Dithyramb den 24 Januarii 1808”, något av ett genombrott i hans litterära karriär, fastän han redan 1805 hade tilldelats Akademiens stora pris i skaldekonst för dikten ”Uppfostraren”. Även Adlerbeth och Leopold firade händelsen med dikter om Gustaf som segerherre, men fick se sig överträffade av den unge kollegan.
Wallins ”Dithyramb” är verkligen ett ståtligt poem, hans första mästerverk. Diktaren utnyttjar anspelningen på Apollo di Belvedere i Sergels skapelse. I Wallins dikt är Gustaf III en Apollo, men inte i första hand musernas anförare utan guden med bågen, den pytiska ormens betvingare. Wallin eftersträvar visserligen en balans mellan ”tjusaren” och ”hämnaren” och framhäver att han bär både båge och lyra.
Han, som Snillens lekar ledde,
Hjeltars blixt, - med samma hand
Men han uppehåller sig framför allt vid kungens politiska bedrifter. Apollo/Gustaf värnade hotade vänner (Ludvig XVI) och tvang ovännen (Katarina II) att leva fogligt som granne. Från tordönets vagn besegrade han och tämjde hydran (tvedräkten, förräderiet, dvs. riksdagspartierna och Anjalamännen). Han skapade ett nytt Athen i fjällbygden. Nu lever han dels i sin ättling, dels genom konstens makt i Sergels bildstod ”/f/ör våra barn så sannt förklarad”, som det heter. Det är ungefär diktens refererbara innehåll.
Av skäl som jag snart skall förklara skrev Wallin emellertid ytterligare en dikt om Sergels staty senare samma år, en längre och sämre dikt, men en dikt som ger oss en inblick i den begynnande förvandling av Gustaf-III-bilden, som orsakades av kriget i Finland 1808 och påskyndades efter freden i Fredrikshamn 1809, då Sverige avträdde den östra riksdelen till Ryssland. Saken var den att Svenska Akademien hade begärt och fått tillstånd av kungen, alltså Gustav IV Adolf, att utfästa ett pris på 200 dukater för en ”Sång, i anledning af Konung GUSTAF den Tredjes ärestods aftäckande”. (Det var inom parentes sagt den största prissumma som någonsin hade förekommit i Akademien. Stora guldmedaljen var normalt på 26 dukater.) Oturligt nog annonserades denna tävling två dagar efter det att Wallins vackra ”Dithyramb” hade publicerats. Men eftersom man hade besvärat kungen, ville man inte slå back. Av fem inkomna skrifter bedömdes N:o 3 med valspråket ”Fäderneslandet” vara förtjänt av belöningen. Det visade sig vara Johan Olof Wallins ”Gustaf den Tredje. Sång i anledning af denna Konungs ärestod, som aftäcktes den 24 Januari 1808”. Att denna andra dikt på samma tema inte nådde upp till den förstas nivå kanske är begripligt. Poeten hade redan förbrukat sina bästa idéer. Men han hade åtskilliga kvar.
Wallins prisdikt upplästes på Akademiens högtidsdag den 20 december 1808, ett av de sällsynta tillfällen då Gustav IV Adolf och hans drottning närvarade vid någon av Akademiens offentliga sammankomster. Landets läge var allvarligt. Efter höstens vapenstillestånd hade Finland utrymts och var helt i ryssarnas våld. Man beredde sig på återupptagna krigshandlingar till våren i desperat hopp om att återvinna vad som förlorats. Gustaf III blir i denna stund en fana som diktaren höjer för att ingjuta mot i de svenska leden. Wallin öppnar sin dikt med en scen från Stockholms blodbad. Gustav Vasa träder fram och lyfter oket från Sveriges skuldror ”för evigt”. Men ännu var inte det svenska namnet fruktat. Europa låg kuvat under cesarerna (katolska kyrkan och dess världsliga potentater). Vem skulle försvara folkens rätt? Det blev hämnaren från Sverige (Gustav II Adolf).
Så förflyttas vi raskt till avtäckningsceremonin på Skeppsbron 1808. Vem skall nu uppenbaras, hjälte eller gud?
