Gårdagens nyheter?

Amerikansk nyhets-tv har alltid fått framleva sina dagar liksom på nåder. Inbäddad i en superkommersiell omgivning har den länge tvingats kämpa i motvind för rimliga sändningstider och ökade resurser.

Strikt ekonomiskt har nyhetsavdelningarna aldrig varit någon lysande affär. Frågan är nu hur de reguljära tv-nyheterna ska kunna hävda sig i en etermedievärld fylld till bredden av internet-sajter och nya kabelkanaler.

Det hela började 1946 med att tv-bolaget NBC introducerade ett nyhetsprogram kallat "The Esso Newsreel". Det sponsrades av bensinbolaget med samma namn och sändes tre gånger i veckan. Året därpå följde CBS efter med ett liknande program som 1948 byggdes ut till en kvällssändning på vardagarna.

NBC gick samma väg 1949, då de bytte huvudsponsor och döpte om sitt program till det osannolika "Camel News Caravan".

De tidiga amerikanska tv-nyheterna har träffande beskrivits som "radio med bilder". Programmen var bara 10-15 minuter långa och innehöll korta telegramnyheter blandade med filminslag och reklam. Fanns det inga filmbilder visade programledarna upp stillbilder i rutan.

Sponsorerna gavs generöst med utrymme. NBC:s "Camel News Caravan" avslutade alltid sina sändningar med en närbild på en rykande Camel-cigarrett.

Pionjärerna inom amerikansk nyhets-tv kom nästan samtliga från radion. Så var även fallet med Edward R. Murrow, som under andra världskriget gjorde sig ett namn genom många dramatiska radioreportage för CBS News. Under 1950-talet blev Murrow USA:s mest uppburne tv-journalist med klassiska programserier som "See It Now" och "Person to Person".

Steve M. Barkin skriver i sin utmärka historik "American Television News" att Murrow var en unik reporter, den förste som använde tv-mediet för att göra meningsfull journalistik.

Men det var först under 60-talet, då nya kameror och kommunikationssatelliter förbättrade kvaliteten på sändningarna, som tv-nyheterna fick en verkligt central plats i offentligheten. Bevakningen av mordet på president Kennedy blev en milstolpe i utvecklingen.

Under fyra dagar i slutet av november 1963 sände tv-bolagen i stort sett nonstop och utan reklamavbrott från de dramatiska händelserna i Dallas och Washington. Tittarsiffrorna var fenomenala - periodvis bänkade sig nio av tio amerikaner framför tv-apparaterna.

Den omfattande bevakningen hade en terapeutisk funktion för många amerikaner och televisionen blev det kitt som höll samman en lamslagen nation.

Samma år som Kennedy sköts utökade CBS och NBC sina nyhetssändningar till 30 minuter per kväll. (ABC, det av tv-bolagen som satsade minst på nyheter, gjorde sammalunda först 1968.)

I början hade NBC ledningen i kampen om tittarna, men från 60-talets mitt övertog CBS tätplatsen med hjälp av sitt legendariska nyhetsankare Walter Cronkite. Ingen enskild journalist har betytt mer för amerikansk nyhets-tv:s utveckling än Cronkite.

Han var ankare mellan 1962-81 och blev under de åren något av en institution. I populärpressen kallades han omväxlande för "Uncle Walter" och "den mest förtroendegivande mannen i USA".

Cronkite tog ankarrollen på stort allvar och läste nyheterna med ett faderligt och lätt uppfostrande tonfall. Han rapporterade om alla stora händelser som medborgarrättsrörelsens framväxt, morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King, månlandningen, Vietnamkriget, Watergate, Richard Nixons avgång och mycket annat.

När han i ett specialprogram om Vietnam bröt mot konvenansen och uttalade försiktig kritik mot kriget till förmån för en förhandlingslösning, suckade en uppgiven Lyndon Johnson till en medarbetare: "Om jag har förlorat Walter Cronkite har jag förlorat medelklass-Amerika."

Det ligger något ironiskt i att Cronkite, som tyckte illa om journalisten i rollen som kändis, genom sin dominans och personlighet bidrog till att befästa stjärnkulten inom USA:s nyhets-tv.

Under efterträdaren Dan Rather döptes programmet om till "CBS Evening News with Dan Rather", medan konkurrenten ABC numera erbjuder tittarna "World News Tonight with Peter Jennings". Allt ljus är nu på nyhetsankaret som när han någon gång lämnar studion står mera i centrum än de händelser han (och det är fortfarande oftast en han) rapporterar om.

Journalisterna tar idag avsevärt större utrymme i nyhetssändningarna än vad som var fallet för 30 år sedan. En specialstudie av presidentvalet 2000, redovisad i Thomas E. Pattersons rika studie "The Vanishing Voter", visar att George Bush och Al Gore då bara ägnades 12 procent av sändningstiden i de stora tv-bolagens kvällsnyheter.

Tre fjärdedelar av tiden upptogs av kanalernas nyhetsankare och reportrar. För varje minut som Bush och Gore tilläts komma till tals talade journalisterna som bevakade dem i sex minuter. En tittare som såg varenda kvällssändning under valrörelsen fick höra de två kandidaterna tala i vardera 17 minuter, eller ynka 15 sekunder per kväll.

Resten av tiden var det reportrarna eller diverse experter som höll låda.

Själva rapporteringen har också förändrats och är nu betydligt mera inriktad på att kommentera och tolka än på att beskriva. Tydligast märks dessa trender i den politiska nyhetsbevakningen.

I den nya upplagan av sitt standardverk "News" framhäver W. Lance Bennett fyra särdrag som särskilt utmärkande för nyhetsförmedlingen i dagens USA: personorientering, dramatisering, fragmentisering samt en ständigt ökande negativism och kritik mot politiker och myndigheter. Personfixeringen leder enligt Bennett till att den sociala och ekonomiska kontexten genomgående tonas ner till förmån för dramatiserade nyheter om enskilda individer.

Orsakerna härtill är flera, från reportrarnas rädsla för att fördjupade analyser ska skrämma bort tittare till producenternas ovilja att stöta sig med mäktiga makthavare.

Kommer de traditionella tv-bolagens kvällsnyheter att finnas kvar om tio år? Inte om man får tro kritikerna, som pekar på att antalet tittare har halverats under de senaste decennierna. Bland politiker och tyckare har det blivit närmast en sport att tala illa om de "gamla medierna" och i stället hylla nya och hippare medier som internet, bloggar och pratradion.

Det mesta tyder emellertid på att dödsrunorna är förhastade. Det är riktigt att betydligt färre människor idag följer de stora tv-bolagens nyheter. År 1981 hade ABC, CBS och NBC tillhopa 84 procent av alla tittare när de sände sina kvällsnyheter.

Idag har siffran sjunkit till strax över 40 procent. Men i absoluta tal innebär det att drygt 30 miljoner tittare fortfarande ser på nyheterna varje kväll, en högre siffra än vad de flesta underhållningsprogram har.

Som jämförelse kan nämnas att de tre kabelbolagen CNN, Fox och MSNBC tillsammans bara har tiondelen så många tittare, eller tre miljoner per kväll.

För att bemöta den ökade konkurrensen har tv-företagen satsat alltmer på lättare nyheter, s k "infotainment" och bevakning av celebriteter. Dessutom har nyhetsredaktionerna överlag skurits ner och utlandsbevakningen satts på sparlåga. Följden är att amerikanerna idag får sämre och ytligare information om sitt eget land och om omvärlden än vad som var fallet tidigare.

Man kunde kanske tro att det förhåller sig tvärtom, att den explosion som skett i form av kabel-tv och internet skulle ha medfört en breddning och fördjupning av nyhetsförmedlingen. Men de nya medierna verkar snarast ha förstärkt de negativa tendenserna, inte rått bot på dem.

Det ligger mycket i Neil Postmans modstulna iakttagelse att nutidens amerikaner, främst på grund av nyhetsjournalistikens förflackning, är "det bäst underhållna och förmodligen minst välinformerade folket i västvärlden" (citat i Barkin, sid. 131).

Sorgligt nog ser vi liknande tendenser även i vårt eget land. Betänk vad som hänt med det länge mest seriösa nyhetsprogrammet i svensk tv, Aktuellt. För inte så många år sedan var en ordinär Aktuelltsändning 40 minuter lång och innehöll ofta ett längre, fördjupande reportage.

Därefter tillkom - under intryck av börsyran - A-ekonomi, som krympte nyhetssändningen till först 35 och senare 30 minuter. Idag är Aktuellts nyhetsdel bara cirka 25 minuter, kompletterad med fem minuters ekonomi och väder. Programmets telegramnyheter består av några få korta meningar per inslag, ofta rutinmässigt illustrerade, och långreportagen är ett minne blott.

Om andra kanalers nyheter ska vi inte tala alls, annat än notera att där är inriktningen på kortnyheter utan kontext än mer framträdande. Som alla tv-tittare vet råder det idag ingen kvantitativ brist på nyhetssändningar.

Paradoxen är att ju mera "nyheter" som förmedlas, desto mindre seriös information tycks vi få om vad som faktiskt sker. I en komplex tid som ställer allt större krav på förståelse och sammanhang erbjuds vi mestadels motsatsen, en fragmentiserad och förytligad bild av verkligheten.

Men det finns en annan väg att gå. Den nya ledningen för engelska BBC har nyligen lagt fram en plan som syftar till att tona ner realitytramset och i stället satsa resurserna på flera dokumentärer, fördjupande nyheter och samhällsprogram.

Vilket framsteg vore det inte om de trendkänsliga SVT- och TV4-ledningarna här för omväxlings skull kunde apa efter britterna i stället för amerikanerna!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut