Hur mycket smärta står ett barn egentligen ut med?
Tanja var bara ett år gammal när hennes mamma och farmor våldtogs framför hennes ögon. Det var en brutal gängvåldtäkt. Ett halvt dussin milismän deltog och Tanjas farmor dog senare av sina skador. Därefter följde år som internflyktingar i de etniska rensningarnas Bosnien. Inte heller freden innebar ett slut på våldet. När Tanja var tio år slet en av hennes klasskamrater plötsligt fram en revolver, sköt läraren rakt i huvudet innan han stoppade vapnet i sin mun – och tryckte av. Tanja, som satt i bänken bredvid, kände hur varm hjärnsubstans och blod skvätte över hennes ansikte och sakta rann ner längst hennes kinder, hals, armar och händer.
Det var kanske inte så märkligt att Tanjas familj flydde till Sverige. Och kanske var det inte heller så förvånande att Tanja, inför Migrationsverkets hot att ”skickas hem”, försökte begå självmord, först genom att skära sig, senare genom att hoppa ut genom ett fönster. Till slut tystnade Tanja, vägrade mat och dryck, lek och skratt och sjönk in i ett livlöst, apatiskt tillstånd.

För hur mycket smärta står ett barn egentligen ut med?

Trots att Tanjas läkare beskrev henne som varande på ”spädbarnsnivå” avvisades hon, tillsammans med sin familj, i gryningen den 8 juni 2004. Tanja var ett av närmare tjugotalet mycket svårt sjuka, apatiska barn som bars ut ur sina sjuksängar åren 2003–2005, för att sedan dumpas på flygplatser världen runt.
Frågan är om något demokratiskt land i modern tid på så kort tid avvisat så många så svårt sjuka barn.

Politiken motiverades med att barnen troligen inte var så dåliga som de verkade. Dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg påstod att uppehållstillstånd till de apatiska barnen skulle leda till ”en humanitär katastrof”. Regeringens utredare Marie Hessle slog fast att både simulering och förgiftning hör till de orsaker som ”kan förklara” barnens symtom. Och till och med Socialstyrelsen påstod att frågan inte längre var om barnen bluffade – utan snarare om ”hur vanligt ett manipulerande beteende är”.

För drygt ett år sedan publicerades min bok ”De apatiska – om makt, myter och manipulation”, där jag bland annat kunde avslöja att det inte fanns ett enda belagt fall av manipulation, att tillstånden inte var unika för Sverige och att Marie Hessle, parallellt med sitt utredningsarbete, i hemlighet organiserat polisanmälningar mot ett stort antal apatiska barn och deras föräldrar. Uppgifterna byggde delvis på ett tidigare reportage i ”Uppdrag granskning” hösten 2006.

Boken orsakade en av förra årets mest känsloladdade debatter. Men den bidrog också, direkt eller indirekt, till det fortsatta händelseförloppet. Mer än 10 000 personer skrev under ett upprop för att omedelbart stoppa vidare utvisningar av det då tjugotal barn som låg apatiska. Ledningen för Migrationsverket tog avstånd från begångna missgrepp och Mona Sahlin bad offentligt om ursäkt med orden; ”jag kan känna en stor skam”. I riksdagen anordnades en hearing och i december, när debatten rasat i flera veckor, fattade Migrationsöverdomstolen ett prejudicerande beslut att bevilja en apatisk pojke uppehållstillstånd. Sedan dess har – med ett undantag – inga fler apatiska barn utvisats.

Avslöjandet att påståendena om manipulation byggde på rykten och vandringssägner har även bekräftats av forskarvärlden. Bara några veckor efter utgivningen av ”De apatiska” publicerade barn­läkaren Bernice Aronsson och psykologen Lotta Wiberg en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Acta Pædiatrica som helt avfärdade manipulationsteorierna. Noggranna toxikologiska test på de sjukaste barnen i Stockholm visade att förgiftningsteorin ”saknar all grund” och forskarna fann inte heller några som helst belägg för simulering. Dessa resultat har bekräftats i flera andra undersökningar, bland annat av en enig läkar- och psykiatrikerkår i samband med den andra vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssymtom. Och i februari i år gjorde till slut även Socialstyrelsen en helomvändning. Verket konstaterade i en rapport att ”fenomenet med uppgivenhetssymtom är känt sedan lång tid tillbaka”, åtminstone sedan ”1600-talet” och att de stressreaktioner det handlar om inte är ”fråga om en medveten påverkan och kan därför inte jämställas med manipulation”.