Det faller täckelset. Hög träder Han i dagen,
Han, som, ur spillrorna på Viborgs-skärens våg,
Steg opp, och blixten grep, och ljungade, och såg
En fiende af skräck, en verld af undran slagen,
Der står Han, Segraren, i all sin äras glans,
Med friden återvänd, O Svea! i ditt sköte,
Och lyfter, helsande ditt möte,
Ifrån sin hjessa lagerns krans.
Diktens gång följer en utstakad led. Bandet med Gustav Vasa och Gustav II Adolf var, som vi redan konstaterat, avgörande för Gustaf III:s självbild och ett viktigt motiv i hans propaganda, till exempel vid inrättandet av Svenska Akademien.
Gustaf prisas av Wallin som återupprättaren av Sveriges rangställning genom revolutionen 1772. Han styrde med snillets kraft mera än med tvång, sägs det vidare. Nationen spridde sig sorglöst kring tronen, trygg vid tanken att han fanns. Om han nu blickar ner på sitt land från en högre värld, må han då fortsätta att inspirera oss till mannakraft och tapperhet!
Gustaf hyllas framför allt som den som förmådde att hålla tillbaka den ryska övermakten.
Du sjelf, i fordna dar, den svällda floden motat,
Som der ur Östern bröt, förstörande och tung;
Du sjelf, i vådors tid, har bergat, Store Kung!
Ett land, af samma våld med öfversvämning hotadt.
Wallin framställer i breda strofer Rysslands uppstigande till världsmakt och dess skrämmande omättlighet. Redan svävar den ryska örnen kring Konstantinopel. Men Gustaf lärde den förmätne grannen en läxa. Minnet av hans segerrika kamp mot ryssen skall egga de soldater som nu försvarar Finland.
Upp Kämpar! Bergen af det fält, dit GUSTAF leder,
Det kända ärans fält, som öppnas för ert mod,
Der lagrar, frodige af Moskovitens blod,
För edra Fäder grott, och växa än för eder!
Re’n, bådad utaf CARL och blodigt morgonröd,
Den stora hämdens dag gått opp ut Hoglands skärar,
Re’n drabba härar emot härar
Och ryta: Seger eller död;
O evigt kära strand! För Segerns Gudamakter,
Der GUSTAF svängt sin glaf och sina Kämpar ställt,
Kan jag förgäta er, I Porosalmis fält,
I Valkialas berg och Parkumäkis trakter,
Er, Ingo, Likala, och dig, O Uddismalm,
Och dig, som ingen tid i glömskans natt skall hölja,
Högt svallande Svensksundska bölja,
Som friden tackar för sin palm.
De finländska orterna blir poesi som skådeplatser för Gustaf III:s martialiska insatser. Tyvärr, fortsätter dikten, var hydran som han slagit, tvedräkten, inte riktigt död. Den vaknade och visade sig äga kraft till ännu ett brott (skottet på maskeradbalen). Lagstiftaren och segraren försvann i griftens natt. Men i minnets glans får vi honom tillbaka, den storsinte, förlåtande Gustaf.
Sedan går Wallin in på kungens betydelse som främjare av konsterna och av Stockholms förskönande. Men den gestalt han frammanar är likafullt Tor med hammaren.
Så stod Han, Svear! Han, den Hjelte I beundren,
En mäktig Genius lik, och hvälfde i sin själ
De stora tankarna på Sverges glans och väl,
Med hjessan trotsigt höjd mot stormarna och dundren;
Så stod Han – minnens det! – och, trygg vid molnens hot,
Såg ner med vänlig blick, emellan dunderslagen,
På Sångmön, Konsterna, Behagen,
Som funno fristad vid Hans fot.
Den poetiska prioriteringen är således klar: 1) hjälten och hämnaren, 2) konsternas beskyddare. Men man noterar att den senare börjar ta plats.
Wallin fortsätter katalogen över Gustafs välgärningar. Han beskyddade näringarna, han skapade en flotta till rikets värn. Han uppmuntrade vetenskap och forskning och skänkte landet tankefrihet. Han rev skrankorna mellan samhällsklasserna.
