Den politiska kartan håller på att ritas om. Gränserna förflyttas sakta men säkert åt höger. Så tecknar Maria Sveland utvecklingen i Sverige i en debattartikel i Dagens Nyheter (8/2), en beskrivning som inte borde göra någon förvånad. Men, fortsätter hon – och här tar det eld i debatten – det är ett farligt, hatiskt samhällsklimat som växer fram. Hon pekar på att attackerna mot feminismen ökat, både i form av öppna hot och anonyma angrepp. Vissa antifeminister och kvinnohatare går så långt som att propagera för våldtäkt och mord. Det är uppgifter som borde leda till ramaskrin i ett demokratiskt samhälle. Ingen människa ska behöva utstå hotelser av det här slaget. Eller, rent av, i ett sådant samhälle vill vi, som ansvarstagande medborgare, inte leva.

Men hörs dessa synpunkter? Vad sägs i debatten som följt på Svelands artikel? Några nedslag. Kaj Schueler, krönikör på Svenska Dagbladet, menar att han inte känner igen sig. Han anklagar Maria Sveland för att stänga debatten när hon lyfter fram likheter mellan terroristen Anders Behring Breiviks manifest och vissa av högerns tankesmedjor (SvD 13/2). I samma avfärdande anda, apropå Breivik, skriver chefen för Timbro medieinstitut, Roland Poirier Martinsson, att ”man får väl förmoda att Sveland skrev nykter?” (SvD 13/2) Om högerdebattörerna nu tycker att det är så orimligt och obehagligt att förknippas med en terrorist, varför tar de inte avstånd från det tankegods som Breivik bygger sin ideologi på?

Professorn i statsvetenskap Bo Rothstein sympatiserar emellertid med Svelands oro inför den växande högerextremismen i Europa. Men längre sträcker sig inte hans stöd. Den stora frågan är en annan, hävdar han, nämligen att vänstern saknar en politik som kan stå emot högerkrafterna. Därför har väns­tern ”blivit ett så lättattackerat offer för detta hat” (DN 14/2). Dess talesmän och -kvinnor har blundat och förnekat verkligheten så länge att hatet fått fritt spelrum. Eller, formulerat i samma tonart av Dilsa Demirbag-Sten, som att vänstern förlorat självförtroendet och skapat ett samhälle präglat av identitetspolitik och kulturrelativism (DN 17/2).

Företrädare för extremhögern såväl som högerliberaler har börjat använda ordet kulturrelativism som skällsord. Man menar att en ”kulturrelativist” är en person som inte vill stå upp för någonting, en som värderar alla kulturer lika. Breivik återkommer till begreppet åtta gånger i sitt manifest. Men den ursprungliga betydelsen av kulturrelativism är en annan, nämligen att alla kulturer, även vår egen, bör granskas med kritisk blick. I den svenska debatten blir det i stället tydligt att det finns en okritisk tilltro till den svenska majoritetskulturen och till svenska män.

Vi kan konstatera att debatten efter Svelands artikel mest handlat om vilket problem feminismen utgör i samhället. Debattörerna förlägger gång på gång skulden och ansvaret för hatet mot feminismen hos feministerna och vänstern själva. Feministrörelsen påstås ha lagt grunden till högerns hat genom att hävda att förtryck ger samma resultat oavsett kulturell inramning, och att förövarens etnicitet är av ringa betydelse för den som utsätts för hot om våld och övergrepp eller blir mördad. Det lurar en obehaglig nationalistisk tanke i debatten, att om svenska feminister bara höll med om att invandrade män är mer problematiska än svenska män så skulle hatet inte vara så utbrett.

Feministiska analyser av kvinnors och mäns levnadsförhållanden, i ljuset av etnicitet, klass och sexualitet, påstås ha fått för stort utrymme. Feminismen pekas ut som hotfullt maktlysten. Svensk jämställdhetspolitik sägs ha gått för långt och fallit i den statsfeministiska fälla som orättfärdigt ger till kvinnor och tar från män. Denna föreställning lever vidare trots att Sverige varken har något jämställdhetsdepartement eller ens en jämställdhetsminister som kallar sig feminist. Jämställdhetspolitiken har i ökande grad reducerats till arbetsmarknadslösningar som innebär eget företagande, helt i linje med traditionellt borgerliga ekonomisk-politiska syften.

Vi vill återföra diskussionen till den ursprungliga frågan. Det farliga med hatet är att det skapar ett samhällsklimat av rädsla och tystnad som i förlängningen påverkar alla. Vi går mot ett samhälle där feminister och andra som höjer sina röster tvingas tiga för att inte utsättas för hot och våld. Det demokratiska samtalet undergrävs, något som välkomnas av extrema grupper.

Hatet tenderar också att sprida sig som ringar på vattnet. Som i Frankrike, där motviljan mot den muslimska slöjan först ledde till en lag som förbjuder ”iögonenfallande tecken” på religiös tillhörighet och därefter, sedan ett år, till förbud mot heltäckande slöja på offentlig plats. Att lagstifta om symboliska klädesplagg har tidigare varit en främmande tanke i demokratiska stater, men de senaste åren har en rad liknande lagar införts i europeiska länder. Som den amerikanska historikern Joan W Scott visat har det franska slöjförbudet medfört att hoten och våldet mot kvinnor som bär slöja har ökat. Genom att skapa enkla och förgrovade bilder av samhällsgrupper – jämställda européer mot ojämställda muslimer – legitimeras våldshandlingar mot invandrade kvinnor. Feministiska argument används för rasistiska syften.

Tanken att ”jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” är ett motto som sällan hörs i dag. Kritiken av Svelands artikel och motståndet mot feminism som politik ger näring åt en extremhöger med starkt konservativ och rasistisk människosyn, som hellre skramlar med vapen än för en öppen diskussion. Om den av högerdebattörerna så hyllade västerländska demokratin ska överleva krävs det att meningsmotståndare är beredda att försvara varandras fri- och rättigheter. Hatet mot feminismen är en attack mot en samhällsmodell som bygger på rättvisa, jämlikhet och demokrati. Det är om dessa värden kampen står.