De största plånböckerna vinner överallt.
I DN den 3 juli ondgjorde sig Gotlandsbördige författaren Kristofer Ahlström över att sommarboende fastlänningar (framför allt stockholmare) håller på att ta över Gotland. De lägger vantarna på de mest attraktiva fastigheterna och driver upp priserna så att gotlänningarna själva står utan möjlighet att köpa.
I längden, menar han, hotas de värden – ”det Pittoreska och Rustika” – som har lockat turister och sommarboende till ön. Gotlands själ är hotad, hävdar Ahlström. I flera fall tänkvärda påpekanden, men Ahlström gör på ett märkligt och lite obehagligt sätt symtomet till syndabock.
Den gotländska landsbygden är avfolkningsbygd. Många hus har bjudits ut till försäljning av gotlänningar som har valt att söka lyckan på fastlandet, i Visby eller som helt enkelt byggt sig ett nytt, modernare hus. Nettoefterfrågan från fastboende har varit obefintlig. Sanningen är att hade husen inte sålts som sommarnöjen hade de fått stå tomma för att till slut förfalla som i andra avfolkningsbygder. Sommarfolket håller dessutom i gång hantverkare, krögare och livsmedelshandlare, vilket kommer gotlänningarna till gagn både direkt och indirekt. Jag har själv köpt två hus på Gotland (ägt ett i taget – så sitt i båten). Vid båda tillfällena var jag och min fru de enda spekulanterna. Inget av dessa hus låg i de attraktiva undantagslägen som Ahlström tar upp: Fårö, Storsudret, Visby. En av flera anledningar till att vi sökte oss till Gotland, och där till dess inland, var att det var där vi hade råd att köpa.
De med de största plånböckerna, gotländska eller fastländska, vinner alltid kampen om de bästa lägena: nära havet eller i stadskärnor med vackra gamla hus. Det förhållandet är inte unikt för Gotland, det går igen i hela Sverige och stora delar av världen. Just därför är det inte minst ur jämlikhetssynvinkel viktigt att värna lagar som strandskyddet. Men när Ahlström börjar tala om de inflyttade som ett hot mot
Gotlands själ känns det dessvärre bara inskränkt och provinsiellt.
Hade det handlat om annat
än svenskar som flyttar inom landet hade påståendet varit grovt rasistiskt. Visst kan man tycka att ”sudermalmarna” är lite fåniga där de stuttar runt i sitt filialiserade Stockholm och positionerar sig för höstens mediejobb under några få sommarveckor varje år, men än sen? Gotland är mer än Storsudret och resten av året
härskar ändå kalkstenen, raukarna och tystnaden. Deras korta närvaro är knappast ett argu-ment för … Ja, för vad egent-
ligen? Att förbjuda ickegotlänningar att köpa fastigheter? Det råder knappast bostadsbrist på ön, även om de flesta gotlänningar inte har råd att köpa hus på Storsudret, Fårö eller innanför ringmuren.
Majoriteten av stockholmarna har inte heller råd att skaffa sig bostad i de mest attraktiva lägena i sin egen stad eller ens i de halvattraktiva.
Man kan tycka mycket om det, men den bakåtsträvande provinsialism som ligger och bubblar mellan raderna i Ahlströms artikel är inte lösningen. Jag har svårt att tänka mig att den kvarvarande befolkningen i Norrlands inland sitter och tittar ut över förfallna ödehus, fingrar på socialbidragsavin och känner en glädje över att ha räddat Norrlands själ. Som samhällsdebattör måste Kristofer Ahlström ta sig en lite djupare fundering på vem han egentligen ska straffa.