Herman Lindqvists självbiografiska ”Mitt i allt” är färsk från tryckeriet, men verket är ingen bok utan makulatur. Åtminstone om Albert Bonniers förlag har heder i kroppen. Återigen utnämner Lindqvist flyktingvännen och hjälten från Bollhusmötet 1939 – Karl-Gustaf Hildebrand – till förment brunsmittad medlem av extremhögern.
Lindqvist beskriver själv i sin nya bok det förra debaclet, som utspelade sig år 2000 på hans dåvarande förlag Norstedts. Lindqvist hade skrivit en ny del av sin svenska historia och angav ”att sedermera professorn i ekonomisk historia Karl-Gustaf Hildebrand tillhörde de studenter som i februari 1939 skrev under en protest mot att tio judiska läkare skulle få invandra till Sverige”. Som så ofta i Lindqvists liv, enligt honom själv, omringades han av fega och politiskt korrekta dumskallar. Expressenmedarbetaren Nils Schwartz krävde korrigering och hävdade att Hildebrand i själva verket varit antinazist. I nya boken hånar Lindqvist förlaget Norstedts vars ”ledning kröp nu längs marken”. Upplagan makulerades för att undvika åtal för ärekränkning av den då ännu levande Hildebrand.
Där kunde den pinsamma historien ha slutat, men Lindqvist anser sig i dag ha luskat reda på den mörka sanningen om 1939. Han hade rätt redan för tolv år sedan eftersom ”Hildebrand visserligen inte skrivit på den ökända antisemitiska protesten, men att han före och under kriget var medlem i den högernationalistiska studentorganisationen Heimdal, som anordnade mötet i Bollhuset”.
Avgörande för Lindqvist är att Hildebrand aldrig protesterade mot Heimdals idéer och syften 1939. ”Denna information meddelades aldrig i stora annonser på Expressens kultursida”. Lindqvist anser att Norstedts borde ha stått på sig i stället för att bränna hans bok. ”Denna uppvisning av feghet och konflikträdsla förvånade mig inte, men gjorde mig bedrövad”, skriver han. Därmed blir frågan, angående Lindqvists nya bok och avslöjande om Hildebrand: var det som Lindqvist hävdar och antyder? Hade han egentligen rätt om Hildebrand, samma år som andra världskriget startade?
Att Hildebrand var medlem av Heimdal 1939 är i själva verket välkänt sedan länge. Liksom ett annat faktum – att han på Bollhusmötet var denna högervridna studentorganisations modige och flyktingvänlige motståndsman. Angående de judiska flyktingarna spelade Hildebrand en hjälteroll. Författaren Ola Larsmo har beskrivit det i boken ”Djävulssonaten”, som Lindqvist borde ha läst innan han över huvud taget lyfte pennan igen angående Hildebrand. Larsmo skriver om Bollhusmötet den 17 februari 1939 att Hildebrand gick emot sina föreningskamrater i Heimdal. Detta var exakt vad Hildebrand sade, då han talade klockan 21.48:
”Visserligen intresserar vi oss i afton i första hand för studenternas intressen gentemot otillbörlig, utländsk konkurrens – men jag vill varna för att vi riskerar att undandra oss ett ansvar, som åvilar var och en av oss, ja var och en i Sverige. Vi är ju en del av det allmänna sammanhanget och vi måste visa all möjlig hänsyn. Jag vill sluta med att åter understryka det humanitära ansvar som åvilar oss. Skulle studentkåren inta en annan ståndpunkt skulle det vara ett fruktansvärt nederlag. Tack.”
Hildebrand var Heimdals revolterande styrelseledamot och ”den ende högerstudent som yttrat sig för flyktingarnas sak”, konstaterar Larsmo. Tvärtemot Lindqvists insinuationer och faktafel angående Hildebrand så var denne 1939 ingen mörkerman. Han hade blivit humanist, flyktingvän och utrustad med häpnadsväckande civilkurage. Efter Bollhusmötet blev han hatad av högerkamraterna. Tidigare under 1930-talet hade Hildebrand förhållit sig försiktigt nyfiken på nazismen, men lät sig troligen påverkas av Kristallnatten 1938 som manifestation av nazitysk terror. Hildebrand vågade 1939 göra det som nästan ingen annan svensk högermänniska tordes i hans samtid: tänka om och stå det onda emot.
Desto större skam över Herman Lindqvist, som trots fiaskot år 2000 med makulerad upplaga ändå inte orkat kolla upp grundläggande fakta. Som än en gång kastar smuts över den numera döde Hildebrand. Som triumferande i sin nya bok utropar, angående förnedringen år 2000: ”Dock kunde jag, likt Jean Baptiste Bernadotte utbrista: ’Folkets kärlek – min belöning’, vilket retade upp de rabiata ännu mera.” Så lät det inte för tolv år sedan, då Lindqvist var ”fruktansvärt ledsen” och kröp av skam. ”Jag har allt mitt material i Paris, men uppenbarligen har jag gjort en förväxling. Det har gått så fort alltihop”, sa han till Expressen i oktober 2000.
Återstår enbart en enda fråga: har Albert Bonniers förlag år 2012 samma mod som Norstedts år 2000? Vågar förlaget dra in hela upplagan av Lindqvists bok? För tolv år sedan väntade stämning angående ärekränkning, men sedan 2005 finns inte Hildebrand bland oss längre. Jag vägrar tro att sådant påverkar det goda omdömet på Albert Bonniers förlag och moraliserar inte om förläggares ansvar vid genomläsning av sina författares manus. Jag förutsätter helt enkelt att Lindqvists nya bok inte kommer att finnas till salu.
Fotnot: Det så kallade Bollhusmötet arrangerades av studentkåren vid Uppsala universitet 17/2 1939 (inte av studentföreningen Heimdal som Lindqvist felaktigt skriver). Frågan som diskuterades var en protest mot Sveriges mottagande av tio tyskjudiska akademikerflyktingar. När debatten avslutats skedde en omröstning, där 548 studenter röstade ned 349 flyktingvänner.