Tre gånger har jag fått inreseförbud till ett land. Det första utfärdades på uppdrag av ministern för statssäkerhet vid namn Mielke i den Tyska demokratiska republiken, förkortat DDR.

Det var också han som åratal senare återkallade förbudet, även om man inför min förväntade ankomst också hade ordnat med förstärkt övervakning av den person som klassats som ”upplösande element”.

När min hustru och jag i flera månader bodde i den västbengaliska huvudstaden Calcutta förvägrades vi inresa i Burma med motiveringen att vi var ”oönskade”. I båda fallen följde man diktaturernas sedvanliga praxis.

Nu är det inrikesministern i en demokrati, staten Israel, som bestraffar mig med ett inreseförbud och tonfallet i hans motivering erinrar om minister Mielkes domslut. Men han kan inte hindra mig från att hålla mina välgörande minnen från ett flertal resor dit levande.

Ännu är tystnaden i Judéens öken fullt närvarande för mig. Ännu ser jag mig som oskiljaktligt samhörig med landet Israel. Ännu är jag indragen i samtal med Erwin Lichtenstein, det judiska samfundets sista syndikus i min hemstad Danzig. Och ännu kan jag höra för mig de ändlösa nattliga ordväxlingarna med vänner. De tvistade (efter ett segerrikt krig) om landets framtid som ockupationsmakt, men bar också på en oro som fyrtio år senare har växt till en hotande fara.

DDR finns inte mer. Men som okontrollerad kärnvapenmakt framstår den israeliska regeringen som självsvåldig och har hittills inte varit mottaglig för invändningar. – Endast Burma inger en smula hopp.

Översättning från tyska Lars Linder.