Man skulle nästan kunna tro att P M Nilsson sjunger antimilitarismens lov, när han gläder sig åt den allmänna värnpliktens avskaffande. Förbluffad läser jag hans artikel, som sjuder av feministiskt patos i sin kritik av en militariserad svensk manlighet.
Tyvärr underlåter han helt att nämna det vi får i stället: en yrkesarmé. Det betyder att alla vi andra slipper tänka på vapen eller konsten att döda och i stället överlåter det åt de verkligt professionella – de som nu ska rekryteras genom försvarsmaktens annonser och reklamfilmer och sedan militariseras långt mer systematiskt. Och utan störande inslag av unga människor som är hälsosamt likgiltiga för vapen och ordergivning.
I sin artikel ger P M Nilsson närapå sken av att förakta vapen och rustningsindustri. Men vapen och krigsmaskiner hyllade P M Nilsson rätt konsekvent under hela det årtionde som gått.
”Dags att bli imperialist”, utbrast han på Expressens ledarsida hösten 2001 när Bush proklamerade sitt krig mot terrorismen. Av riktigt elaka vänsterintellektuella inrangerades han snart i den så kallade bombhögern, dvs alla de där människorna som trodde mer på CIA än på Hans Blix när det gällde Iraks innehav av massförstörelsevapen.
Vem vet, P M Nilsson har kanske blivit fredligare sedan han lämnade Expressens ledarsida, jag drömmer om att det är så, även om det krävt några hundra tusen döda och många fler flyktingar i de krig han såg så många fördelar med.
Men det finns ett underbart tredje alternativ. Det är att helt avskaffa det svenska försvaret, inklusive det så kallade insatsförsvaret. Själv tror jag på det, även om vi då inte skulle kunna bidra till en och annan ”fredsframtvingande” – det är ju det Orwellska ordet – militär insats under Natobefäl. Vi skulle också missa möjligheten till den speciella patriotiska sorg som alltid sveper över en nation när döda soldater flygs hem (en sorg som på ett märkligt sätt utplånar minsta känslighet för de civila dödsoffren av annan nationalitet än vår egen).
Jag tror rentav på införandet av en social värnpliktsarmé. Där bevaras idén om en samhällsplikt för alla medborgare, men på alltigenom fredliga områden: vården, omsorgen, socialt arbete i utsatta områden eller arbete på åkrarna i det ekologiska jordbruket. En social värnpliktsarmé skulle på några generationers sikt säkert skriva om de traditionella genuskontrakten till utopisk oigenkännlighet.
Också ett sådant kollektivistiskt tvång skulle sannolikt alstra sina samvetsfångar, särskilt på den libertarianska kanten; hela Timbro skulle väl gå i fängelse. Men dessa kunde ju precis som jag själv en gång i tiden, när jag totalvägrade, få tillbringa några fina månader på en öppen anstalt.
Under prinsessbröllopet stod jag på en balkong i de södra förorterna och hörde en eskader Gripenplan dåna fram. Vad var det? Det var P M Nilssons eskader: svindyr, högteknologisk, macho. I sin artikel sjöng Nilsson i själva verket den vänsterliberala andrastämman till den militaristiska hymn som allt starkare hörs i Sverige och världen.