Debatten om Elisabeth Åsbrinks bok om Svenska Israelsmissionens hjälpinsats i Wien blottlägger ett nytt problem i svensk historieskrivning om flyktinghjälpen: den vetenskapliga forskningen lyser med sin frånvaro. Finns det risk att minnet av Förintelsen är på väg att reduceras till litterär fiktion?
Huvudpersonen i Åsbrinks bok, Otto Ullman, som räddades som barnflykting till Sverige 1939, lever inte längre. I breven till sina föräldrar berättar han om upplevelserna av flyktingskapet i Sverige. Men hans brev är inte bevarade. Det är heller inget annat källmaterial från Otto som till exempel dagböcker. Åsbrink kan därför endast tolka Ottos personliga erfarenheter via svarsbreven från föräldrarna i Wien. Åsbrink gör gällande att Otto kände ett ”raseri” inför kyrkan och Israelsmissionen som hjälpte honom till Sverige i utbyte mot att han gav sin själ till Jesus. Men bevis saknas. Ur detta livsöde dras slutsatser om Israelsmissionens hjälparbete och syn på judar. Kyrkan ville rädda judar. ”Men inte så mycket från nazismen som från deras judiskhet”, menar Åsbrink.
I debattinlägget ”Vår far hjälpte alla” (DN 5/10) beskylls Åsbrink för att ”blanda fakta med fiktion” och för sina ”spekulativa slutsatser”. Kritiken framförs av de efterlevande till prästen Göte Hedenquist – en av de präster som var verksam i kyrkans hjälparbete. De efterlevande är part i målet. Och därför sker också här tolkningar till faderns fördel. Precis som i Åsbrinks bok finns i deras artikel en vägledande tes som får sin bekräftelse med passande citat – ibland utan källhänvisning och därför ofta svåra att värdera i sitt historiska sammanhang. De efterlevande väljer Hedenquists egna ord för att tillbakavisa påståendet att barn sorterades utifrån tro: ”Något jag lärde mig i Seegasse var att aldrig på något sätt pressa våra gudstjänstbesökare att överge sin judiska tro … och att ej den yttre nöden som kanske drev dem till oss skulle få bli orsaken till att man svek sin religiösa tro.” Hedenquist var en av Israelmissionens representanter i Wien. I den meningen var han ett samtida vittne. Men hans bok, ur vilken citatet är hämtat, är nedtecknad 40 år efter Förintelsen. Hedenquist ser då tillbaka på sitt liv med facit i hand och kan därmed lägga historien till rätta.
Så vem har bäst förutsättningar att närma sig sanningen? Hur förhöll det sig med Svenska kyrkans hjälpinsats? Den i det närmaste bortglömda amerikanska historikern Steven Koblik har undersökt frågan i ”Om vi teg skulle stenarna ropa. Om Sverige och judeproblemet 1933–1945”. Där framgår, till skillnad från vad tidigare har hävdats i bland annat DN, att kyrkans barntransport inte var hemlig. Kobliks forskningsresultat är problematiserande och ger en mer nyanserad bild av Israelsmissionen, än den Åsbrink och Hedenquists barn ger.
Han beskriver hur Svenska Israelsmissionen (SIM) – en organisation som verkat i Wien sedan slutet av 1800-talet – ställdes inför en ny situation efter det nazistiska maktövertagandet 1938 när religionen inte längre var ett skydd för medlemmarna med judisk bakgrund. Koblik skriver att det vållade stor förvåning bland SIM:s personal i Wien att skillnaden mellan judar och judiska kristna åtminstone juridiskt sett hade försvunnit: ”Det avgörande är vilken ras man tillhör --- religionen har härvidlag ingen betydelse. Därför bliva även de judekristna … nödsakade att lämna landet.”
Enligt Koblik var ordningen den omvända än den som Åsbrink hävdar. Svenska Israelmissionen räddade först liv, religionen var sekundär. Den stora skillnaden ligger ändå inte i forskningsresultatet utan i själva forskningsprocessen. Historikerns metod är transparent. Han kan inte påstå något utan att samtidigt förklara hur han kommit fram till sitt resultat, vilka källor han har använt och vilka urval han har gjort. Den skönlitterära författaren behöver emellertid inte ta sådana hänsyn. I författarens värld får berättelsen stå i centrum, fantasin kan ta plats och karaktärerna få kött och blod. Det kan, som i Åsbrinks fall, bli medryckande, tankeväckande och resultera i utmärkt litteratur.
Och Förintelsen är ett tacksamt ämne att göra litteratur av. Det är därför ingen slump att vi hellre läser fiktion än doktorsavhandlingar, eller att kultursidorna hellre recenserar och debatterar romaner än vetenskap. Det är helt enkelt olika litterära genrer som fyller olika funktioner. Men när kunskapsproduktionen om det förflutna reduceras till enbart fiktion, har vi fått ett problem. Hur ska vi då kunna värdera sanningshalten i de historiska berättelserna? Och kunna avgöra vem som äger sanningen? I mitt perspektiv har den fria och oberoende forskningen tolkningsföreträde.
Därför är den ett viktigt och ofta nödvändigt komplement till dokumentärromanen och fiktionen. Åsbrinks bok och reaktionerna på den aktualiserar på nytt frågan hur vi ska minnas Förintelsen i framtiden. Jag känner viss oro för en utveckling där forskningsresultaten glöms bort till förmån för romanen, där forskningen inte är fri (som till exempel i utredningen om Walter Sommerlath) och där historikerna inte vill eller får ta plats i det offentliga samtalet. Vi har nu nått en tid när vittnenas röst har tystnat. Desto större anledning att känna vaksamhet inför att Förintelsen riskerar att fiktionaliseras.