Den teve-debatt som Lena Endre utmanade mig på i DN 19 februari, efter artikeln ”Herrarna i hagen” (DN 16 februari) har nu redan varit, i TV 4:s morgonsändning i måndags. Över bordet enades vi om en sak, tyckte jag: Om det nu pågår sextrakasserier, så borde det inte göra det.
I synen på hur problemet kan avspegla sig på scenerna, och vad teatrarna kan göra åt det, går vi isär. Jag instämmer med Lena Endre i att varje konstuttryck bör bedömas efter sina egna kvaliteter, inte efter politisk mall. Men Shakespeareexemplen är ändå belysande: I ”Macbeth” medverkar ett tiotal män. En enda kvinna, och hon är naken. I ”Hamlet”-föreställningen finns två kvinnor, en av dem är lång tid nästan naken. Med klassikerdominansen orubbad på scenerna ser arbetsmarknaden för kvinnliga skådespelare åtminstone en smula skakig ut.
”Duktigheten” och ”präktigheten” är fiender till konsten, menar Endre i DN, och i TV 4: ”Konsten ska inte skildra någon idealverklighet”. Jag är överens. Men hur ser verkligheten ut? Består den huvudsakligen av utsatta, utlämnade kvinnor, våp och sexobjekt? Har den alltid gjort det?
Är det ”verkligheten”? Eller är det bara ett evigt mångfaldigande av en traditionell, slentrianmässig och mansdominerad verklighetsuppfattning? Den frågan tycker jag varje föreställning någon gång under arbetet måste ställa sig.