Vad är agendan? P1:s ”Medierna” belägger Ekots redan smått klassiska enkätundersökning om sexträsket på teatern med en rad tekniska fel. Överstatistiker uttalar sig och säger att enkäten har så låg svarsfrekvens att det inte går att dra några generella slutsatser av den. Undersökningen är undermålig – och den nyheten lär ju knappast hamna på förstasidan.
Sex i kombination med slutna, gärna mystiskt laddade rum – som teatern – är mumma för media. Oftast räcker det med en blottad trosa. Man kunde därför vänta sig att Ekot skulle har gott på fötterna när dom basunerar ut att varannan kvinna inom teatern blivit sextrakasserad. Vad som först framstod som värsta Guilloun och en intressant belysning av en av tillvarons mer hemliga vrår blir lite ... fånigt. Har inte Ekot kapacitet att rigga en korrekt undersökning? Eller skiter de i det om man bara kan antyda en tillräckligt kittlande halvsanning ... en trosa?
Alla vi som harvar på inom teatern välkomnar en uppstramning av attityder till de ändå förhållandevis få (vågar jag påstå) dårar vi har kvar. För visst har vi vår beskärda del av klassiska sociopater hos oss också – precis som på de flesta tidningsredaktioner, förlag, tv-bolag och polisstationer. Och precis som på andra ställen är dessa personer oftast väl kända och sedan länge behängda med varningsflagg, inte minst tack vare medierna. Att som vissa kollegor påstå att man aldrig sett eller hört talas om något alls vittnar bara om sällsynt usel verklighetskontakt eller medveten lögn.
För i slutändan är en teater ändå en arbetsplats som alla andra och varje uttryck av sexism eller pennalism är oacceptabelt – tro mig, det är den allmänna inställningen. Att sextrakasseristämpla en hel bransch så lättvindigt som Ekot gör måste alltså dölja en annan agenda.
Hela kultursektorn är satt under press. Kulturutredningen vill skrota kvalitetsbegreppet och kommersialisera målbeskrivningen, det ska sorteras i portföljer och det ska kunna räknas hem på olika sätt. Konstnärslönegarantin ifrågasätts.
Fram tonar bilden av ett gäng slarvpellar och drönare. Så vad kan man vänta sig av de där kulturnissarna? – tänker verklighetens folk – inte nog med att dom krånglar med att låta sin verksamhet granskas och kvantifieras av oss andra som säljer skruv och spik, nej nu håller de jävlarna på att sextrakassera varandra morgon, middag, kväll också. Inte en spänn ska de ha. Vi outsoursar alltihop till Thailand.
Plötsligt har det blivit helt accepterat att på ganska lösa boliner kritisera kultursektorn för allt från ineffektivitet till allmän psykopati.
SVT:s K-Special avslöjade smusslande teaterdirektörer tämligen uddlöst häromsistens. Tre regissörer/teaterchefer försöker sig på och misslyckas med det som halva näringslivet (det statliga inkluderat) ägnar sig åt helt naturligt. Nämligen att berika sig för eget gottfinnande. Vilket ju självfallet är långt ifrån bra. Men borde vi av detta med gängse statistiska modell dra slutsatsen att hälften av alla regissörer är dubbelfakturerande kleptomaner?
Man anar en moralisk bombmatta från något diffust borgerligt/liberalt håll som ska mjuka upp kultursektorn inför höstens infanteriattack från verklighetens folk.
Ett mycket intressantare resonemang som ett par debattörer varit inne på är kopplingen mellan allt osäkrare anställningsformer och därmed arbetstagarens benägenhet att hacka i sig allt risigare förutsättningar för att lösa sin arbetsuppgift. Teaterbranschen behöver onekligen ta tag i en del problem. Men det är främst de gammal vanliga tråkproblemen runt urholkad ekonomi, anställningsformer och brister i inflytande som leder till allmän utsatthet och tystnad.
Där sorterar också problematik runt sextrakasserier och pennalism in.