Min bok ”I huvudet på en mamma” var en motbok till alla eländesskildringar av moderskapet. Jag har 42 referenser, varav en är Maria Svelands ”Bitterfittan”. Bakom de andra 41 står helt andra personer.
I min inledning namnger jag den person och den text som den som till sist fick mig att sätta mig och skriva. Det var inte Maria Sveland.
När jag nu går igenom boken hittar jag tre avsnitt där jag hänvisar till ”Bitterfittan”. Sammantaget upptar de mindre än två av de 160 sidorna.
Icke desto mindre hävdar Maria Sveland att hon är huvudpersonen i min bok, ja till och med själva orsaken till att den skrevs. Hon menar vidare att jag, som förutom denna bok aldrig skrivit en rad om Maria Sveland förrän jag recenserade svt-produktionen ”Provokatörerna” och boken ”Happy, happy”, är fixerad vid hennes person och visar en ”upptagenhet” med hennes moderskap.
Svelands bild av hur mitt liv kretsar runt hennes är egentligen en rätt bra illustration av den kritik om självcentrering som jag tycker att Sveland, medredaktören Katarina Wennstam och många andra (se de andra referenserna i min bok) 70-talsmammor uppvisar.
Katarina Wennstam skriver i sitt avsnitt om den ”kloka barnmorskan” som sa att en lycklig mamma är det finaste du kan ge ditt barn. Resonemang av typen ”det som är bra för mig är också bra för barnen”, är en dominerande föreställning i dagens självupptagna mammakultur. Den utgår från att mamman är alltings mitt och barnen är ett slags förlängning av henne och hennes självförverkligande, och inte självständiga individer med rätt till egna känslor.
Men barn har känslor. Och ibland går de på tvärs med vad vi föräldrar vill. Så när Maria Sveland skriver i boken hur hon blivit en bättre och roligare mamma så undrar jag fortfarande: säger vem?
Maria Sveland beskriver hur härligt det är efter skilsmässan att snorkla med barnen och hur underbart varannan-vecka livet är. Och det kan jag förstå att Maria Sveland tycker. Min fråga är bara: tycker barnen samma sak? Det får vi inte veta. Barnen är med blott som staffagefigurer i en berättelse där det bara finns plats för en huvudrollsinnehavare.
Jag tror absolut att en skilsmässa kan vara både bra och nödvändig för par där kärleken dött. Min invändning handlar om hur man använder barnen som sköldar i striden för sitt eget självförverkligande. I Aktuellt-debatten menade Sveland att ingen av oss var barnpsykologer och att vi därför inte kunde uttala oss om hur barn vanligtvis uppfattar en skilsmässa. Som varannan-veckamamma menar jag att det räcker långt att faktiskt bara lyssna till barnen. Min strategi har varit att torka tårar, tillåta och härbärgera sorg, men samtidigt vara glasklar med att mamma och pappa inte kommer att flytta ihop igen.
Inte att lägga ansvaret på ett par barnaaxlar och indirekt avkräva tacksamhet för, hey, jag har ju blivit en så mycket roligare morsa.
Happy, happy, liksom.