Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning sökte man nya modeller för att tolka världen. Först ut var Francis Fukuyama, som i nyhegeliansk yra utropade historiens slut: Den liberala demokratin hade segrat och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Men det fanns de som inte accepterade den sagan. Den nyligen avlidne amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington kom med oönskade påståenden om att allt inte var så enkelt och att historien visst fortsatte utmed nygamla vägar. I sin mycket uppmärksammade Essä "The Clash of Civilizations?" (med frågetecken!) i tidskriften Foreign Affairs 1993 menade han att gamla identiteter, med rötter långt djupare än både kapitalism, liberalism och demokrati på de flesta håll i världen bland annat skulle komma att vända hela folk, regioner och världsdelar mot det västerländska modernitetsprojektet. I en polemiskt svepande sammanfattning ringade han också in ett antal civilisationer som riskerade att hamna i konflikt med varandra.
Både liberaler och den vänster, som då ännu trodde på utveckling och gemensamma mål för hela mänskligheten, vände sig mot honom med eftertryck. Noam Chomsky och Edward Said tog heder och ära av honom, utan att egentligen bemöta hans argument.
Särskilt Said gick rakt på i polemisk personattack, och det är nog den som länge fortsatte att eka inte minst i Sverige. Det är klart att det i en offentlighet där argument väger lättare än identitet och de flesta bara vill vårda sin image är svårt att föra ett sakligt resonemang om känsliga frågor. Huntington ställde en diagnos, men hölls ansvarig för sjukdomen.
Huntington byggde ut essän till en bok, som kom på svenska 2005. Intressant nog skedde det en tillnyktring då när flera recensenter faktiskt läste honom själv och insåg att han inte alls var så enkelspårig som det sagts. Den som ville kunde ur hans teser också utvinna grunden för tolerans på global basis, en förutsättning för fredlig samvaro baserad på kunskap om skillnaderna i världsbild mellan människor med olika bakgrund och rentav argument mot främst västerländska ingrepp i syfte att "accelerera" utvecklingen i utvecklingsländer - eftersom all utveckling inte behöver följa i samma spår.
Det finns givetvis problem med Huntingtons teser. Civilisationer är inte alls är några sammanhängande enheter, identiteter är vare sig enkla eller fixerade och det som kännetecknar vår värld är flerskiktade identiteter, kulturell överlappning, lån, blandning och möten - inte minst genom de globala migrationsströmmarna.
Men läser man Huntington är han inte alls så rigid som vissa kritiker låtit påskina. Han är helt klar över att nationalstater fortsatt kommer att vara de viktigaste aktörerna på världsarenan, han säger att det visst kan förekomma konflikter inom olika civilisationssfärer, att identitet är något sammansatt och så vidare. Den monolitiske Huntington som bland annat Edward Said målade upp som måltavla för sin polemik hade mycket lite att göra med den verklige.
Med samma typ av felslut som när man likställer "islamofobi" med rasism har hans idéer också kallats rasistiska. Ett tillmäle som återkom då han för några år sedan skrev att det var ett problem att många nya latinamerikanska invandrare i USA väljer bort värdlandets kultur och istället föredrar att leva i egna, spanskspråkiga enklaver.
Han menade att det var en olycklig förändring, jämfört med andra och tidigare invandrares önskan att komma in i samhället och lyckas på samma villkor som alla andra amerikaner. I längden, menade han, hotade den anglosaxiskt protestantiska Kultur som ligger till grund för den amerikanska identiteten att urholkas av att man tillåter att somliga lever kvar i en annan kultur också efter att de immigrerat dit.
Han var mycket noga med att diagnosen var kulturell och icke rasistisk. Hans ideal var att alla skulle uppgå i den amerikanska smältdegeln - som också alltid tillåtit kulturella skillnader på ett sätt som inte varit möjligt någonstans i Europa.
Låt oss säga att exempelvis de mänskliga rättigheterna faktiskt är västerländska och att det är fel att kräva att andra civilisationer ska respektera dem. Vad ska i så fall gälla när personer emigrerar till västerländska samhällen? Ska de tillåtas avskriva de mänskliga rättigheterna för medlemmar i den egna gruppen? Hur ska det gå till? Vem ska bestämma det?
Ska man få aga barn, också om man är bosatt i Sverige, om man har sitt ursprung i en Kultur där detta anses riktigt? Och när barnet blir myndigt, ska det "tvingas" kvar i föräldrarnas ursprungskultur eller få välja om det vill tillhöra Sveriges, eller kanske ytterligare någon annan kultur med egna lagar och regler?
Huntington skrev om verkliga problem, som inte löser sig automatiskt med hjälp av tystnad och inbillad snällhet. Hans idéer har burit frukt, också genom motreaktionerna de provocerat fram och det är knappast troligt, som förhoppningen uttrycktes i dödsrunan i Helsingborgs dagblad, att de kommer att "följa med honom i graven".