Under andra halvan av artonhundra­talet fick gemene man sin bild av vad en trädgård borde vara - en plats som doftar syren, där ljuva mormorsblommor som praktriddarsporre och bondpion prunkar i rabatter, trädens frukter glänser, ungar kommenderas ut för att plocka krusbär och kanske en svensk flagga vajar högt ovanför prästkragarna vid flaggstångens fot. På kort tid blev trädgårds­odlandet en folklig verksamhet, inte minst efter att kolonilotts- och egnahemsrörelsen formerat sig i början av nittonhundratalet. Än i dag är det i allra högsta grad den svenska allmogeträdgården från ungefär 1850-1950 som härskar i våra huvuden, trots att bärbuskarna redan för mer än fyrtio år sedan risade ihop (billigare att köpa djupfrysta bär), gräsmattornas monokulturer rullades ut över kållanden och rika äppelskördar mest blev en plåga.

Jag ser min farfar, den pensionerade skräddaren, där han knallar runt i sin humlesurrande och fjärils­rika trädgård i Vingåker och förnöjt betraktar de muskulösa pumporna eller det med åren alltmer överväldigande bigarråträdet som döljer gavelfönstren på andra våningen. Den gamle patriarken blev helt enkelt rosenrasande när jag och mina bröder en dag kastade äpplen och hallon på varandra där vi lekte krig på grusgången. Vi förstörde ju inte bara bär och frukt, nej, vi rev sönder en av de starkaste idyllbilder som nog existerat i medvetandet på inte bara min farfar utan på hela svenska folket.

Under den där högformativa trädgårdseran glömdes det nog nästan bort att det inte alls var så länge sedan trädgården var de yppersta eliternas lilla nisch. I dag betraktar väl de flesta exempelvis syrenen som en de fattiga böndernas växt, fastän det en gång var de europeiska hovens favoritbuske. Folkets blommor växte snarare vilda på slåtterängarna som i tusen år fram till nu hölls levande överallt i det här landet. Nej, det var inom klostermurarna som avancerad trädgårdskonst praktiserades i det medeltida Sverige, men under stormaktstiden blev trädgården viktig för en växande adel som ett statustecken.

Adelssläkter som De la Gardie och Bonde manifesterade sin nyvunna makt och härlighet med de trädgårdar de anlade på nyförvärvade gods och herrgårdar; dit kunde gäster guidas och produkterna därifrån dekorerade middagsborden. Från Europa hämtades namnkunniga trädgårdsmästare för att skänka godsens trädgårdar och i synnerhet kungens - i Kungsträdsgården arbetade ofta flera dussin anställda - den rätta gröna touchen; ja självaste Axel Oxenstierna bemödade sig om att kompetens importerades utifrån för att utveckla landets humlegårdar.

Länken mellan överklassens trädgård och den folkliga trädgården utgörs av det sjuttonhundratal som hortonomen Åsa Ahrland skrivit en läsvärd och dessutom rikt illustrerad avhandling om, "Den osynliga handen. Trädgårdsmästaren i 1700-­talets Sverige". Hon ser seklet som "en intressant brygga" mellan två trädgårdsvärldar och menar att "grunden för artonhundratalets förbluffande snabba utveckling när det gäller trädgårdsskolor, plantskole- och handelsträdgårdsverksamhet och generellt stora intresse för trädgårdsodling och uppsving för trädgårdsmästarkåren lades redan under föregående sekel".

Visserligen hade det alltid förekommit trädgårdar utanför både slott och kloster, men det var under sjuttonhundratalet som en ny grupp av ofrälse ståndspersoner växte fram läkare, publicister, bruksägare, skeppare, borgmästare, som skulle intressera sig alltmer för trädgård. Frihetstiden innebar att nya idéer om vardagsnytta började cirkulera hos dessa skikt, samtidigt som också de äldre adelssläkterna blev mer hågade att tänka i sådana termer; medan riksrådet Gustaf Bonde (född 1682) inte brydde sig om någon lönsamhet för grönsakerna på Hässelby var sonen Carl (född 1741) mer inne på det.

Trädgårdsmästarna själva har, menar Ahrland, emellertid alltid kommit i andra hand i forskningen, som mer fokuserat på trädgårdarnas estetik eller deras ägare. Ändå hade trädgårdsmästaren som gestalt alltid haft en närapå religiös innebörd och Gud själv beskrevs ofta i uppbyggelselittera­turen som en trädgårdsmästare. Under det mer ­rationella och snart alltmer linnéanska sjuttonhundratalet krängdes de där religiösa metaforerna sakta men säkert av trädgårdsmästar­gestalten och de första, stapplande stegen togs mot en professionalisering av yrket: i enlighet med en kunglig resolution 1835 inrättades en trädgårdsmästarsocietet i Stockholm och 1852 kom hela yrkesgruppen i riket att lyda under skråförordningen.

De första examinationerna av gesäller genomfördes, antalet handböcker i trädgårdsskötsel ökade snabbt och 1790 inrättas den första egentliga utbildningen, när Bergianska trädgårdsskolan öppnade. Även om det där sällskapet aldrig riktigt slog igenom syntes nu försöken från trädgårdsmästarna att etablera sig som en särskild grupp, vilket Ahrland beskriver i Bourdieuska termer som blir litet ofrivilligt komiska: "Man kan ändå konstatera att trädgårdsmästarna vid den här tiden tycks ha försökt att formera sig på ett fält." Men det handlade inte bara om att höja yrkets status, utan även om att få kontroll över marknaden och stävja konkurrens.