Slutligen återkommer poeten till det hotfulla läget 1808, ”störtningens volkan, som undergång bebådar”. En flod av fiender står beredd att översvämma oss. Men nej! Gustafs bild skall inspirera vårt folk att försvara frihet och ära. Diktaren återkallar minnet av Sveriges stora hjältar. Vi skall segra och visa Europa hur man bygger på grunden av mannamod och medborgerlig dygd. Fjällen står stadigt, som de stått i tusentals år och skall motstå alla ovädrens angrepp. (Tegnér skulle snart låna dessa tankar till sin ”Svea”.)
Till svar på dikten yttrade Rosenstein vid högtidssammankomsten: ”Måtte de, hvilka lika med Eder af naturen blifvit kallade till Vitterhetens ädla men mödosamma yrken, aldrig låta den eld slockna, som GUSTAF III i vårt land tände; Snillet skall då i Sverige blifva lika varaktigt med det hjeltemod, som utmärker Nationen.” Snillet är med andra ord hjältemodets bonuseffekt.
Men historien rullade vidare över statsvälvning och fred, och förvandlingen av Gustafsmyten fortsatte. Sedan Gustav IV Adolfs hade avsatts den 13 mars 1809, sedan Carl XIII valts till kung och en ny regeringsform antagits i juni 1809, var det svårt för Wallin, som inte var något ämne till politisk martyr, att stå fast vid de formuleringar som han hade ägnat den unge monarken, framför allt i ”Dithyramb”. Denna dikt avslutas nämligen med profetian att Svea aldrig skulle bli otacksam mot Gustav IV Adolf. Men i november 1811 utfärdades en förordning som syftade till att systematiskt utplåna bilden av den avsatte kungen i Sverige. Byggnader, torg och gator som uppkallats efter honom omdöptes, man högg bort hans namnchiffer etc. Som ett led i denna påbjudna damnatio memoriæ omarbetade Wallin dithyrambens avslutande parti och valde då att inrikta sig på Gustaf III:s roll som konsternas främjare.
De Sköna Konster, dem Han lifvet gaf,
Som i Hans milda solblick fingo mogna
Wallin styr över uppmärksamheten på Akademiens första generation. Dessa svanor tiger, säger han, ty deras sol har nedgått. Om en ny generation nu tar vid, är det därför att den lärt av den föregående. Blott ledda av de äldres hand har ett yngre släkte hittat den glömda vägen till ”Konstens redan obekanta land”.
Därmed var manegen krattad för den poetiska insats som skulle stadfästa en ny bild av Gustaf, sedan hans son aktivt glömts bort och hans krigspolitik råkat i vanrykte efter förlusten av Finland. I ”Sång den 5 april 1836”, uppläst i Börssalen vid Svenska Akademiens femtioårsjubileum, anknyter Tegnér till sin poetiska föregångare genom att i början av dikten placera sig vid statyn på Skeppsbron och beskriva Sergels bronsbild i månskenet. Gustafsmyten byter skepnad inför vår blick, nästan som i en nutida datamanipulation. Statyns uttryck förändras, fastän konturen förblir densamma. En mildare konung träder fram ur hämnaren:
och hjelten var der, men jemväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
När Tegnér i början av dikten betraktar denna ”Gustaviad i brons”, ser han kungen lika färdig till strid som till sång. Han hyllar statsvälvningen 1772. Men därefter blir det kultur för hela slanten.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt
der ek och lager sina kronor bära,
och milde vise ljus och seder lära –
och Styrkan skar sitt skägg, och Vettet blef en makt.
Skalden tillgodoräknar Gustaf även den odling som egentligen tillhör hans mammas tidevarv.
Det är lysande historieförfalskning. Svenska äran bröt sig nya banor, säger Tegnér med en parafras av Gustaf III:s tal vid instiftelsen av Svenska Akademien 1786. Landet blev en andlig stormakt. I huvudstaden utbredde sig ”sydligt lif” och sång. Tegnérs parad av gustavianska snillen kulminerar med Bellman. Ingenting sägs om heroisk diktning eller om den fosterländska dramatiken.
Tegnér vänder upp och ned på Wallin, ger bilden omvända proportioner, samtidigt som han obekymrat lånar idéer och uttryck från föregångaren. Så här lät det hos Wallin när han apostroferade Gustaf som musernas älskling:
Du gjorde styrkans barn förlikta och bekanta
Med känslans ljufva spel och smakens tidsfördrif.
