Ge mig ett problem, eller jag går under

Den forngrekiska skrift som forskarna döpte till linear B gäckade alla tolkningsförsök i ett halvt sekel. Gåtan löstes i början av 1950-talet. Senare har bedriften påståtts vara i nivå med Cricks och Watsons rekonstruktion av DNA-strukturen. Det är att ta i. DNA-koden har fått revolutionerande följdverkningar, men de lertavlor där skrivare petade ner linear B innehåller nästan bara inventarieförteckningar. De har bidragit till en del kunskap om det grekiska språkets tidiga utveckling. Däremot har de inte lärt oss särskilt mycket nytt om livet på Kreta och i Grekland cirka 1 200 f Kr.

Men visst var det en beundransvärd intellektuell prestation att tolka skriften. Tydningen av en skriven text kan bjuda på flera typer av problem. I ett chiffer är i regel språket känt och tecknen bekanta, även om vi inte vet vad de står för just där. Nästa steg är att språket är känt, men inte tecknen. Så var det när kilskriften tyddes under 1800-talet. Ett annat slags problem uppstår när skriften är känd, men inte språket. I etruskiska är tecknen en variant av grekiska, men språket var länge helt okänt och är det till stor del än i dag. Linear B ställde forskarna inför en svårare uppgift, både skriften och språket var okända. Tidigare hade sådana texter bara kunnat uttolkas med hjälp av inskrifter där samma innehåll återgavs på två eller flera språk, som när hieroglyferna tyddes tack vare Rosettestenen där samma text finns på tre språk.

Den som löste linear B:s gåta 1952 var inte en akademisk forskare utan den unge engelske arkitekten Richard Ventris. Hans bragd får dessutom en tragisk touche av att han omkom i en bilkrasch vid 34 års ålder, bara fyra år efter att ha klarat det som så många akademiska språkforskare misslyckats med.

Ventris medarbetare John Chadwick skrev 1958 en populärvetenskaplig bok om tolkningen av linear B och hur den växte fram. Den gavs ut på svenska under titeln "Mykenes rösts" 1961. Den är en utmärkt introduktion. Andrew Robinsons nyutkomna biografi över Ventris ger inget utöver Chadwick i det avseendet. Den koncentrerar sig på tolkaren, en man med ett exceptionellt livsöde där mörka skyar skuggade framgången och berömmelsen.

Richard Ventris föddes 1922. Hans morföräldrar hade stora gods i Polen och inkomsterna från dem räckte för att även hans familj skulle leva gott. De gyllene åren tillbringades till stor del i Schweiz för att hans far skulle kurera sig från tuberkulos. Det ledde till att den extremt språkbegåvade Richard talade engelska, franska, tyska, schweizertyska och polska vid åtta års ålder. Då läste han också tjocka böcker om hieroglyferna. I skolan briljerade han snart i latin och grekiska. Senare i livet påstods han lära sig ett nytt europeiskt språk på någon månad och han behärskade i stort sett samtliga hjälpligt.

Allt var bäddat för en framstående intellektuell karriär utan ekonomiska bekymmer. Familjen umgicks med framstående konstnärer och hade två tavlor av Picasso på väggen. De bodde i det funktionalistiska komplexet Highpoint i Londonförorten Hampstead. Deras våning var inredd med specialdesignade möbler.

När han var 14 år besökte hans skolklass en utställning av grekisk och minoisk konst. Där visades bland annat lertavlor med linear B. Samma år hade det kommit ut en bok som återgav texten på ungefär en sjättedel av de linear B-tavlor som dittills hade hittats. De blev hans utgångspunkt och fyra år senare antog USA:s ledande arkeologiska tidskrift en artikel om linear B av den 18-årige Ventris.

Då hade hans levnadsförhållanden förändrats drastiskt. Hans far var död sedan några år och vid tyskarnas invasion i Polen förlorade hans mor familjens försörjning. Något år senare begick hon självmord. Han fick lämna de klassiska studierna och börja utbilda sig till arkitekt. En del pengar fanns tydligen kvar, eftersom han stannade i lägenheten och gifte sig 1942. Kort därefter ryckte han in och blev navigatör i RAF. Från november 1944 till april 1945 deltog han i bombräder över Tyskland. Eftersom han behärskade tyska fick han inte återgå till det civila förrän på sommaren 1946 efter ett år som utredare för den brittiska ockupationsmakten i Hamburg.

De två följande åren koncentrerade sig Ventris på arkitektur för att bli klar med sin examen.

Han stod till vänster i politiken och sympatiserade med skandinavisk socialdemokrati. Sommaren 1947 arbetade han på Kooperativa förbundets arkitektkontor i Stockholm. En av hans skisser till en konsumbutik finns bevarad. Hemma i London hade han tagit till sig grunderna i svenska i en lärobok, sedan övergick han till praktisk inlärning. Till sin hustru skrev han: "Jag har utlämnat mig genom att börja tala svenska direkt. Resultatet har blivit att ingen talar engelska med mig och hälften av tiden begriper jag ingenting." I övrigt är breven fyllda med entusiastiska beskrivningar av sommaridyllen Sverige. Väl hemma skrev han en artikel i arkitekturtidskriften Plan. Han kallar Sverige ett arkitektoniskt paradis jämfört med England där "reaktionärer fortfarande sitter i toppen av kåren".

Ventris var naturligtvis inte ensam om att försöka dechiffrera linear B-skriften. Ett tjugotal forskare runt om i världen ägnade sig åt den. En kärnfråga var vilket språk den återgav. Arthur Evans hade upptäckt den minoiska kulturen på Kreta och de första lertavlorna i slutet av 1800-talet. Han hävdade bestämt att språket inte kunde ha med grekiska att göra. Efter hand blev övertygelsen att linear B inte kunde bygga på grekiska en sanning som nästan alla forskare trodde på, men ingen hade bevisat. Även Ventris utgick från att skriften inte hade grekisk grund. Han trodde att språket var den okända etruskiskan. Men snart hittade man allt fler tavlor med linear B på grekiska fastlandet.

Till att börja med höll språkforskarna fast vid sin teori och menade att lertavlorna fraktats dit från Kreta, men den uppfattningen blev allt svårare att försvara. I en anteckning i juni 1952, som han kallar en "lättsinnig utvikning", ställer Ventris frågan om tavlorna från fastlandet kan vara skrivna på grekiska. Bara några veckor senare skriver han i en tidskrift att han är övertygad om att linear B återger en grekiska som föregick den klassiska. Under återstoden av året löste han problemet.

I augusti 1953 kom den berömda artikeln i Journal of Hellenic Studies, där han gav ett utförligt tolkningsförslag. Efter hand spreds budskapet i den vetenskapliga världen. Snart blev Ventris omslagspojke även på populära tidskrifter. I Sverige hade han två entusiastiska anhängare i professorerna Arne Furumark och Gudmund Björck i Uppsala. De hade länge brevväxlat med Ventris och erbjudit honom att publicera sig i Sverige. Uppsala universitet var det enda som hann tilldela honom ett hedersdoktorat innan han dog.

Hans nästa projekt var att tillsammans med Chadwick sammanställa "Documents in Mycenaean Greek" för Cambridge University Press. Den är fortfarande något av en bibel för linear B-forskare. Sedan började han tappa intresset. För honom var det viktiga att lösa pusslet i stort, inte att fortsätta att diskutera detaljer.

Man kan fundera över varför han ägnade så mycket tid åt linear B. Det gick ut över både hans arbete som arkitekt och hans äktenskap. Den positiva tolkningen är att hans säregna begåvning gjorde att han måste anta utmaningen. Andra språk erbjöd helt enkelt för lite motstånd. Men det finns också ett mörkare alternativ eftersom hans liv började falla samman sedan han lämnat linear B.

Först såg allting ljust ut. Han fick ett prestigefyllt stipendium från tidskriften Architects´ Journal. Det löpte från årsskiftet 1956 och Ventris valde att satsa det på ett projekt om vilka grundfakta arkitekter behöver i sitt arbete och hur de skall skaffa sig dem. Den uppgiften ansågs passa hans analytiska förmåga, men flera av hans vänner har efteråt sagt att det var ett misstag. Han ville egentligen rita byggnader och under våren blev han deprimerad.

I augusti sände han ett brev till redaktören för Architects´ Journal. Det är uppenbart att Ventris då var inne i en djup depression. Han skriver att han är "dödligt skamsen över det slöseri med tid och energi som den misslyckade starten inneburit för alla som haft med stipendiet att göra". För att få ordning på sitt liv hade han sökt professionell hjälp. "Men jag tvivlar djupt på värdet av min omtalade intelligens och till stor del på livet som sådant." Pengarna skulle han betala tillbaka frånsett vad ett redovisat delresultat kunde vara värt, "men jag vet bara alltför väl hur kallt och trist det hela är".

Inte fullt två veckor senare lämnade han av okänd anledning hemmet i bil kort före klockan ett på natten. På en väg som han annars aldrig brukade köra kolliderade han med en stillastående lastbil och dog omedelbart. Utslaget blev "död genom olyckshändelse", men lastbilen stod i en parkeringsficka och enligt chauffören var parkeringsljusen tända. Ventris kan ha följt sin mors exempel. Men om han verkligen gjorde det får vi aldrig veta.

Det kan finnas många anledningar till att en människa låter sig uppslukas av forskning. Den mest välklingande är ett oemotståndligt behov av att finna sanningen. Men forskning kan också vara terapi och är det förmodligen i fler fall än vi vanligen tror. Att hänge sig totalt åt uppgiften blir då ett sätt att hålla undan ångest och depression.

Många har vittnat om att Ventris aldrig öppnade sig för någon i privatlivet, inte ens för hustrun och barnen. Mycket talar för att han hela tiden bar på en depression och att det vetenskapliga problemet fungerade som en avledare. Han var inte den förste, och blir inte den siste, som gör en briljant forskningsinsats på grund av en sådan livssituation.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut