Jag var den näst sista personen som förstod att det pågår en revolution i Egypten. Den sista var Mubarak själv, han har ännu knappt förstått det. Jag har en bild i huvudet av hur han sömndrucken rullar ur sin säng och kommer hasande ut i köket i sin randiga flanellpyjamas. Hur en stackars vettskrämd underhuggare som heter Ahmed fått i uppgift att berätta vad som pågår.
Jag ser framför mig hur presidenten tittar oförstående på Ahmed. Vad? Har de samlats för att hylla mig? Det har jag inte godkänt. Ahmed försöker säga att det är protester. Mubarak lugnar honom medan han sörplar på morgonkaffet. Jag ger regeringen sparken och talar till folket. Dom älskar mig – glöm inte att jag vann förra valet med 99 procent. Ahmed vågar inte berätta att valet var riggat.
Själv vaknade jag i fredags på gott humör. Min födelsedag. Runt lunchtid hade mitt goda humör mulnat. Farsan har inte ringt och grattat mig. Svin! Han glömde min födelsedag förra året också. Han skyller alltid på att födelsedagar inte är viktiga i Egypten. Farfar hittade på pappas födelsedag och skrev i papperen att han var född den 1 januari för att det skulle vara lätt att komma ihåg.
Pappa har varit i Egypten sedan mitten av december. Jag hade med växande intresse följt utvecklingen i Nordafrika – tänkt för mig själv: Varför kan inte egyptierna ha samma ryggrad som tunisierna? När sedan protesterna drog i gång tänkte jag: Jaja, dom kommer att slås ner på några timmar. När jag senare sitter på tåget ner till Göteborg börjar telefonen ringa. SVT, TV 4 och ”Studio ett”. Vill du kommentera vad som händer i Egypten. Vadå? Att min pappa inte ringt från Egypten för att gratulera mig? Det var först när min kompis som är redaktör för ”Godmorgon, världen!” ringde – ”Vi tror att Mubarak faller redan i kväll. Kan du åka in till en studio i morgon bitti …” – som jag sakta började inse allvaret. Farsan har inte ringt och grattat mig, kan det bero på att det pågår en revolution?
Jag la genast på och började ringa till Egypten. För varje nummer jag slår möts jag av en förinspelad röst på arabiska: Tyvärr kan du inte komma fram till det önskade numret. Till slut får jag tag på min kusin som bor i USA – hon hade pratat med sin syster tidigare på dagen och sa att alla var okej men att allt internet och alla telefoner nu är nere.
Man skulle kanske kunna se det som att jag är en naiv idiot – i åratal har rörelsen ”Kefaya” (som betyder ”det räcker” på arabiska) bara vuxit. Men den har blivit så brutalt nerslagen av polisen att den verkat chanslös. Oppositionen har inte haft någon självklar ledare. De unga bloggare som med dödsförakt häcklat regimen har förföljts och satts i husarrest. Till och med det bland den egyptiska befolkningen mycket impopulära deltagandet i Israels Gazamassaker förra året lyckades regimen släta över som vore allt ett missförstånd.
Känslan har alltid varit att det är som att ha Tony Soprano som president i ett land. Tänk er! Han kan gå in var som helst och öppna kassaapparaten och bara ta för sig. Hans bästa vänner i Vita huset säkrar hans makt. Han kräver inte bara blind åtlydnad, att vi alla ska frukta honom – nej, han vill att vi också ska älska och beundra honom. Detta är väldigt mycket begärt eftersom han är en man som får Jan Björklund att framstå som en Nobelpristagare i fysik.
Egypten är ett land fyllt av akademiker och intelligens, så det blir extra patetiskt att tvingas låtsas att vi alla tycker att presidenten är ett geni. Under hans 30-åriga regim har det utvecklats en speciell typ av ironi där man säger saker som att: Åh, undrar just hur Mubarak skulle lösa det här problemet. Ett egyptiskt barn förstår ironin. Diktaturen i Egypten är däremot inte direkt subtil, överallt finns stora väggmålningar av presidenten iklädd generalsuniform och solglasögon.
För några år sedan skrev Egyptiska fångar ett öppet brev där de vädjade om att få bli förflyttade till Guantánamo för att få en human behandling. Det var tyvärr inte ironi den gången, utan ett riktigt rop på hjälp. Modet hos de unga som satt i gång den senaste veckans protester är därför enormt.
Revolten tycks ha startat i en sann frihetssträvan. På lördagskvällen då jag tittade på CNN förstod jag hur stor oron också var bland amerikanska och israeliska politiker. Det var nästan hjärtskärande – hjälp!!! Riktig frihet i Mellanöstern. Tänk om det sprider sig?! Så att våra marionetter i Saudiarabien, Kuwait och Jordanien också sitter löst. Men som bekant: man kan lura några människor ibland – men man kan inte lura alla människor hela tiden. Prata inte om demokrati om ni inte menar det.
På söndag ringde äntligen pappa från en satellittelefon. Han var helt uppspelt och entusiastisk. Jag frågade om han själv deltar i protesterna. Nej, det här är inte min generations revolution. Vi vågade aldrig göra vad de unga gör nu.
Ingen vet vad som kommer att hända eller hur det kommer att gå i framtiden. Jag har varit väldigt orolig för min familj, vet inte vad som händer om kaos utbryter. Men när egyptier på tisdagskvällen samlas på Tahrirtorget bultar mitt hjärta och en värme sprider sig. Jag hör någonting och det är inte ljudet av stridsvagnar, bombplan och marscherande soldater, som när demokratin skulle införas genom invasion i Irak – nej, det är något annat jag hör:
Det är ljudet av miljoner röster för frihet.
Grattis på din nya födelsedag, Egypten!