Du sådde Snillets frö, och fostrade till lif
I Nordens stela mark dess Söderländska planta –
Som blef ett skuggrikt träd, och snart en lagerlund,
Ur hvilkens helga frid ett Tempel stod i dagen,
Der Sångmön, Konsterna, Behagen
För evigt knöto sitt förbund.
Jag förmodar att det är operan han talar om. Hur som helst är dessa rader den tydliga förlagan till den mest berömda av den tegnérska akademisångens strofer, i mer än 150 år citerad som en formel för vår kulturutveckling:
Der låg ett skimmer öfver GUSTAFS dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill,
men det var sol deri, och hur du klagar,
hvar stodo vi, om de ej varit till?
All bildningen står på ofri grund till slutet,
blott Barbariet var en gång fosterländskt;
men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,
och sången stämd, och lifvet menskligt njutet,
och hvad GUSTAVISKT var blef derför äfven Svenskt.
Till slut förvandlas alltså den store svenskhetsivraren Gustaf, vars valspråk var ”Fäderneslandet”, till en importör av främmande kontraband: ”fantastiskt, utländskt, flärdfullt”. Man hör redan den franska brytningen hos framtidens B-skådespelare.
I slutscenen av baletten Gustaf III på Stockholmsoperan i fjol, kryper ett naket par fram under det flor som täcker statyn och dansar ett pas de deux. De föreställer skimret från Gustafs dagar, som lever vidare i konsten. Kungen på sockeln liknar inte längre helt och hållet Sergels bildstod utan intar en dansarpose med framsträckt vänsterhand och höger hand på ryggen. Denna behagfulla ställning uttrycker bättre än tusen ord vad som hänt med Gustafsbilden. Förvandlingen från det politiska till det estetiska är fullkomnad.
Låt oss emellertid göra ännu ett nedslag i sekunda poesi från tidigt 1800-tal för att känna av stämningen under krisåren för två sekler sedan! Den 8 juli 1809 höll Akademien en offentlig sammankomst med Isak Reinhold Blom som direktör. Jakob Lindblom tog sitt inträde med ett tal över Lehnberg och Wallmarks ”Sång till finska arméns ära” upplästes. Bakgrunden var följande. Några finländare, som inte uppgav sina namn, anhöll i juli 1808 hos Akademien att hon skulle motta 26 dukater och låta slå en guldmedalj som belöning åt en sång till finska arméns ära. Det var i glädjen över sommarens segrar på slagfälten i Österbotten. Medaljen skulle vara densamma som stora priset för Skaldekonst och åtföljas av samma heder. Akademien, som delade dessa medborgares känsla för den finska arméns tapperhet, bad kungen om lov och utsatte sedan tävlingstiden till den 18 februari 1809. Åtta skrifter inkom. Efter viss vånda beslöt man att belöna Wallmarks opus. Då var det bråttom, ty freden nalkades. Den skulle visserligen inte minska svenskarnas tacksamhet mot deras tappra försvarare, yttrade Akademiens direktör. ”Den lemnar likväl mindre frihet och utrymme åt uttrycken af de känslor ett varande krig hos en angripen och oförättad Nation uppväcker.”
Vinnare blev alltså Per Adam Wallmark med ”Sång till finska arméns ära”, ett ode på växlande versmått, dock huvudsakligen alexandriner: ett storartat pekoral, som rättvist har glömts efter Runebergs arbete på samma tema. Med utnyttjande av den poetiska friheten låter Wallmark återtågets anförare Klingspor mana till hjältemodigt och segerrikt försvar. Han påminner om att det var svenskarna som skapade den ryska staten och lärde upp ryssarna i krigskonst. Namnet varjager nämns. I övrigt råder nyantikens anda i liknelsespråket. Adlercreutz jämförs med Miltiades. Finnarna sägs ha pausanier och aristider bland sina officerare.
Sänk, Sparta! sänk, Atén! er blick på AURA ner:
Platæa, Marathon ej sökas blott hos er:
Var helsadt, Revolax! – Från Sikajokis stränder
Dess Segrare och din med Hämden återvänder.