Socialstyrelsen tog därmed inte bara avstånd från sina tidigare påståenden om manipulation, utan avfärdade samtidigt fullständigt den tidigare socialdemokratiska regeringens huvudtes, att de apatiska barnens symtom skulle vara ett nytt, för Sverige unikt fenomen, som dessutom delvis kan förklaras med manipulation.
En av de största skandalerna i modern svensk tid, den har jämförts med båda baltutlämningen och tvångssteriliseringarna, fick därmed också något av en slutpunkt. Men i stället för den viktiga diskussionen om hur såväl statsledningen som dess utredningsväsende kunde gå så vilse i fördomarnas och de xenofoba myternas landskap kom delar av debatten att präglas av några av skandalens huvudpersoner – och deras tillskyndare inom medierna. Reaktionerna återspeglade tidvis på ett närmast tragikomiskt sätt bokens undertitel; ”om makt, myter och manipulation”.

Den kanske enskilt mest högljudda kritiken kom från DN:s ledarskribent Hanne Kjöller. Hon gick till frontalangrepp redan efter inslaget i ”Uppdrag granskning”. Kjöller hävdade att reportagets avslöjanden i själva verket bara var ett sätt att – via oärliga redigeringsmetoder – ”karaktärsmörda” skickliga yrkespersoner.
Kjöller baserade sin kritik på ett enda, som hon hävdade, bärande citat ur reportaget. Det fanns bara ett problem med Kjöllers tes. Det av henne angivna citatet existerade inte i reportaget.

Antingen hade Kjöller inte ens tittat på programmet – och fritt fabulerat – eller så hade hon sett programmet och medvetet förfalskat uttalanden till deras motsats. (för en genomgång se www.de­apatiska.se)

Nästa person att beträda manipulationens väg var åklagaren Lise Tamm. Hon hade fått kraftig kritik, både internt och externt, för sitt beslut att inleda förundersökningar utifrån de av Hessle organiserade polisanmälningarna.

Enligt Hessles egen mejlväxling var anmälningarna, delvis baserade på förfalskade uppgifter, ett försök att påverka opinionen, men Tamm berörde inte denna problematik med ett ord. I stället påstod hon (DN 091102) sig vara konsekvent felciterad i boken genom ”systematiska förvrängningar och förfalskningar”. Men Tamm bluffade. Samtliga hennes citat finns – i likhet med alla andra intervjuer i boken – inspelade och är helt korrekt, ordagrant återgivna.

Att en åklagare på ett så flagrant sätt försöker vilseleda allmänheten borde i sig orsaka en debatt, men Tamm fick omedelbart stöd – av Hanne Kjöller. DN:s ledarskribent, som enligt sina egna ord ”råkar känna” Tamm, verkade varken se några etiska eller publicistiska problem med att, i en ny stort uppslagen ledarartikel, presentera sin väns uppgifter som vore de sanning.

Lockelsen att använda lögnen för att undgå ansvar verkade många övermäktig.
I boken beskriver jag hur ledningen för BUP i Stockholm, trots vårdens stränga sekretessregler, tillät personal från Migrationsverket att vistas bland de apatiska barn som vårdades på Eugeniahemmet. Inte ens i sina sjukhussängar lämnades barnen i fred. Divisionschefen Olav Bengtsson och verksamhetschefen Sten Lundqvist kontrade (AB 091020) med att hävda att uppgifterna ”självklart” saknar ”all grund”.

På hemsidan deapatiska.se finns journalhandlingar som beskriver flera av dessa – enligt BUP-ledningen – icke-existerande besök, bland annat den 27 augusti 2004 då en tjänsteman från Migrationsverket satte sig bredvid en svårt sjuk, tolvårig pojke och berättade – utan att någon av föräldrarna var närvarande – att han skulle avvisas. Enligt journalhandlingarna bröt pojken ihop och skrek gång på gång; ”låt mig dö!”, ”låt mig dö!”

Frågan är vad som egentligen är värst: den empatilösa behandlingen av pojken, det allvarliga sekretessbrottet eller de höga chefspsykiatrikernas regelrätta, offentliga lögn?

