Några böcker med religionskritik är inget korståg.
Inget gör vår tids intellektuella så irriterade som när någon säger ”gud finns inte” (jag föredrar vuxenversionen, utan ”nog”). Vad beror det på?
Jag har läst samtliga recensioner av Christopher Hitchens och Richard Dawkins ateistiska böcker. Där syns en tydlig tendens: recensenternas irritation över att dessa böcker över huvud taget har blivit skrivna. Ingen diskuterar idéer. I stället ägnar sig recensenterna åt att beskriva författarnas otrevliga personlighetsdrag: Hitchens stil ”luktar otvättade underkläder” (Per Wirtén) och mer i samma stil. Om det ändå fanns lite spiritualitet i deras försvar för religionen! De får en gudsförnekare att längta efter den gamle brittiske katoliken Chestertons formuleringsförmåga.
Och något konstigt har hänt med deras sinne för proportioner. Ett par tre ateistböcker liknas vid ett korståg mot religionen, ett aningen överdrivet påstående som kan jämföras med det lika vanliga och lika överdrivna påståendet att de ateistiska författarna minsann är lika fanatiska och intoleranta som de religiösa makthavare de angriper. Det är inte svårt att förstå att det finns lägen när det kan vara praktiskt att låtsas att det inte är någon väsentlig skillnad på Dawkins och Khomeini; för min del tror jag att vi borde passa oss mycket noga för att manövrera in i en sådan situation.
De grumliga lojaliteterna är de obehagligaste. Skribenter som själva inte är uttalat religiösa säger mellan raderna att religionskritik inte längre hör hemma i det offentliga samtalet.
Jag påminns allt oftare om ett 225 år gammalt soundbite. På frågan ”vad är upplysning?” svarade Kant: människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Det ser ut som om vi nu gör vårt bästa för att återvända till denna omyndighet: populism, konspirationsteorier, de kollektiva identiteternas lättsårade stolthet. Irritationen mot de ateistiska författarna passar alltför väl in här.
Kan vi klara oss utan religion? Vi har ju, när allt kommer omkring, alltid klarat oss utan gud.