Från underjorden till himlen

År 2002 vann de israeliska arkitekterna Rafi Segal och Eyal Weizman en tävling anordnad av Israel Association of United Architects (IAUA). Deras bidrag bestod av en utställning och en katalog som visade den israeliska arkitekturens roll i Mellanösternkonflikten. Men det vinnande bidraget utfördes aldrig. IAUA ställde in utställningen och 5 000 kopior av den redan tryckta katalogen förstördes. Varför väckte en utställning med namnet "A Civilian Occupation. The Politics of Israeli Architecture" så stor polemik - inte bara bland arkitekter utan också bland politiker och aktivister? Eyal Weizmans tes, som han vidareutvecklat i en essä kallad "The Politics of Verticality", är att den israeliska arkitekturen spelar en avgörande roll i den snart sextioåriga konflikt som inleddes när staten Israel grundades.

I staten Israels mytologi spelar kibbutzerna en central roll. De representerade de judiska socialisternas försök att bygga en stat mitt i öknen, "ett folk utan land till ett land utan folk", som Golda Meir uttryckte sig. Men landet var ingalunda tomt, 600.000 palestinier hade levt där i flera tusen år, brukat jorden och byggt byar och städer.

Weizman tolkar Israel som en del av den modernistiska drömmen, ett projekt som kännetecknas av homogenisering och en kamp mot det avvikande. Det israeliska samhället ser sig som en euro-peisk utpost mot det vilda och främmande, som en gräns mot barbarernas rike. Det medeltida samhället som representeras av islam ska kuvas för att ge plats åt skinande städer och breda motorvägar. Detta var Marinettis och futuristernas dröm, en utopi där hastigheten och rymden skulle ge människor optimal lycka. Detta var också Speers och några av Bauhausarkitekternas vision, och den kom att påverka de tyska judar som deltog i byggandet av det nya landet.

Att leva i Israel är enligt Weizman att leva vid en gräns som hela tiden förändras. Det påminner om USA:s krig mot indianerna i slutet av 1800-talet och om Frankrikes misslyckade Maginotlinje. Man kan också se Israel som en fortsättning på korsriddarnas dröm. Dagens bosättningar ligger på bergstopparna där de kristna fästningarna anlades. I dalen bor lokalbefolkningen, mot vilka man försvarar sig. Och på samma sätt som korsfararnas riken bara växte med hjälp av utvandrande européer eller deras ättlingar växer dagens Israel främst med hjälp av invandrande judar. Korstågets språkbruk och metaforer spelar en stor roll i beskrivningen av Mellanösternkonflikten, som ofta ses som en tusenårig, global konfrontation mellan två rivaliserande kosmogonier.

Den folkrättsliga principen om att en stat kont- rollerar sin mark, sitt luftrum och sina underjordiska tillgångar sätts ur spel av Israel, som i förhandlingar och avtal, från Camp David till Oslo och Taba, krävt framtida kontroll över den palestinska statens underjordiska vattenreservoarer och över dess luftrum.

Med hjälp av en sofistikerad matris av vägar, broar, murar och motorvägar bygger Israel ett sy-stem där palestinierna stängs in i öar utan inbördes kommunikation. Palestinier och judar trängs i var sitt getto där högteknologiska barriärer skyddar bosättningar och där vägkontroller och soldater hindrar palestinierna från att röra sig fritt. Antropologen Jeff Halper, ordförande för Israeli Committee Against House Demolitions (ICAHD), har satt ett namn på denna strategi: "The Matrix of Control", kontrollmatrisen.

De 50.000 invånarna i staden Qalkilya på Västbanken har i dag blivit totalt omringade av den mur som israelerna kallar för "säkerhetsbarriären" och palestinierna "apartheidmuren". De har en enda utgång från sin hemort. Porten kontrolleras av israeliska soldater. Mer än 65 procent av stad-ens jordbruksland har hamnat utanför muren.

