Till förtjänsterna med Emma Stenströms bidrag till den debatt om kulturpolitik som initierats av Ola Larsmo hör att hon så tydligt visar på svårigheten med att placera kulturen inom ett entydigt samhällsfält. Svaret på frågan huruvida kulturen hör till den offentliga eller den privata sfären måste bli att den hör till båda och ingendera. Oförståelsen och okunnigheten om detta har gång på gång fört kulturpolitik och debatt på mållösa vandringar längs hopplösa irrvägar. Och under tiden har de konstnärliga yrkesutövarna fått se sina möjligheter till försörjning urholkas.
För ett antal år sedan gjordes en undersökning om vad August Strindberg skulle tjäna på sitt författarskap om det i dag hade motsvarande spridning och framgång som då han var verksam. Det visade sig att han enligt gällande avtal och efter omräkning av penningvärde i dag bara skulle tjäna ungefär 12 procent av vad som var möjligt för honom vid det förra sekelskiftet.
Få kan i dag försörja sig enbart på sitt upphovsrättsligt skyddade arbete, trots att just det är grunden för kulturlivets hela infrastruktur och genererar och utgör basen för arbets- och inkomstmöjligheter för alla inom kultursektorn. Och ändå är det just upphovsmännens möjligheter till reglerade inkomster och politiskt beslutade stöd som ständigt ifrågasätts. Jag tycker att det är skändligt.
Tittar man på vilken grupp som helst bland de konstnärliga yrkesutövarna så fördelar de sig så att kanske 2 procent lever ganska gott, i några fall mycket gott, på sina inkomster. Runt 8-10 procent klarar sig genom personliga uppoffringar, andra inkomster inom familjen än de upphovsrättsliga, uppgivande av de sociala skyddsnät som alla andra inom arbetslivet ser som självklara etc. Den resterande och största gruppen kan inte och kommer heller inte framgent att kunna försörja sig på sina konstnärskap.
Kulturpolitikens främsta uppgift borde vara att skapa förutsättningar för rimliga arbetsvillkor och försörjningsmöjligheter för de konstnärliga utövare som regelbundet på etablerade förlag publicerar böcker som läses och recenseras, som regelbundet har utställningar på erkända gallerier och utställningshallar och arbetar med utsmyckning av det offentliga rummet, vars musik regelbundet spelas i konsertlokaler och medier etc - det vill säga de yrkeskvinnor och yrkesmän som utgör och håller i gång det vi menar med ett levande kulturliv.
Undersöker man hur denna grupp ser ut kommer man inte att upptäcka en hop bidragsberoende kufar, som i debatten gång på gång hävdas. Tvärtom finner man en stark och dynamisk yrkeskår som utmärks av det man inom näringsliv och forskarvärld ständigt efterlyser: hängivna och hårt arbetande professionella som är beredda att utveckla unika idéer och vara dem trogna tills de förverkligats. Man kommer att se att de konstnärliga yrkesutövarna närmast är förebildliga vad gäller entreprenörskap och uthållighet och att de dessutom är bärare av en kunskap som ständigt framhålls som bristvara i informationssamhället.
Problemet är - för de konstnärliga yrkesutövarna, men också för samhället i stort - att denna kunskap aldrig värdesätts på ett vis som annars sker med varje annat yrkeskunnande. Detta är ett allvarligt och tyvärr till stor del ouppmärksammat samhällsproblem. Det gör också kulturpolitiken till ett av samhällets viktigaste områden, även om uppenbarligen inte alla fattat det.
Det arbete som resulterar i upphovsrättsligt skyddade verk är ett slags hybrid mellan lönearbete och förvaltning av kapital. Intäkterna, som royaltyn för försålda böcker och spelade eller i olika former spridda verk, jämställs i dag i praktiken med inkomst av tjänst, men har mycket litet i gemenskap med normalt tjänstearbete vare sig det gäller relationen mellan arbetsinsats och ersättning eller upphovsmännens kontroll över hur, när eller i vilken utsträckning arbetet alls får någon rimlig ersättning.
De upphovsrättsliga inkomsterna är således snarare ett slags förräntning av ett konstnärligt kapital. Men till skillnad från aktieägaren kan upphovsmannen varken sälja, byta eller på annat sätt manipulera sitt kapital så att förräntningen ökar. Intäkterna är också ett resultat av eget arbete, till skillnad från aktieägarens. Upphovsmannens arbete omgärdas i stort sett inte av något av de sociala skyddsnät som ger trygghet åt andra yrkesutövare. Det är ett arbete som till och med kan fortsätta att generera inkomster sedan den som utfört arbetet är död.
