Ledsen Fredrik, men det är dags att byta spår. Jo, jag vet, ditt teveprogram "Världens modernaste land" som sänds i SVT hyllas unisont i pressen. Och jag och min familj bänkar oss för att se varje avsnitt. Du är verkligen den mest briljante pedagogen i teve just nu. Men nästa gång jag hör fraser som "hur kommer det sig att just vi svenskar (är så nyfikna på utländsk mat, är så förändringsbenägna och så vidare)", eller "i andra länder (behåller man gamla byggnader, har man genuina restauranger och så vidare) men i Sverige " osäkrar jag min fjärrkontroll.
Du vill teckna modernitetens historia i Sverige. Gott så. Du försöker rent av plocka isär föreställningar om "tidlösa traditioner" som julbordet. Ännu bättre. Men konstigt nog blir summan av alla trippelironiska kommentarer om det moderna Sverige att myten om svenskheten stärks.
Så här ser nämligen världen ut enligt "Världens modernaste land": det finns Sverige och så finns det "andra länder". Dessa "andra länder" - som sällan specificeras - finns till för att Sverige i alla sammanhang ska framstå som extremast.
Här behövs en kopernikansk omkastning! Världen roterar inte runt Sverige. Sverige uppfann inte moderniteten. Atatürks modernisering av Turkiet får makarna Myrdal att framstå som timida. Världens modernaste stad år 1965 hette Brasília. Sydkoreaner är mer uppkopplade än svenskar. Själlös miljonprogramsarkitektur går att finna i alla världsdelar.
I en artikel i Salon.com i våras beskrevs Sverige som ett konservativt land. Artikelförfattaren saknade USA:s urbana populärkultur. En sydafrikansk vän till mig klagade en gång på att det inte gick att hitta rejäla barnkläder i Sverige, medan hon däremot enkelt fick tag på det i Kapstaden. Holländare som flyttar till Sverige säger att det påminner dem om Nederländerna på 50-talet.
Det ger status att vara modern. Därför tänker man gärna att det egna landet är modernast. Men moderniteten - förstådd som en rationalisering av liv och samhälle - är gammal och finns spridd över hela jorden. Den verkliga utmaningen är därför att se moderniteten både som en global företeelse och som något som skiftar från plats till plats. Folkhemsmodernismen gav Sverige en egen prägel. Idéerna uppkom internationellt, tillämpningen var nationell. Inte minst, som Peter Englund har framhållit i programmet, blev den svenska erfarenheten av moderniteten mindre tvetydig än i till exempel Tyskland.
Men världens modernaste? Det påminner om haussen kring Christer Fuglesang. Här har bemannade rymdfärder pågått i 45 år, men när en svensk tar klivet bortom atmosfären är det som om det aldrig hade gjorts tidigare. Kan vi inte bli kvitt den här nationella narcissismen någon gång? Hur vore det att sitta i Amsterdam eller Tokyo och diskutera svensk modernitet? Då skulle man kanske lära sig något nytt.