Weizman beskriver målande hur Israel ändrade sitt sätt att bygga efter kriget 1967. Staden Tel Aviv, byggd efter en europeisk modell och med Bauhaus som förebild, lämnades åt sidan. Nu var det Jerusalem, en stad av orientalisk prägel, som gällde som prototyp. Att bygga Stor-Jerusalem blev arkeologernas, stadsplanerarnas och arkitekternas dröm. Den heliga staden där kyrkor, gravar och murar blandats i en organisk och labyrintisk arkitektur skulle också bli centrum för förvaltningen och ge plats åt hund-ratusentals nyanlända immigranter.

Tempelberget där i dag al-Aqsamoskén är belägen anses dölja resterna av judarnas tredje tempel som förstördes för två tusen år sedan. Att bygga det fjärde templet på Tempelberget är de kristna fundamentalisternas hägring. Först då kan Messias komma åter till mänskligheten.

Men förutom de religiösa och eskatologiska förklaringarna utkämpas kampen om arkitekturen på flera nivåer. Vattenledningarna och kloaksystemen som löper genom Gaza och Västbanken ingår också i Israels "kontrollmatris". Att kontrollera vattenkällor och bevattningsmöjligheter är ett sätt att strypa ett land och styra hur dess befolkning bor, lever och verkar. Palestinierna har under flera tusen år varit ett land med småjordbruk. Familjernas rikedom mättes ofta i antalet olivträd. Israel däremot är ett land som producerar frukt och grönsaker i tusentals växthus. Apelsiner och avokador exporteras och vattenresurserna dräneras. "Vattenintifadan" har upproret mot detta kallats. I en region som Gaza är befolkningen tvungen att köpa vatten i flaskor eftersom kranvattnets höga salthalt gör det olämpligt att dricka.

Weizmans essä beskriver sakligt och detaljerat hur kartritarna och stadsplanerarna ändrar på gränser och flyttar runt bosättare som i ett schackspel. Det långsiktiga syftet är att utplåna förutsättningarna för en självstyrande palestinsk stat, och på så sätt föreviga staten Israels dominans. Kartorna speglar inte bara terrängen och naturen utan är maktverktyg: med deras hjälp annekterar Israel territorier och föränd- rar folkens identitet och tillhörighet. Palestina delas in i tre zoner, beroende på om det ligger under israelisk kontroll, palestinsk kontroll eller förvaltas av båda. Att röra sig kring dessa zoner kräver ett komplext system av visum och pass, intyg och tillstånd.

I biblisk tid, när judarna blev ett folk, levde de först i bergstrakterna i Samarien och Judéen. Deras Gud hade lovat dem det förlovade landet, dalarna där bofasta folkslag, som kanaanéerna, odlade och hade städer. De dittills nomadiska judarna utkämpade bittra strider, segrade och blev i sin tur odlare. Men berget förblev en mytologisk plats dit folket ofta härledde sitt ursprung.

Dagens bosättningar anspelar på samma känsla, menar Weizman: de judiska kolonierna kontrollerar ovanifrån dalarna där de arabiska byarna ligger som en tätt vävd matta av platser och leder. Bosättningarna blir på så sätt panoptiska. Med samma precision som Bentham beskrev när han talade om panopticums fördelar kan Israels soldater och säkerhetsvakter överblicka de palestinska byarna. Weizman vänder sig häftigt mot den arkitektur - och de arkitekter - som bidrar till att skapa linjer och barriärer och broar och vägar som aktivt förhindrar all kontakt mellan de två länderna.

Urbanisten Paul Virilio skrev en gång sin avhandling om de övergivna bunkrarna i Normandie som en gång ingick i Maginotlinjen. Han hävdade att man i denna befästning, som en gång var den franska nationens stolthet, kunde se orsaken till Frankrikes traumatiska förlust i kriget mot Tredje riket. Övertron på fästningens idé, på de höga murarnas princip, hade förlett det instängda folket att tro sig vara oövervinneligt.

Samma traumatiska känsla fick den israeliska armén uppleva 1973 när deras mäktiga Bar-Levilinje kollapsade inför den egyptiska armén. Bosättningar i ockuperade regioner och befästa murar har genom historien visat sin otillräcklighet. Weizman blottlägger drömmen om Det Stora Jerusalem och om Det Stora Israel, Eretz Israel, som olyckligt nog alltjämt dominerar diskussionen om Mellanösterns framtid.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut