Om jungfrufödseln står att läsa i Matteusevangeliet, Lukasevangeliet, i nicenska och apostoliska trosbekännelsen och i Koranen. Möjligen också i Jesaja: "...se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel (Gud med oss)." Det förefaller som att den unga kvinnan, almah på hebreiska, blev parthenos, jungfru, någon gång på 200-talet f Kr då de gammaltestamentliga texterna översattes till grekiska. Kloka huvuden påpekar att ordet almah också kan betyda jungfru. Men en ung kvinna är inte nödvändigtvis jungfru.
Matteus och Lukas levde i en värld som var präglad av senjudisk apokalyptik och av utpräglat dualistiska och gnostiska föreställningar: det transcendenta och det immanenta (det hinsides och det timliga) var två från varandra skilda verkligheter. Människan kunde längta efter den andliga verkligheten, men hon kunde aldrig vidröra den. Världen och kroppen hon levde i var i Demiurgens, den onda maktens, våld. Påståendet att Gud skulle låta sig födas på jorden av en kvinna väckte stor bestörtning och förargelse.
Att reda ut hur en konception utan en ivrig spermie kunde komma till stånd har den kristna världen försökt förstå och göra dogmer av alltsedan de första århundradena efter Kristus. Frågan och skepsisen fortsätter in i våra dagar.Vissa åkallar Förnuftet, andra Anden och världen är lika dualistisk och kluven i dag som på Matteus och Lukas tid.
Dispyten, som nu pågått i en månad i Svenska Dagbladet, gäller trosbekännelsens andra artikel: Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, Vår herre, vilken är avlad av Den helige ande, född av jungfru Maria, pinad, korsfäst... Vem kunde tro att den gamla dogmen om jungfrufödseln skulle väcka så många avsvimmade andar till liv i våra dagar, då ordet jungfru får en konfirmand att tro att Maria var född i jungfruns tecken.
Söndag efter söndag och vid olika kyrkliga högtider upprepas trosbekännelsen. Allt oftare, vid dopsamtal, ställer de nyblivna föräldrarna frågor. Med stort allvar vill de få en förklaring till jungfrufödselns hemlighet. Jag finner det meningslöst att tala till dem som en kyrkofader: "Den av kyrkan antagna kristologin (avlad av Den helige ande) accentuerar det gudomliga i Jesu person. När vi säger ´född av jungfru Maria´ betonar vi Jesu mänsklighet..." Jag talar i stället om undret. Nyblivna föräldrar har inga svårigheter att tro på undret. Det har tagit en kroppslig gestalt och de kan ta på det.
Trosbekännelsen kom till just för att det kristna dopet krävde en bekännelse redan från början, ett försök att sammanfatta det omistliga i den egna religionen, en avgränsning inte bara mot andra trosuppfattningar utan också mot avvikande former inom den egna kyrkan. Men redan från början väckte talet om jungfrufödseln anstöt och löje.
För judarna var det en styggelse, för hedningarna dårskap, för de kristna dårskap och frälsning på en och samma gång. Kristendomen med sina inneboende motsägelser bröt mot den hedniska dygden om balans och motfullhet. Dynamiken skapade kaos i människornas sinnen och i de samhällen de levde i.
Kyrkofäder från olika skolor fick bråka och argumentera i flera århundraden innan dogmen om att Kristus var både människa och Gud fastställdes i Chalcedon år 451. Det centrala i den kristna tron, inkarnationen, sammanfattades i ett credo. Dogmen om jungfrufödseln hade inte minst till syfte att försvara Jesu sanna natur både mot dem som hävdade att Kristus var blott och bart människa och mot gnostikerna som helt avvisade tanken att det gudomliga kunde ta sin boning i det världsliga. Den som bråkade mest om Kristi sanna natur var Nestorianus.Vid ett tidigare kyrkomöte i Efesus år 431 fick Maria epitetet theotokos, Gudaföderskan. Nestorianus hävdade däremot att Maria födde människan Jesus, och borde därför kallas kristotokos, Kristusföderskan.
I den östromerska kristenheten är epitetet Gudaföderskan ett tilltalsnamn för Maria. Jag hör fortfarande de gamla, svartklädda kvinnornas böner, suckar och åkallan: Oh, Bogorodice, majko mila! Oh, Gudaföderska, milda moder! Inga kommunistiska dogmer kunde få dem att tystna. Först i trettonårsåldern förstod jag att de gamla kvinnornas rop riktades till Maria.
Nestorianus teologi fördömdes såsom kättersk och de organiserade anhängarna fördrevs. Dock finns det än i dag nestorianska kyrkor i Irak, Iran, Kurdistan, USA ochi Sverige.
Men Nestorianus fick två hundra år senare ett visst medhåll av Muhammed. För Koranen är påståendet att Den nåderike skulle ha avlat en son något så oerhört och provocerande att det skulle kunna spränga himlarna i stycken och få bergen att störta i djupen!
"...lämna dem nu att förströ sig med sina ordlekar", står det i Koranen om spetsfundigheterna i den kristna treenighetsläran.
Det finns ingen gud utom Gud. Detta är grundprincipen i Koranens budskap. Om föreställningen om treenigheten är obegriplig för många kristna, är den direkt hädisk för muslimer. För en muslim är tron på Jesus som Guds son - detta att sätta någon eller något vid Guds sida, shirk - den svåraste av alla synder. Mina anmödrar som bad till Maria begick enligt Koranen shirk, eftersom de gav en dödlig människa del i Guds gudomlighet. Jag håller med Koranen. Gud är oförliknelig. Men jag tror inte på oförlåtliga synder. Kvinnan i den ortodoxa tron får inte vidröra altaret. Hon söker omvägar. Om Gud kom genom Maria, kan kvinnan nå Gud genom henne. Kvinnornas tro var så stark och inte minst emancipatorisk. Undret kunde icke ske utan Marias vilja! Hon sa: Ja! Hon kunde, liksom alla människor efter henne, också svara: Nej.
Det är med Koranen som med Bibeln och andra heliga skrifter; hur mycket jag än läser blir jag aldrig klok på den, texterna blir nya varje gång jag återgår till dem, noter leder till nya noter och för mig ständigt längs nya snåriga spår in i nya kapitel eller suror tills det snurrar i huvudet, men min längtan efter Gud är omättlig och surornas namn lockar.
Koranens Maria har stora likheter med Bibelns. Inte heller Koranens Maria förstår nämligen hur detta att bli havande skall gå till, eftersom hon inte vet av någon man. Enligt sura 3:42 är Maria utvald av Gud och upphöjd över alla världens kvinnor. Men Maria har inte epitetet jungfru. Gud tillkännager för henne att hon skall föda en son. Ett gossebarn som kan tala redan i sin linda, som gör fåglar av lera och blåser liv i dem och låter dem flyga upp mot skyn, en son som botar sjuka och även, med Guds hjälp, uppväcker döda.
För Gud är detta möjligt: Gud säger: Var! - och det är. Som i Genesis. Blott genom sitt ord skapar Gud himmel och jord och ljus och liv. Skillnaden mellan Bibeln och Koranen är alltså väsentlig på denna punkt, till Koranens fördel, vill jag mena. I de nytestamentliga texterna finns tvivel om Jesu natur. Koranen, däremot, böjer sig för det ofattbara: För Gud är det möjligt. Och eftersom ingen vet något om de orsakssammanhang som Guds befallning: Var! skulle ge impuls till, måste alla spekulationer om hur denna händelse kommit till stånd falla utanför ramen för en Korankommentar, står det, klokt nog, i en not i suran med Marias namn. Denna acceptans är förutsättningen för trons mysterier.
Hur skulle en kristologi byggd på korantexterna utformas i dag? Medan Koranen accepterar Jesu mirakulösa tillblivelse utan att trassla in sig i gynekologiska spekulationer använder Lukas begrepp som Den helige ande, Den högstes kraft, Guds son...för att också han slutligen komma med argumentet som förstummar den mest radikale exegeten: Ty ingenting är omöjligt för Gud!
Tänk om evangelierna hade nöjt sig med detta påstående, liksom Koranen gör det, skulle då de kristna finna frid med det och låta mysteriet förbli ett mysterium? Nej. Skulle de kristologiska striderna om Kristi sanna natur ändå komma till stånd? Ja. Hur skulle den kristna trosbekännelsen lyda? Ingen aning.
I den kristna världen har de kristologiska striderna pågått och pågår alltjämt. Olika tolkningar av bibeltexterna, oenighet, splittring, har funnits redan från början, en tradition om man så vill av argumentation, tvivel om att texterna var fullständiga och en gång för alla givna, aningar om att sanningen är dynamisk, liksom skapelsen är det, och människan, och att universum är i ständig rörelse. Det är för mig kristendomens själ.
Trots detta har kyrkan hyllat och hyllar det statiska och har alltid varit och är fortfarande avog mot förändringar. Vilket debatten om jungfrufödseln i våra dagar tydligt visar. Den traditionella Mariabilden kan kanske avnjutas estetiskt, jungfrulighet kan tillfredsställa religiösa föreställningar, nära sexuella drömmar om renhet och oskuld, men har dogmen om jungfrufödseln något existentiellt att tillföra den moderna människan?
De flesta teologer och präster börjar tala tungomål då de tvingas uttala sig om fenomenet. Men det är alltför lätt att göra sig lustig över det. För hur tala om paradoxen "Gud i tiden", som Kierkegaard uttryckte inkarnationen? Samtal om bebådelsen, jungfrufödseln och inkarnationen har alltid lett och kommer alltid att leda till absurditeter. Men det är kanske poängen. Det är kanske där i det absurdas värld som hemligheterna om människans existens och eviga längtan efter Gud finns.
Ikonen vid min dator påminner mig om att dynamiken är liv, att kaoset som uppstår i mötet mellan det andliga och det timliga är oundvikligt, att den här smärtan och själens oro, denna diffusa längtan efter...vad? autenticitet? är nödvändig. Vad vore en människa utan tron på "det omöjliga"?
Debatten i dag handlar inte om det ofattbara, Guds inkarnation, den handlar om det möjliga, människans tillblivelse, hennes inkarnation i världen.
Att inget ljus lyser så starkt som trons ljus vet vi. För den troende är allt möjligt. Men är förnuftsvidrigt detsamma som osant? Är inte vår existens på en och samma gång förnuftsvidrig och sann?
Vad är debatten om jungfrufödseln ett tecken på? För ingen kan få mig att tro att det handlar om en intern kyrklig kamp mellan dogmatiker och mystiker. Men den säger någonting om vår tid, kanske om vår längtan efter underverk.
För ingen tror väl på allvar att jungfrufödseln är det intressanta.