Vem är jag? Alltså inuti? I dagarna har nationallejonet Ingmar Bergmans biologiska släktskap med sin mamma sensationellt satts på spel. Dna-analys är beviset, om än i kombination med en rätt krånglig indiciekedja. Berättelsens nyckel ligger i den magiska status vi tillskriver själva dna-testet. Via ett frimärksslick kan ny teknik förändra bilden av vem jag är.
Vår biologiska identitet – och vetenskapens makt över den – blir allt viktigare. Kroppens dolda insida vänds utåt. Vem som helst kan beställa information om sin arvsmassa över nätet och avancerade bildtekniker gör det möjligt att se sitt eget inre, ibland som imaginär kroppsestetik med lysande färgzoner och snygga gränssnitt (medan deckargenrens obduktionsscener älskar att demonstrera ett betydligt solkigare innanmäte).
Medicinsk visualisering gör kroppen verkligare än i verkligheten. Vi ser det vi egentligen inte kan se. Det sedda smälts in i jaget och ger moraliska, mentala och känslomässiga effekter. Vad betyder det att se in i sin egen hjärna och få sin empatibrist, alzheimer eller utmattningsdepression bekräftad med bildbevis? Att på en skärm vid undersökningsbordet möta sin livmoder eller lunga och via skiktkameran generas över sina lager av fett? I dödens närhet erbjuds man följa sin egen destruktion på bild, ”en fjäril i min hjärna” för att tala med Anders Paulrud. Och på mikronivå har vi för länge sedan vant oss vid filmade sekvenser av fientliga mikrobanfall och celldelningar.
Frågan är vad all denna insiderkunskap gör med mig. Ökar den mitt ansvar för min egen kropp?
För decennier sedan skapade Michel Foucault begreppet biopolitik. Det står för statens styrning av medborgarnas kroppar med syfte att göra dem samhällsdugliga. Historiskt sett har redskapen varit övervakning, hälsofostran, självdisciplinering och skarpa gränser mellan normalt och avvikande. Att tolkningsrätt över individens hälsa kan vara hotfull som politisk vision visar inte minst svensk 1900-talshistoria.
Från den utgångspunkten är några nutida svenska hälsoprojekt värda en diskussion. Det handlar om jättelika kartläggningar av befolkningens arvsmassa, kroppar, livsstil, sexliv, beteende och mentala hälsa. Viljan att mäta kroppar (och själar) tycks anta samma frenesi som i en uttjänt, historiskt komprometterad hälsoutopi. Men det är inte längre staten med sin dröm om en duglig befolkning som är huvudintressent, utan forskningen. Och den bär fram en ny dröm: den om den genomskinliga människan.
Projekten heter ”Lifegene” (ska omfatta en halv miljon svenskar i åldrarna upp till 45 år) och ”Epihealth” (300 000 personer 46–75 år). ”Lifegene” startar sin stora rekrytering i höst. Syftet är att bygga en nationell resurs i jätteskala för framtida forskning. Den presenteras som världens största hälsostudie med ambition att kartlägga individens hela livscykel. Biologiskt material och data ska lagras i enorma biobanker. När sjukdom eller en avvikelse inträffar kan individen eller gruppen läsas baklänges genom materialet om sig själv. Man kommer att se vilka markörer och exponeringar som förutsäger ohälsa.
Det är onekligen ett uppseendeväckande projekt. Det kostar många hundratals miljoner och beskrivs med epitet som fantastiskt, banbrytande, unikt.
Allmän kritik har rört biobankernas hot mot integriteten. Känsliga data koncentreras till en fysisk plats, kan kopplas ihop med brotts- och straffregister och – i värsta skräckscenariot – hamna i händerna på extremistiska eller hälsofascistiska rörelser. Stora databaser skapar kontrollmöjlighet. ”Vi närmar oss ett storebrorssamhälle där övervakningen kan ske genom välmenande omsorger om hälsa och livsstil”, skriver några oroade läkare. Det handlar om en samhällsomvandling av genomgripande slag (DN Debatt 1/4 2011).
Bioidentiteten kan alltså övervakas. Så vem äger utvärderingen av den? ”Lifegene” begränsar deltagarnas egen förfoganderätt till rätt triviala data på en individuell hemsida. Slutsatserna om min hälsa tillhör forskarna. Men vem är forskarna? Och vilka är deras nätverk i form av läkemedelsindustri, försäkringsbolag, hälsoekonomer, krassa landstingspolitiker och drömska vårdgivare?