När man läser Wallmarks entusiastiska hyllning av de finska vapnens triumfer, kan man inte förstå hur kriget kunde förloras. Vändningen mot nederlaget har i dikten närmast karaktären av en naturkatastrof. Det är något av Bengt Lidners hyperboliska skrivsätt. (Lidner hade hyllat den finske soldaten under det förra kriget.)
Direktörens svar på dikten innehåller en dunkel antydan om att armén inte bara besegrades av fiendens vapen (utan underförstått av förräderi). Sådan var tonen på många håll i Sverige sommaren 1809. Paranoian spred sig när undergångens skugga föll över landet.
En medalj slogs efter ständernas beslut att anta den nya regeringsformen, som undertecknades av riksföreståndaren hertig Carl den 6 juni 1809. Den visar Svea med sköld och eklövskrans och företer inskriften ”Patria servata libertate stabilata” (”Fäderneslandet räddat, friheten säkrad”). Det var vad den svenska makteliten tyckte sig ha uträttat genom att avlägsna Gustav IV Adolf och ge upp Finland. Men den unge kungen hade varit omtyckt i de breda lagren för sin enkla livsföring, sin religiositet och sparsamhet. Folket hade kanske följt honom i en fortsatt kamp. Bitterheten i Sverige över hur kriget hade skötts och över freden i Fredrikshamn kan avläsas i två föga kända dikter av den unge Uppsalastudenten Per Daniel Amadeus Atterbom, den första från 1808 med titeln ”Syn” och den andra från 1809 med titeln ” Fredsslutet”. ”Syn” är rena skräckromantiken, en vision i midnattstimman av ett sorgetåg av forna tiders hjältar och blodbestänkta kungar som stannar vid en öppen kista, där det ligger en ung skön kvinna, mördad genom svek. På likets panna står ”Sveriges Ära” och ”Sveaborg”. Den andra dikten är faktiskt något bättre, och den avslutas med en intressant deklaration, som i en blink förklarar den svenska romantikens uppkomst. Sedan Atterbom med avsky har registrerat den allmänna belåtenheten över att landet fått fred, fast man gett upp Finland och sin ära, tar han ut en ny riktning, det Novalis kallade den hemlighetsfulla vägen mot det inre:
Det gamla Sveriges sol är nedergången.
En annan hembygd jag mig söka vill!
Gömd inom Vetenskapen, Konsten, Sången,
Jag glömma skall, hvad utom dem är till.
Som en del av den patriotiska mobiliseringen 1808 uppstod den karaktäristiska svenska studentsången, då Ödmans och Haeffners ”Under Svea baner” framfördes vid en uppvaktning av fältmarskalken Klingspor på Uppsala slott. Wikmansson tonsatte Thorilds ”Sånger i götiskt lynne”, partitur som tyvärr gått förlorade. Och lyriken blomstrade som aldrig förr eller senare. När nationens bästa krafter flyttades över till litteraturens fält blev resultatet en ny art av megalomani. Atterbom gav luft åt tanken att svenskarna är världens djupsinnigaste folk och en kommande poetisk stormakt. Bernard von Beskow hälsade Frithiofs saga som en motsvarighet till Iliaden och förutspådde att människor i framtidens Europa skulle lära sig svenska för att läsa Tegnérs mästerverk. När Carl David af Wirsén i ”Sång vid Svenska Akademiens hundraårsfest den 5 april 1886” sammanfattade landets kulturutveckling sedan Gustaf III:s dagar, såg han ännu i den svenska romantiken den triumf som växte ur nederlaget:
O fosterland, din undergång var nära,
Men qvar du egde både mod och ära
Och räddarn kom med marskalkstaf och svärd;
Din ungdoms riddardikt du slutad kände,
Men blicken i din egen barm du vände,
Du gick tillbaka till din egen verld,
Och sångmön, van att hvarje qval försona,
I denna brytningstid lät dikten tona,
En dikt mer djup än förr, mer stark och rik,
Och till gestalten än en engel lik,
Än tempeljungfru, brinnande i anden,
Och än valkyria med ett spjut i handen.
Vi förlorade Finland och fick Stagnelius, Atterbom, Tegnér och Geijer, snilleåldern, vår stora litteraturhistoriska legend, som visat sig äga en mera bestående tjuskraft i litteraturforskningen än den gustavianska guldåldern.
1809 innebar även Nordens tillblivelse genom uppkomsten fyra någorlunda jämbördiga nationer. Den svenska nationalismen tog fasta på språkgemenskapen med Skandinavien. Genom att fokusera på vikingatiden, som var gemensam för Sverige, Norge och Danmark lyckades vi glömma danskhatet. De båda arvfiendernas samtidiga olycka drev dem till slut i armarna på varandra. Parallellt därmed växte det fram ett rysshat som, om man bortser från uppståndelsen kring mordet på Sinclair, har få motsvarigheter i tidigare källor. Tegnér var en av pådrivarna därvidlag. Det hjälpte inte att Akademien förmådde honom att omarbeta ”Svea” och att mynta den kända frasen om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. I stället för ett verkligt sorgearbete valde Sverige förnekelse och en omstöpning av den nationella identiteten. Följderna av 1809 blev skandinavism, romantik och manskörsång – och en softad Gustaf.
Även Svenska Akademien tvingades till förvandling. Den hade från början varit en del av Gustaf III:s propagandaapparat. Dess sammansättning återgav kungens uppfattning om vilka personer som bäst kunde verka på opinionen. Bland ledamöterna fanns inte bara författare utan även en rad av rikets herrar. Där satt under de första decennierna också duktiga militärer som Armfelt och Skjöldebrand, en sort som det varit skäligen tunt med under senare åldrar. Johan Henrik Kellgren, skedets störste lyriker och satiriker, presenterades i kungens invigningstal som författaren till nationaloperan Gustaf Wasa, ingenting annat. Och därmed var Kellgren mer än nöjd, som framgår av ett brev till Clewberg. Stadgarnas ändamålsparagraf, som anger att Akademiens förnämsta ändamål är att arbeta på ”Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, har utsatts för många sinnrika utläggningar. Enligt våra dagars officiella tolkning skall orden betyda ”klarhet, uttrycksfullhet och anseende”. Men det är min hemliga misstanke att Gustaf verkligen menade ”renhet, styrka och höghet”, det vill säga frihet från utländska inslag, manlighet och förnämhet – sammantaget en definition av den svenska heroiska stilen.
På sätt och vis stiftades Akademien som en förening till dyrkan av Gustav II Adolf. Den årligt återkommande högtidsdagen förlades till hjältekonungens födelsedag. Ceremonin skulle enligt ordningsboken inledas med en särskilt utformad gudstjänst i slottskyrkan, som i Gustaf III:s noggranna anvisningar mest liknar en hednisk rit, där Gustav Adolf tillbeds som en avgud. Akademien fortsatte, ehuru utan entusiasm, att följa denna liturgi fram till 1822, det år då man även bortlade bruket av svenska dräkten vid de offentliga sammankomsterna.
Tack vare 1809 genomgick Akademien ett slag skönförandligande, om jag får pröva denna neologism: man blev den klubb för språklig och litterär odling som ännu äger bestånd. Wallin kallar redan i sitt inträdestal 1811 Akademien för ”en inrättning, som, med Nationens eget namn, skulle vända Nationens uppmärksamhet på smakens och sinnesodlingens med allt ädelt och stort beslägtade yrken”. Här sägs inte längre ett ord om den forna huvuduppgiften att återuppliva det ärorika minnet av Sveriges krigiska förflutna. Wallin summerar Akademiens hittillsvarande bedrifter så att den 1) har förädlat språket, 2) frambragt litterära mästerverk, 3) hyllat minnet av stora män, 4) uppmuntrat unga begåvningar och 5) höjt kulturens allmänna prestige (”detta mera allmänt utbredda intresse för känslans och bildningens yrken”) Han beskriver Gustafs akademiskapande som framför allt ägnat att höja de vittra sysslornas sociala anseende.
