Katarina Wennstam bekräftar min tes om vänsterfeministernas härskarteknik.
Mina argument avfärdas som ”attacker på Sveland”. Om mig sägs vidare att jag ”fått Sveland på hjärnan”. Min person och mina avsikter misstänkliggörs, förlöjligas och förminskas. Se där ännu ett praktexempel på vänsterfeministernas intolerans och härskarteknik. Antingen tycker du som vi eller så är det något fel i huvudet på dig.
Detta med att jag skulle fått Sveland på hjärnan är ett besynnerligt påstående eftersom jag bara skrivit om henne vid ett tidigare tillfälle. Men det är tydligen för mycket för någon som säger sig vilja ha debatt men i själva verket betraktar kritik och andra verklighetsbeskrivningar som ”attacker”.
Wennstam hävdar att jag ifrågasätter Svelands rätt att reproducera sig och hennes lämplighet som mamma. Inget av detta är sant. Jag har aldrig uttalat mig, varken positivt eller negativt, om Svelands moderskvaliteter. Däremot om hennes syn på moderskapet – något som man rimligtvis borde kunna dryfta inom den feministiska debatten. Eller är det bara Sveland och Wennstam som har rätt att ha en åsikt där?
Det jag ifrågasatt är rationaliteten. Om man skriver en bok om hur jävligt det är med barn, om man beskriver barnet som en ockupationsmakt, är det då inte konstigt att man efter ett antal hundra sidor i detta eländesträsk berättar hur man ämnar göra om alltihop en gång till. En ny ockupationsmakt bjuds in, en ny resa mot det mest ”bitterfittebidragande”.
Det är någonting i vår syn på feminism och kvinnor som går isär. Jag ser kvinnor – generellt – som kompetenta och rationella. Och därmed som förmögna att ta ansvar för de val de gör. Jag ser kvinnor som handlingskraftiga subjekt, inte som passiva objekt – offer för en rad omständigheter.
Det är detta offerfeminister som Wennstam inte tål.