För att locka en halv miljon människor att lämna ut sig själv krävs goda argument. Tilltalet på ”Lifegenes” hemsida är vänskapligt. Man bjuds in. Vill du ha koll på din egen hälsa? Vill du stödja medicinsk forskning? Vill du bidra till framtidens hälsa? Erfarenhet visar att de flesta svarar ja på frågan om man vill bidra till forskning. Medicinsk vetenskap är en prestigefull aktör, ett hopp om sjukdomsbefrielse och mirakulösa framsteg, en intressent som få ifrågasätter ens när den ger sig ut på rätt grov tiggarstråt.
Vad är det då ”Lifegene” vill ha av dig? För det första din arvsmassa i form av biologiskt material som blod och urin. Vidare en rad kroppsmått, blodtryck, lungfunktion och fettfördelning (”det är bra om du har kläder som är lätta att ta av”). Tillgång till dina medicinska journaler. Tillgång till dina levnadsvanor. Inte bara de gamla vanliga om rökning, alkohol, kost och motion. Utan lika detaljerade som i en het livsstilsbibel. Hur ofta äter du fylld baguette? Brukar du ta av salladsbuffén på restaurang? Hur ofta utövar du yoga? Kanske pilates eller taiji? Var förvarar du mobiltelefonen (i handen, byxfickan eller bröstfickan)? Känner du ångest? Lider du av social fobi? Hur ofta gör du slarviga misstag? Har du spelat på Postkodlotteriet? Har du gjort abort? Har du haft oralsex? Hur många sexpartner har du haft under det senaste året? Har du obehagliga tankar? Har du känt oro för att göra något ”hemskt eller omoraliskt, haft sexuella tankar som du fann störande”?
Kunskap om dina tankar är alltså inkluderade. Någon kommer att sitta på denna kunskap, och på möjligheten att riskbedöma och diagnostisera dig. Målet tycks vara att med tillräckligt många delar i ekvationen fånga in individen och ge facit. Hon ska göras genomskinlig: här uppstår sjukdom, här en beteenderubbning, här glider hon över kanten. Desto märkligare att helt centrala determinanter för ohälsa som fattigdom och utanförskap får så snävt utrymme i frågeformuläret.
Jag är visserligen skeptisk till reflexmässiga associationer till lömsk eugenik – vad som kallats mörk medicin – så snart man talar om storskaliga hälsovisioner på samhällsnivå. Men tveklöst pågår en förskjutning i synen på vad en människa är och kan vara. Make over-industrin har nått kroppens insida. Föreställningar om human design och ”förbättring” (enhancement) odlas i dagens biogenetiska och reproduktionsteknologiska vetenskaper. Kirurgisk och farmakologisk manipulation med kroppen, jaget och beteendet är redan slentrian, liksom fosterdiagnostisk utsortering.
Så vem är jag? Medicinsk bedömning styr vår självbild alltmer. Inte minst har talet om genetisk risk och genetiskt ansvar konsekvenser för bioidentiteten. Hälsan inordnas i scenarion som kräver framförhållning och kanske intervention. Vi talar om och planerar för kroppen på nya sätt. Nya grupperingar och samlevnadsformer uppstår till följd av ny medicinsk teknik. Reproduktionsteknologin har till exempel skapat nya familje- och släktskapsformer och genetiska test förskjuter social ordning i en rad olika riktningar. Dna-dramat Ingmar Bergman är bara ett exempel.
Allt detta är också bakgrunden till att hälsostudier kan läggas upp där individen accepterar att vetenskapen får veta allt om mig, hävdar Valérie Burri och Joseph Dumit i ”Biomedicine as culture” (2010). Vi förväntas inte bara vara lojala utan lyckliga med forskningen när den söker biomarkörer, men också beteende- och tankemarkörer, för att förutsäga sjukdom. Bioidentiteten kräver eget ansvar. Samhällskonsekvenserna av den exploderande marknaden för diagnostiska test, genetiska test och mycket tidig fosterdiagnostik (analys av foster-dna i blod från den gravida kvinnan) är enorma. Jakten på vårt biovärde skapar illusionen att kunna ta kontroll över kroppen och leda den bort från allt som jag inte vill vara: sjuk, svag och ofullkomlig.
På så sätt kommer individen att omdefiniera sig själv från passiv till aktiv aktör på en global hälsomarknad. En biomedborgare, en ny tids människa.