DN, tisdagen den 13 maj. Nämen - ett helt uppslag barn/ungdomslitteraturdebatt!
Först: Vad spännande! Sedan: Som vanligt: inget nytt, nej (inte för en sådan som jag som varit med i branschen sedan 1970 då jag gick ut biblioteksskolan i Solna).
Till sist, en darrande insikt: Alltihop handlar ju om mig!
Det är de där orden. De farliga. Fy-orden.
Det första: Adaptiv (Svenska Akademiens ordlista: förändring uppkommen genom anpassning.)
Jag gör det hela tiden, anpassar mitt språk och böckernas innehåll till barnläsarna. Däremot aldrig någonsin till de vuxna kritikerna.
Aldrig sätter jag mig vid datorn och tänker: Nu ska jag åstadkomma ett litterärt mästerverk (vad nu det är för något, kan man undra i kölvattnet efter diskussionen om Noréns mastodontblogg).
Jag tänker mycket och jag funderar dagar och nätter: nu ska jag berätta en klok och rolig och kanske spännande (så att barnet får lust att vända blad) berättelse. Hur ska jag då göra, den här gången? Vilka barn skriver jag för? Varför skriver jag för just de barnen? De lässtarka? Oftast inte. De lässvaga, de rädda, de oroliga, de små och nya här i världen. Ja, nästan alltid.
Jag förstår nu hur fel detta är.
Nästa ord: Instrumentell (Norstedts Svenska ordbok: 2. instrument som utgör hjälpmedel för något annat. Som exempel anges: läsning är en i. färdighet.)
När jag nu skriver för dessa de minsta, de som ofta är utan egen talan, använder jag förstås mina egna ord (men de som är lätta att förstå och innehållsrika) som instrument för mina läsare. Varför? Jo, för att komma åt läsningens fröjd och glädje. Och för att "lära ut" (fel, fel! - jag förstår det nu) något om världen och tillvaron.
Ajaj. Illa.
Och till sist, det allra värsta ordet: Propaganda (Svenska Akademiens ordlista: intensiv påverkan för att utbreda en uppfattning eller ivrigt verka för något).
Det är så förfärligt, jag inser det nu - jag använder mig ofta av just det instrumentet! På och (oftast) mellan raderna propagerar jag för de åsikter som jag anser vara kloka, de åsikter som jag i min roll som författare gärna vill framhålla som just sådana.
Så enfaldig en sådan inställning är. Jag förstår det nu.
Jag har alltså i oförlåtlig (därför ber jag inte heller om förlåtelse) naivitet bidragit till barn- och ungdomsbokens dåliga rykte. Jag skriver en hel rad böcker om samma personer - för att de lässvaga inte ska tvingas börja om gång på gång. Jag adapterar medvetet och glatt mitt språk till de här grupperna. Jag använder mina texter som instrument för läsning.
Jag propagerar för det jag tror på.
Så nästa gång ni får lust att debattera ungdomsbokens litterära värde behöver ni bara tänka: Gull Åkerblom. Då vet alla vem det är som är skurken.
Och debatten skulle kanske därmed kunna ta en annan vändning, för omväxlings skull. Det hade varit uppfriskande.