DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tycker inte om boken ”De apatiska”. Det står klart för alla som läst henne. Redan på recensionsdagen (DN 1/10) gick hon till frontalangrepp och anklagade mig för att måla en ”svartvit” värld med enbart ”onda” och ”goda” aktörer, en tes som hon underströk med två exempel på mina påstått förenklade personbeskrivningar; ”den erfarna barnläkaren” och ”den internationellt erkände toxikologen”.
Det finns ett stort problem med Kjöllers tes. Inget av de ovan nämnda citaten finns i min bok.
Detta är Kjöller mycket medveten om, men för att bevisa sin tes drar sig Kjöller inte ens för att fabricera citat. Och när jag vänder mig till hennes chef, Peter Wolodarski, med begäran om en rättelse svarar han nej, med motiveringen att det ”blir obegripligt för läsarna”. I stället erbjuds jag några få raders replik, trots att de pressetiska reglerna tydligt slår fast att sakfel ska rättas.
Kjöllers citatteknik verkar inte vara ett engångsfall. Redan för två år sedan (DN 15/2 -07) kritiserade hon mitt reportage om apatiska barn i ”Uppdrag Granskning”, även den gången utifrån citat – som inte fanns i programmet.
Kjöllers senaste artikel (DN 20/11) fortsätter i samma stil. Hon påstår bland annat att jag driver en ”tes om en helt igenom främlingsfientlig myndighetsutövning”. Alla som läst boken inser att detta är rent nonsens. Jag beskriver ett komplext system, belagt med hundratals citat från olika myndigheters egna handlingar, där ett stort antal individer var och en fattar – eller undviker att fatta – beslut som sammantaget leder till ett förödande resultat för enskilda barn.
Förutom att hitta på citat rör sig Kjöller på en detaljnivå där hon konsekvent förvrider fakta – ibland på ett närmast tragikomiskt sätt.
När jag återger uppgifter från ett husrannsakningsprotokoll, att blod- och hårprover tagits på tre apatiska barn, påstår Kjöller, på fullt allvar, att detta inte kan stämma – eftersom jag inte intervjuat den läkare som utfört proverna. Kjöller anser sig också tvärsäkert veta att pojken Vlad kommer från Ryssland, trots att det finns två helt motstridiga versioner; från föräldrarna och Migrationsverket.
Och när åklagaren Lise Tamm, som Kjöller enligt egen uppgift ”råkar känna”, påstår att jag felciterat henne upprepar Kjöller anklagelserna trots att hon fått tillgång till den bandinspelning av intervjun som Tamm krävde att få göra – och därför mycket väl vet att samtliga citat är helt korrekt återgivna.
Kjöllers tes om en svartvit värld verkar överordnad allt eventuellt innehåll i min bok. Och alla de som inte delar denna bild har, enligt Kjöller, förlorat sin förmåga till eget, kritiskt tänkande. När exempelvis ett tiotal kritiker på DN placerar ”De apatiska” på första plats på Kritikerlistan är detta enligt Kjöllers logik snarast ett uttryck för den ”kollegiala hovsamheten”.
Det allvarligaste är dock att Kjöller helt undviker sakfrågan; att mellan 20 och 30 mycket svårt sjuka barn avvisades från Sverige under förnedrande former. Den politik som Mona Sahlin beskrivit som ”en stor skam” anser Kjöller inte ens värd att diskutera. I hennes värld tycks det viktigare att okritiskt försvara en åklagare som hon ”råkar känna”. Tydligare kan den ”maktfullkomliga mediekultur” som Kjöller varnar för knappast beskrivas.