Av Ahrlands kultursociologiska ansatser blir det egentligen inte mycket; det känns att sociologi inte är hennes specialitet. Långt mer intressant är hortonomen Ahrlands litet upprörda utgångspunkt, att det länge funnits en nedlåtande syn på de svenska trädgårdsmästarna som varande ganska obildade, utan teoretiskt intresse och med en osäker identitet i skuggan av såväl adliga ägare som mästare hämtade från Europa. Där finns, hävdar hon, en grundläggande felsyn: trädgårdsmästarens kunskap är nämligen i så oerhört hög grad erfarenhetsbaserad och därmed präglad av den tysta kunskapens särskilda logik.

Hon påpekar att mycket i trädgårdsterminologin avspeglar denna kroppsliga, tysta kunskap när det i trädgårdsböckerna rekommenderas att planteringsgropar ska grävas "knädjupa" eller i den ymniga förekomsten av naturmått som fot, aln, famn, spann (avståndet mellan tummen och pekfingret när de är utspärrade). Det är handen själv som måste avgöra hur varm jorden är, i synnerhet om termometer saknas, eller "hur mjuk en melon skulle vara kring skaftet för att vara mogen att äta".

Ja, var och en som bävande närmat sig ett fruktträd för att beskära det vet att det hjälper föga att ta del av nedskrivna tumregler för vad som bör göras med de spretande grenarna; man måste pröva själv för att få veta, ja, man måste ta ett steg tillbaka och betrakta grenverket mot himlen och känna om det finns balans i den nya frisyren. Det är som om kunskapen ligger gömd i objektet för arbetet!

Trädgårdskunnandet traderades helt enkelt till största delen, ofta från far till son, och för övrigt var arbetet nästan alltid hela familjens angelägenhet. I en fransk uppslagsbok angavs de frågor som bör ställas när en trädgårdsmästare ska anställas: Är han gift? Har han en fru? Har han barn som kan hjälpa till i arbetet? Den svenske trädgårdsmästaren Johan Ahlich ansåg att mästarens bostad bör ligga nära trädgården så att "han sielf kan hafwa et ständigt och wakande öga derpå" och den var lika viktig som en garnision på en fästning!

tt den mänskliga kroppen står i cent­rum av varje trädgård innebar inte att sjuttonhundratalets trädgårdsmästare var geografiskt stillastående, tvärtom: de rörde sig ofta nomadiskt inom Sverige, från gods till gods, och framför allt företogs en hel del läroresor till kontinenten och i synnerhet till Holland - dåtidens hortonomiska centrum i norra Europa - och Tyskland.

Den kunskap trädgårdsmästaren besatt var således i första hand praktisk. Men att den hade sitt värde på marknaden framgår av de siffror Ahrland plockar fram om löner och position: Trädgårdsmästaren tillhörde de bäst betalda på godsen, ofta i nivå precis under inspektorn. Under sig hade han i bästa fall några egna drängar och för tyngre arbeten ­kallades ibland kringresande dalkarlar in. I adelsfröknen Viveca Trolle-Bondes dagbok från Trolleholm spatserades det inte bara under lövträden och åts jordgubbar; adelsfamiljen bjöd ofta in sig själv till trädgårdsmästarfamiljen och levde med i familjens sorger och glädjeämnen. Baksidan av denna patriarkala värld, alla beroenden, syns dock inte i källorna.

I ett myller av detaljer och förbiskymtande livs­öden träder sjuttonhundratalets trädgårdsmästare till slut fram ur det ganska magra men vidsträckta källmaterial Ahrland studerat. Några egentliga aha-upplevelser erbjuder boken inte, men den vecklar ut en bred och färgrik gobeläng över trädgårdskulturen under ett föränderligt skede.

Framför allt är det ändå de oändliga vedermödorna med att över huvud taget odla en trädgård på våra breddgrader som fascinerar. Linnés strider om den dyrbara dyngan, som behövdes så väl i den Akademiska trädgården i Uppsala, är underhållande att läsa om. Och all ved för att värma orangerierna! Och ta bara problemen med import av plantor och frön. Sjuttonhundratalets mani att reglera ekonomin och helst sätta stopp för den mesta importen handlade inte bara om idén att landet skulle vara självförsörjande. På trädgårdsområdet rådde nämligen en djup osäkerhet: Hur avgöra om fröna man beställt från utlandet var av god kvalitet? Därför ingick det i trädgårdsmästarens uppgifter att själv skörda frön från egna odlingar för att vara säker på vad han sedan stoppade i jorden. Än värre svårigheter uppstod när träd skulle importeras från utlandet. Skepparna brydde sig oftast inte mycket om fruktträden, utan förvarade dem på däck i vind, saltstänk och regn så att de vid ankomsten ofta var klena eller döda. Frustrationen går som en tung underström genom all nordisk trädgårdskonst.

Trädgårdsmästarkonsten har funnits sedan människan övergav nomadlivet. I Egypten såväl som i Rom hade denna konst hög status, men konstnären själv har synts dåligt. Med Ahrlands bok djupnar den svenske trädgårdsmästarens hi­storia och inte bara det: jag skulle gärna ha berättat för min farfar att jag har läst den här boken.