Åklagaren Lise Tamm och kriminalinspektören Patrik Lillkvist hävdar att jag i boken ”De apatiska” ”felciterar” dem, samt ”förvränger” och ”utelämnar avgörande fakta”. Det är anmärkningsvärt med tanke på att artikelförfattarna inte har ett enda belägg för sina allvarliga anklagelser. Tamm hävdar att jag i boken (sid 587) låtsas ha ”en dialog” med henne, men att jag i själva verket har ”klippt ihop olika citat” och därmed gett en ”förfalskad” bild av hennes uttalande.
Så är givetvis inte fallet, vilket Tamm mycket väl vet, eftersom hon själv spelade in hela intervjun.
På den aktuella boksidan har jag, helt korrekt, utan citattecken, sammanfattat en av mina frågor för att därefter, återigen helt korrekt, återge Tamms svar. Utskriften av den ordväxling som enligt Tamm inte existerar finns att läsa på www.nok.se. Det svar som Tamm själv hävdar att hon gav, ”vi ville undvika att bli politiska slagträn”, härrör från en helt annan, kompletterande intervju, gjord av mig mer än ett år senare, en intervju som jag dessutom inte ens använt mig av i boken.
Tamms påståenden är minst sagt uppseendeväckande. Att en åklagare medvetet, med hjälp av felaktiga uppgifter, försöker vilseleda allmänheten och misstänkliggöra den som kritiskt granskat av henne ledda förundersökningar väcker givetvis vidare frågor om hur hon, som åklagare, använt och använder sina maktbefogenheter.
Jag har i boken ”De apatiska”, belagt med omfattande material, kunnat visa att Migrationsverkets uppmärksammade polisanmälningar hösten 2005 var del av en väl planerad strategi, i nära samarbete med regeringens nationella samordnare Marie Hessle, där anmälarna ändrade, förteg eller manipulerade avgörande uppgifter.
Att polisen, utifrån Migrationsverkets allvarliga anklagelser, beslöt att titta närmare på ärendet är i formell mening helt korrekt – det var just detta anmälarna hade räknat med. Problemet uppstod när åklagaren Tamm beslöt att gå vidare med förundersökningar i tre av fallen, trots avsaknad av i princip alla former av bevis. Flera personer, både hos polisen och bland de ansvariga inom sjukvården, har redan riktat hård kritik mot Tamms arbetssätt; mot de mer än halvårslånga utredningstiderna, mot den okänsliga behandlingen av svårt sjuka barn och mot den ”kroppsbesiktning” som, utan kontakter med vare sig sjukvården eller socialtjänsten, genomfördes mot tre av barnen. ”Det var som en husrannsakan hos kriminella gäng”, säger barnläkaren Bernice Aronsson. Psykologen Lotta Wiberg sammanfattar polisinsatsen som ”en retraumatisering”. En av mammorna drabbades senare av en psykos och var nära att ta livet av sig.
Tamms märkliga utspel i DN visar med stor tydlighet behovet av vidare granskningar: Dels en rättslig prövning av de ansvariga för polisanmälningarna, däribland Marie Hessle, dels en oberoende utredning av Lise Tamms insatser, som i sin tur – om allvarliga fel konstateras – bör leda till en vidare prövning av möjligheten till skadestånd för de drabbade familjerna.