På en rad områden erkänns också detta arbetes särprägel. Den företagsledare eller industriarbetare som drabbats av utbrändhet kan under sin konvalescens skriva om sina erfarenheter utan att tvingas att återbetala sin sjukpenning om författarmödorna blir en bok som publiceras. Alla förstår det självklara i detta. Kreativt arbete hör till det som är tillgängligt och utvecklande för oss alla, när som helst, utan att legitimering krävs av oss. Det samhälle som inskränker i människors vilja att skapa är dömt till undergång.
Men var hör egentligen de upphovsrättsliga inkomsterna hemma? Vid beskattning jämställs de med tjänsteinkomster, men likställs på en rad andra områden med kapitalinkomster. De upphovsrättsliga inkomsterna är helt enkelt ett slags skvader. De kan beskattas med upp till 150 procent mer än kapitalinkomsterna, men ger sällan några av tjänsteinkomsternas fördelar av trygghet och kontinuitet.
Egentligen är det obegripligt att ingen reagerat på att konstnärligt kapital kan beskattas upptill två gånger så mycket som ekonomiskt och att denna beskattning uteslutande gäller dem som givit upphov till verket och inte dem som senare säljer det vidare.
Vad kan man då göra för att förbättra möjligheterna för de konstnärliga upphovsmännens möjligheter att försörja sig på?
Här är ett enkelt förslag som på ett avgörande sätt skulle förbättra möjligheterna för konstnärliga upphovsmän att försörja sig på det arbete som utgör basen för inte bara deras egen verksamhet utan för hela kulturlivet. Förslaget kan sammanfattas i två ord: progressiv royaltybeskattning.
Om det konstnärliga arbetet i början av den stigande skatteskalan endast belastas av sociala kostnader skulle skattesatsen ungefär motsvara den kapitalinkomsterna utsätts för. På så vis skulle konstnärliga upphovsmän inte helt uteslutas från det sociala skyddsnät som utgörs av sjukförsäkring och pensionspoäng. Något skattefrälse skulle inte heller skapas då inkomsterna högre upp på skatteskalan kan beskattas på en nivå som mer motsvaras av tjänsteinkomsterna.
För ett sådant system finns redan ett tydligt regelverk som definierar vad som skyddas av upphovsrätt. Det vore en reform som över en natt skulle förbättra upphovsmännens möjligheter att försörja sig, utan att upphäva marknaden, vilket borde passa den sittande regeringens så kallade arbetslinje. Det borde även rimligen få hela riksdagens bifall då det upphäver den groteska överbeskattningen av kulturellt kapital i jämförelse med ekonomiskt. Kostnaderna för statskassan skulle vara försumbara om de ens skulle märkas. Jag kan inte se någon förlorare i ett system med progressiv royaltybeskattning.
Att erkänna och se den kreativa potentialen i det upphovsrättsligt skyddade arbetet hör till det viktigaste inom det kulturpolitiska området. Med progressiv royaltybeskattning skulle konstnärliga yrkesutövare få en tidigare outnyttjad möjlighet att försörja sig och koncentrera sig på det som är deras unika kunskap och kärnverksamhet. Det skulle inte göra Benny Andersson och Jan Guillou rikare, men det skulle möjliggöra för alla de som skapar förutsättningarna för ett levande kulturliv att se sitt arbete få lite rimligare ekonomisk ersättning.
Kulturpolitiken har allt oftare inskränkt sig till att handla om vad man ska kunna avvara och spara på. Detta trots att alla tillgängliga studier visar att det knappast finns något område där stödåtgärder ger tillbaka så mycket i form av arbetstillfällen, skatteintäkter och livskvalitet som kulturen. Kulturstöd är helt enkelt alltid en ovanligt god affär.
Att ändå kulturen så fått fungera som arena för vad som ger sken av att vara ideologiska principstrider tror jag har att göra med just dess unika särställning. Kulturen är varken marknad eller offentlighet, utan den väv som våra liv består av. Att det finns en samhällsgrupp som yrkesmässigt ägnar sig åt detta blir då för somliga en oerhörd utmaning.
I debatten kan det framstå som om de konstnärliga yrkesutövarna är en missriktat gynnad grupp. Det är helt enkelt inte sant. Vad som är sant är att vi har ett kulturliv därför att denna dynamiska och föränderliga grupp förser oss med det. Det förtjänar den faktiskt en hel del respekt för.