Men även osanningen tycks ibland kunna tjäna sina syften. Trots att jag i flera artiklar påpekade att samtliga uppgifter var väl dokumenterade, fick de två chefspsykiatrikernas påstående att journalförda besök aldrig ägt rum fullt stöd av – Hanne Kjöller. ”Läkarduon kan enligt Tamas inte peka ut ett enda sakfel, vilket ju är precis vad de gjort”, skrev Kjöller i ännu en stort uppslagen artikel.

Det fanns säkert de som trodde henne. Ledarskribenter har relativt stor trovärdighet, på samma sätt som högt uppsatta läkare.

Händelseförloppet kring de apatiska barnen kan svårligen förstås om vi inte sätter in frågan i ett politiskt sammanhang. Göran Persson tillstod det aldrig offentligt, men internt hymlade han inte. Enligt den tidigare statsministern var en restriktiv tolkning av asyllagstiftningen nödvändig; annars ”kommer folk att rösta på Sverigedemokraterna.”

De apatiska barnen blev en symbol för de påstådda horder av människor som – i likhet med de påstådda ”sociala turisterna” – försökte lura sig in i Sverige. Myten om de manipulerande barnen behövdes för att rättfärdiga en restriktiv och därmed alltmer rättsosäker och inhuman asylpolitik.

Men bilden av smygätande barn och föräldrar med giftsprutor i händerna hade aldrig kunnat få ett så starkt genomslag om inte delar av vårdprofessionen inordnat sig i maktens verklighetsbeskrivning. Och här spelade ledningen för BUP i Stockholm en avgörande roll. Både den tidigare nämnde divisionschefen Olav Bengtsson och biträdande verksamhetschefen Peter Engelsöy tillhörde det fåtal tongivande psykiatriker som öppet utmålade apatiska barn som små, beräknande simulanter.
Men skandalen kring de apatiska barnen visar på djupare systemfel än det faktum att några chefspsykiatriker gett spridning åt råttan i pizzan-artade vandringssägner.

Under de senaste decennierna har sjukvården dragits allt tätare in i det migrationspolitiska maskineriet. Landets psykiatriska mottagningar lever under ett hårt tryck, både från många själsligt sargade asylsökande och från Migrationsverkets krav på att utfärda exempelvis transportabilitetsintyg för att kunna utvisa just denna patientgrupp.

För vården är det naturligtvis av största vikt att behålla sin självständiga roll, baserad på den mest ursprungliga och grundläggande av läkaretiska regler: att alltid sätta patientens – inte myndigheternas – behov i främsta rummet. Men det var just denna princip, formulerad redan i antikens Grekland, som ledningen för BUP i Stockholm övergav. Divisionschefen Bengtsson deklarerade flera gånger öppet, bland annat på Svenska psykiatriska föreningens vårmöte 2007, att BUP inte ansåg sig vara en ”aktör i den asylsökandes tjänst” gentemot Migrationsverket:

”Vi försöker upprätthålla positionen av att vara den objektiva observatören”, sa Bengtsson och tillade: ”jag tycker inte att vi som profession ska arbeta politiskt i den meningen att vi ska använda professionen för att flytta gränsen för var nivån för uppehållstillstånd ska vara.”

Vad Bengtsson i klartext säger är: om migrationspolitiska överväganden leder till att även svårt sjuka barn avvisas, ska vården inte lägga sig i detta, utan endast fullfölja de av myndigheterna ålagda uppgifterna som en ”objektiv observatör”.

Och här någonstans finns nog en av nycklarna till delar av tragiken bakom de många avvisningarna av apatiska barn.

När sjukvårdens roll förminskas till den ”objektiva observatörens” är steget inte heller långt till att exempelvis bryta sekretessregler, bjuda in Migrationsverkets personal i sjuksalarna eller till att genom tystnad, och i värsta fall aktiv medverkan, spela med när makten bestämmer sig för att apatiska barn manipulerar och därmed kan avvisas.
Historien har tyvärr visat oss att det är just denna inställning hos läkarkåren som – i samspel med politiker och okritiska journalister – gång på gång har öppnat dörren till avgrunden. Och just därför behöver vi en fortsatt diskussion om erfarenheterna av de apatiska barnen. Annars riskerar vi att än fler sjuka pojkar och flickor som, likt Tanja, tillfogats mer smärta än de klarar ska bäras ut till väntande flygplan.