Det talas mycket om huruvida vinden blåser från höger eller vänster i dagens samhällsdebatt. Men det riktigt oroväckande är inte vindens riktning, utan dess karaktär. Från såväl höger som vänster antas målet ofta vara att dra in oss i en rasande känslostorm. Det ska argumenteras personligt och, främst av allt, autentiskt. Debattören ska huttra vid blotta tanken på motståndarens position. Gärna få ont i magen. Den som känner starkast och mest äkta har rätt.
Det senaste exemplet utgörs av Maria Sveland, som nu kommit ut som politiskt deprimerad (DN 8/2). Vid en första läsning kan hon visserligen förefalla kritisk till just känsloargument. Hon vänder sig till exempel mot vad hon kallar Bengt Ohlssons ”märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern”. Och hennes kanske viktigaste poäng är att ”insinuationen om att någon är politiskt korrekt” alltför ofta används som tillhygge i debatten och effektivt tystar den som vänder sig mot sexism och rasism i det offentliga samtalet.
Men i själva verket åberopar Sveland just det slags irrationella ryggmärgsreflex som historiskt sett varit hatets, våldets och rasismens farligaste grogrund. Hon vill inte bekämpa hatet med mer logisk stringens, saklighet eller empiriska belägg – utan uppmanar till mer politisk passion. Till exempel tycks hon inte vara bekymrad över att anklagelser om politisk korrekthet riktar strålkastarljuset bort från sakfrågan, från de relevanta argumenten, mot den ovidkommande frågan om själva debattörens person och känslor. Nej, för henne är huvudsaken i stället att sådana anklagelser ”underminerar allt slags politiskt patos”, det vill säga det slags argumentation som handlar om att övertyga genom att väcka starka känslor hos åhörarna.
Därför tror jag inte heller att det enbart är ett stilistiskt grepp av Sveland att åtta gånger i sin artikel berätta hur hennes kropp reagerar, ofta innan hennes tankar hunnit med. Snarare antar hon att det är av yttersta vikt att hennes politiska depression är så äkta, så fysisk, så känslomässigt berörande. Gång på gång läser vi att hon fryser, har ont i magen och känner ”ett ordlöst fladder i bröstkorgen”.
Sveland skulle kunna mana oss till kamp mot det politiska hatet genom att varna oss för att ryckas med av demagoger som appellerar till det intuitiva äcklet och ilskan. Men i stället menar hon att vi bör lita på just hennes intuitiva känsla av vämjelse och raseri. Hennes budskap är alltså inte att vi bör akta oss för magkänslan som argument i sig – snarare att det gäller att lyssna på den som äger den rätta magkänslan.
Det finns förvisso all anledning att som Sveland oroas över den alltmer populära uppfattningen att politisk korrekthet skulle vara värre än oresonlighet, hänsynslöhet eller hat. Men då är det också viktigt att inse att själva utgångspunkten för den idén ofta är just att man hyllar den intuitiva, autentiska debattsyn som Sveland själv bekänner sig till.
Ironiskt nog är det just magkänslan, lidelsen och andra besläktade romantiska (till skillnad från upplysta) värden som åberopas av Svelands motståndare. Flemming Rose på Jyllands-Posten försvarar exempelvis sitt beslut att publicera Muhammedkarikatyrerna 2005 med hänvisning till värdet av att modigt stå upp för sina autentiska känslor. Liknande ideal antas ofta legitimera slöjförbud – nu senast enligt Jesús Alcalá, som menar att den ansiktstäckande slöjan gör det omöjligt att visa sin unika individualitet, oavsett vad kvinnan bakom slöjan anser själv (DN 29/1).
Om vi på allvar vill akta oss för oresonligheten i det offentliga samtalet så gör vi alltså bäst i att vara skeptiska till känsloargument av just det slag som anförs av Sveland själv. För att hålla hatet och våldet på avstånd är det klokast att sky ryggmärgsreflexer och förhärligandet av att vara äkta och få ont i magen av sin inre övertygelse. Vi bör, som Sokrates uppmanar oss, följa resonemangets vindar – men kritiskt och självständigt. Inte för att vi överväldigats av debattörens egen känslostorm.
Gina Gustavsson fil dr i statskunskap vid Uppsala universitet, forskar om romantisk liberalism i samhällsdebatten.