På avdelningen Idé & kritik i DN den 30 september går Kerstin Ekman till angrepp mot Svenska Akademien och dess nytillträdde ständige sekreterare. Hon framhåller att Peter Englund inte var närvarande vid Akademiens sammankomst den 23 februari 1989, då det beslöts att inte göra något uttalande till förmån för Rushdie, och att han därför litar till hörsägen. Kerstin Ekman var inte heller närvarande vid den sammankomsten. För sitt ställningstagande i denna fråga litar därför också hon till hörsägen. Hade Kerstin Ekman varit närvarande vid sammankomsten hade hon fått höra hur Lars Gyllensten starkast av alla ledamöter hävdade att Akademien inte borde göra något uttalande. Majoriteten av Akademiens ledamöter delade Lars Gyllenstens uppfattning. Samtidigt framhölls det som önskvärt att de enskilda ledamöterna var och en för sig protesterade mot den fatwa som hade drabbat Rushdie, något som också skedde.
I den mediala storm som följde hävdade Gyllensten att han avsåg att lämna Akademien av den anledningen att Akademien hade vägrat att stödja Rushdie! Akademiens ledamöter är förhindrade att uttala sig om Akademiens inre angelägenheter och kunde därför inte gå i svaromål. Jag valde därför att i ett personligt brev till Lars Gyllensten ge uttryck åt min förtrytelse över hans etiskt oförsvarliga handlande. Efter beslut av Akademien citerades mitt brev till Lars Gyllensten i ett inlägg av Sture Allén, vilket publicerades i Svenska Akademiens handlingar 2000 (sidan 130). I brevet framhåller jag följande: ”Det förvånar mig att Du envisas med att låta Dina läsare tro att Akademiens vägran att ansluta sig till författarförbundets uttalande i Rushdie-frågan vore en av anledningarna till att Du lämnade Akademien. Du vet – och samtliga ledamöter som var närvarande vid det aktuella sammanträdet vet – att det var Du som främst bland alla hävdade att Akademien inte borde göra något uttalande.”