Tisdagen den 9 november 2004 avvisades den svårt sjuke tolvårige pojken Vlad. Det gick våldsamt till. Vlads pappa kedjades till händer och fötter. Vlad själv fördes direkt från en barnpsykiatrisk avdelning till det väntade flygplanet.
Avvisningen genomfördes trots Vlads sjukdom och trots att han begått två allvarliga självmordsförsök. Vid det första tillfället, på Huddinge sjukhus, virade den då elvaårige pojken en duschslang runt halsen och försökte sedan hänga sig. Trycket runt halsen var så starkt att flera blodkärl i hans ansikte brast. Vid det andra självmordsförsöket svalde Vlad ett stort antal tabletter varpå han, med hänvisning till ”intensiteten” i sitt ”suicidala beteende”, lades in på sjukhus enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Några dagar senare firade den ansvariga tjänstemannen på Migrationsverket avvisningen med att bjuda sina kolleger på champagne. Och när Dagens Nyheter avslöjade att Vlad, i likhet med i princip samtliga de 20–30 apatiska barn som avvisades åren 2003–2005, lämnades liggande på en bänk på flygplatsen utan tillgång till vidare vård, försvarade sig den ansvariga tjänstemannen med att hon gjort allt som stod i hennes makt för pojken: ”Vi översatte journaler och vi tog kontakt med sjukvården i hemlandet… Det är hemskt om de inte har fått den vård de behöver.”
Jag har i min bok ”De apatiska” visat att dessa påstådda kontakter aldrig ägde rum. När jag begärde ut de relevanta handlingarna fick jag svaret: ”Efter att ha gått igenom samtliga handlingar i ärendet konstaterar Migrationsverket att det inte finns någon handling som visar att det förekommit kommunikation mellan den nämnda enheten och rysk sjukvårdsinrättning.”
Journalisten Lasse Granestrand tar upp avvisningen av Vlad i en debattartikel i DN (13/10). Men märkligt nog framför han ingen som helst kritik mot den myndighet vars tjänstemän fått en läkare att upphäva psykiatrisk tvångsvård av en svårt sjuk pojke med falska förespeglingar om vårdkontakter i Ryssland.
Han verkar över huvud taget inte se några problem med att en så svårt sjuk pojke avvisas. Den enda kritik Granestrand framför riktar han mot – Vlads föräldrar. Enligt Granestrand har pojkens pappa farit med osanning och påstått att han kommer från Vitryssland i stället för Ryssland. Granestrands blinkning till läsarna är svår att missförstå; Vlads pappa är en lögnare som därmed närmast gjort sig förtjänt av de svenska myndigheternas behandling. Tamas ger ”en missvisande bild” skriver Granestrand indignerat och anklagar mig för att ha ”mörkat” sanningen om Vlad och hans familj.
Granestrand har rätt på en punkt. Jag har inte återgett hans anklagelser mot Vlads pappa. Jag har varken lyft fram de fakta som talar för eller de fakta som talar mot familjens ansökan om asyl, eftersom de inte är relevanta. Min beskrivning har, i detta fall, handlat om hur svenska myndigheter, utifrån utlänningslagens skrivning att varje barn har rätt till en egen prövning, behandlar ett svårt sjukt barn och hur barnets egna skäl för asyl eller uppehållstillstånd, bland annat dess hälsa, vägs in i myndigheternas beslut och hantering.
Granestrand har de senaste åren publicerat ett flertal artiklar om svensk flykting- och asylpolitik. Hans teser är numera välkända: svensk asylpolitik är ”generös”, den psykiska ohälsan bland asylsökande beror till stor del på naiva läkare som skapat en ”intygsskrivarindustri” och det faktum att Sverige har en av västvärldens mest restriktiva tolkningar av Genèvekonventionen är en mindre skönhetsfläck, knappt värd att kommentera. Granestrands vägledande princip tycks vara att den reglerade invandringen har – och måste ha – sitt pris. Avvisningen av Vlad, och andra svårt sjuka barn, är möjligtvis beklagansvärt men ändock ett rimligt offer på den reglerade invandringspolitikens altare.
De som inte delar denna bild avfärdar Granestrand med förklenande epitet som ”flyktingvänner” eller, likt ett eko av en kristdemokratisk partiledare, som en världsfrånvänd ”kulturelit”.
Granestrands insinuanta påstående att Vlads pappa är en lögnare, och att detta faktum bör vägas in i behandlingen av hans svårt sjuke son, kommer säkert att mötas med applåder från en och annan läsare. Men till den debatt som nu återigen blossat upp om hur barnets rätt ska stärkas i asylprocessen – och hur vi ska undvika att fler svårt sjuka barn lämnas utan vård, liggande på flygplatser runt om i världen – tillför han intet.