Tegnérs sång vid femtioårsjubileet 1836 gav uttryck åt romantikens uppvärdering av konsten på politikens bekostnad, en värdering som den ursprungligen starkt politiserade Akademien vid det laget hade gjort till sin. Den som letar efter tecken på att det var så det hela var menat från början skall naturligtvis finna sådana, inte minst i Gustaf III:s invigningstal den 5 april 1786. Början lyder: ”Att befrämja allt som kan lända till Rikets nytta, är städse mitt högsta syftemål; att bidraga till Svenska Nationens ära, är min största önskan. Dess namnkunnighet, utspridd kring Europa, genom dess segrande vapen, har ofta gjort dess Medborgares bekymmer, då det upphöjt dess glans. En annan ära återstår oss ännu att förvärfva, den som är Vitterhet och bokliga Konster följaktig, som trotsar tiden och den vanskeliga lycka som eröfringar åtfölja, men som försvinner med deras förlust.” Bättre kan det inte sägas. Men för att hävda att detta var kungens grundläggande avsikt med Akademien, måste man bortse från de långt utförligare resonemangen om äran och minnet i hans tal. Låt oss lyssna till den gustaviska malmklangen: ”Ära store Mäns minne, det är bjuda deras afkomma att dem likna; det är säga: Krigsmän, Domare, Statsmän, Medborgare! I, som hafven ärft dessa Hjeltars namn, eller som bekläden deras ämbeten, hören, sen de offer en tacksam efterverld frambär till deras minne; förtjenen, om I det kunnen, förtjenen dessa äreminnen. Edra namn äro framstäldta för efterverldens domstol; vanslägtens ej. Det ankommer på Eder allena att göra dem äfven så namnkunniga.” ”Store män” – det var för kungen först och främst militärer och ämbetsmän, de ”hjältar” som hade bidragit till att göra riket mäktigt och ryktbart.
I Finland behöll man bilden av Gustaf III som en riktig man. Några i den ärade publiken erinrar sig säkert ”Gamle Hurtig” i Fänrik Ståls sägner:
Tredje Gustav var hans man. ”Vad strider
Höll ej han med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
För soldaten då, än nu;
Kungen själv stod med i rök och blod,
Nu är därtill en marskalk för god.
Tron mig, om hans herrar blott ej vikit
Från vad plikt och mod och ära bjöd,
Hade aldrig segern honom svikit,
Nu blev trolöshet hans död;
Det är världens tack, och den är tung,
Det var synd med sådan ståtlig kung.”
Bilden Gustaf som en fjollig teaterfurste hade visserligen tecknats i utkast redan under hans regeringstid av den anonyma adliga hatpropagandan. Men först med romantiken inträffade den omvärdering av värdena som gjorde det möjligt att upphöja vad som ursprungligen var ett nidporträtt till en nationell ikon i Sverige.
Rikssprängningen 1809 ledde till vi delade på Gustaf: Finland tog hjältemodet, och vi tog teatrarna. På Armfelts Åminne hängde och hänger alltjämt Bredas kraftfulla bild av Gustaf III vid Svensksund, på Sveaborg ett porträtt av Gustaf i uniform med värja, medan ständige sekreterarens ämbetsrum på Svenska Akademien typiskt nog pryds av en milt blickande monark, förr en Roslin, numera en Lorens Pasch, i båda fallen föreställande 1770-talets unge fredskung. I Finland bevarades även det gustavianska statsskicket: Förenings- och säkerhetsakten var gällande lag ända fram till 1918. Även litteraturhistoriskt gick länderna skilda vägar. För romantisk eskapism fanns i Finland inte samma jordmån som i Sverige.
Skeppsbyggaren af Chapmans sista stora örlogsfartyg, 74-kanonersskeppet ”Gustaf IV Adolf”, sjösatt 1797, omdöptes efter 1809 först till ”Gustaf Den Store” och några år senare, när den ideologiska förvandlingen fullbordats, till ”Försiktigheten” – och det skulle väl skeppet ännu ha hetat om det stått kvar i statens tjänst. Det svenska lejonet bleknade bort som symbol. Vi blev ett land som illustreras av vikingar och älgar. Sergelstatyn på Skeppsbron står där ännu som den dag då Gustav IV Adolf invigde den. Det är samma bronsgubbe: ändå ser vi något annat när vi betraktar honom än vad de huttrande skarorna såg i den bitande januarikölden 1808.
Man kan inte nog betona att det inte bara var Finland som blev till som nation 1809 utan även Sverige sådant vi känner det idag, med en sådan historia som vi föredrar att inbilla oss att vi har haft, med en sådan Akademi som man tror att den alltid ha varit, och med en sådan Gustaf III.