På minnesdagen av Förintelsen den 27 januari i år väntar publiken i Göteborgs synagoga på att nästa talare ska börja. Men talaren, som är barn till en judisk överlevande, stirrar bara rakt ut och säger ingenting.

Folket i bänkraderna skruvar på sig och undrar vad problemet är. Efter en närmast outhärdlig tystnad öppnar så mannen i talarstolen munnen: ”40 år av tystnad”, säger han och fortsätter: ”Jag väntade 40 år på att min mamma skulle berätta vad hon upplevt i Auschwitz”.

Jag kom att tänka på denna händelse när jag läser debatten om litterära lägerskildringar i DN. Den tar upp litterära distinktioner mellan självupplevda och fiktiva berättelser från Förintelsen och reser frågan ”vilken legitimitet ett sådant skrivande överhuvudtaget har”. Debatten kan lätt ge intryck av det alltid har funnits intresse och språkliga verktyg för att berätta om livet i koncentrations- och förintelselägren. Men så är inte fallet.

Under närmare ett halvt sekel var det få som närmade sig Förintelsen. Från 1945 fram till 1990-talet saknades en bred offentlig svensk debatt om dess moraliska och kulturella konsekvenser. Svenska historiker, journalister, författare, pedagoger och konstnärer fokuserade mest på andra ämnen. Bokförlagen och litteraturkritiken likaså.

Vi tycks nu alla vilja tillhöra minnesgemenskapen kring Förintelsen. I ett sådant samhällsklimat är det lätt att glömma bort alla år av tigande när ingen ville lyssna på de överlevandes berättelser. Än mindre ta ansvar för dem.

När skuggorna över Förintelsen nu äntligen har skingrats får vi inte glömma efterkrigstidens tystnad. Det var under denna period som förintelseförnekarna kunde ta plats i det tomrum som avsaknaden av forskning, litterära lägerskildringar och offentlig debatt lämnade.

Det var inte bara förvirrade skinnskallar i den nynazistiska rörelsen som förnekade mordet på sex miljoner judar, många företrädare för svenska universitet, kyrkor, tidskrifter och folkrörelser bidrog till historierevisionism. Rami-Bergman-affären mellan 1989–1994, när svenska akademiker försvarade den ökände förintelseförnekaren och judehataren Ahmed Rami, är kanske det bästa exemplet på den antisemitiska diskurs och akademiska röta som faktiskt visade sig existera i Sverige – men som vi så sällan refererar till i dag.

Parallella exempel hade redan förekommit på flera håll i Europa. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Primo Levis berömda formulering ”att ta strid för minnet”. Det var just vad de gjorde; Zenia Larsson, Ebba Sörbom, Lenke Rothman, Cordelia Edvardson, Jerzy Einhorn, Magda Eggens, Hedi Fried, Ferenc Göndör och många andra judiska överlevande i Sverige. De var först ut att ta strid med historierevisionisterna och dess medlöpare, samtidigt som de drev fram ett paradigmskifte i den litterära offentligheten i Sverige.

Deras självbiografiska lägerskildringar hade inga litterära förlagor och var inte alltid sprungna ur ett litterärt behov av att berätta. Genom en inre kallelse trotsade de överlevande sina trauman för att vittna om sanningen.

Först efter att det publicerats ett 30-tal svenska självbiografiska titlar väcktes ett litteraturvetenskapligt intresse för förintelselitteratur som en specifik litterär genre.

Bland de första var litteraturvetaren Anders Ohlssons undersökning ”Men ändå måste jag berätta” om skandinavisk förintelselitteratur från 2002.

Ohlsson ställer frågan: Vilka drivkrafter styr när de överlevande litterärt skall skildra sina ohyggliga minnen av Förintelsen? Vilka narrativa vägar och berättartekniska lösningar väljer författarna?

Trots olika litterära stilar och språkliga grepp finns en utpräglad gemensam utgångspunkt för de överlevandes berättelser: Författandet blir ett sätt att återupprätta den identitet som bröts ned under det nazistiska folkmordet, men som också tillbakahölls under de decennier av tystnad som präglade livet i Sverige.

Ohlsson visar också att behovet av att berätta inte enbart är ett uttryck för egna upplevelser, utan även kan handla om att ”som ställföreträdande vittne ge röst åt de som inte själva överlevde”. De överlevande iscensätter därmed både sitt eget jag och andras.

I det senare perspektivet finns sannolikt likheter mellan det självbiografiska och det fiktiva berättandet. Också de som inte själva var med under andra världskriget kan iscensätta andras liv och föreställda erfarenheter av de nazistiska lägren.

Jag kan inte se något moraliskt orättfärdigt i det – inte så länge det tydligt framgår att det är en litterär konstruktion och inget annat.

I själva verket har den litterära berättelsen om Auschwitz och andra läger, både den självbiografiska och den fiktiva, större likheter än skillnader. Det konkreta, vardagliga livet i helvetet verkar inte ha haft särskilt många variationer.

Det som har förändrats är den samhälleliga inställningen till de litterära skildringarna om Förintelsen.