Hjärtan kan brista

Diskussionen om "apatiska" flyktingbarn har rymt iögonenfallande inslag av okunnighet och misstänkliggörande. Det har till exempel sagts att apatin skulle vara en ny och mystisk sjukdom, specifik för Sverige. Mer eller mindre tydligt har man också hävdat att den skulle vara frammanipulerad i syfte att skaffa uppehållstillstånd.

Den skräck och hopplöshet som asylsökande familjer ofta känner kommer till uttryck på många olika sätt. Depressioner är vanliga, ofta med stark oro men ibland tvärtom med total passivitet, och med eller utan psykosomatiska symtom. Mindre barn som mist sin mors omsorg vägrar all mat, blir uppgivna och inåtvända. Äldre barn kan vara mycket känsliga för föräldrarnas känslor och identifiera sina egna med dem.

Verkligt allvarliga, till och med livshotande, psykosomatiska krisreaktioner utgör ingalunda heller något nytt eller okänt.

Under 1600-talet var, som idéhistorikern Karin Johannisson beskrivit, "nostalgi" ett välkänt fenomen. "Särskilt mottagliga för denna sjukdom är unga människor som befinner sig i ett främmande land De blir ängsliga och finner sin enda glädje i ljuva tankar på hemlandet grubblar dag och natt på att återvända hem." Matlusten försvinner, reflexfunktionerna försvagas, blodcirkulationen sackar, hjärtat fungerar sämre. Efterhand uppstår apati, utmärgling och feber. Till sist avstannar alla kroppsliga processer och döden inträder.

Under 17- och 1800-talen rapporterades i de europeiska arméerna "epidemier" av nostalgi, lika farliga som tyfus och skörbjugg. Napoleons livläkare ansåg att det var en känslosjukdom i hjärnan som "släcker motståndskraften och lämnar kroppen vidöppen för snabba och destruktiva sjukdomsförlopp". Den sjuke, beskrev han, vägrar mat, förlamas gradvis, ligger tom och paralyserad i sängen med tilltagande kraftlöshet och nedstämdhet för att slutligen dö. En svensk militärläkare berättade om schweiziska soldater som i Paris såg en utställning med vallhornsmusik och bilder av alpdalar: de blev "angripna af hemsjuka (Nostalgi) och flere afhände sig lifvet". Under det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 skall närmare 10.000 fall av nostalgi ha registrerats.

Från många världsdelar finns trovärdiga berättelser om människor som dött inom timmar eller dagar på grund av stark ångest över att ha överträtt ett tabu, eller dödsbesvärjelse från en trollkarl, som övertygat dem om att de ska dö. Förlamande skam och hopplöshet kan också vara ödesdigra krafter, "epidemier" av döende har förekommit bland polynesiska bybefolkningar som förödmjukats och förlorat allt hopp i fångenskap. Katastrofreaktioner och extrem rädsla med slutstadier som liknar voodoo-döden, och medicinskt oförklarliga dödsfall på grund av panik, har beskrivits av militärläkare. Kirurger har beskrivit fall då patienter, som varit övertygade om att de skulle dö, verkligen också avlidit utan tydlig medicinsk orsak. "Willed dying" har man kallat fall av snabb död hos patienter, som fått cancerbesked och då blivit skräckslagna och övertygade om sin förestående död, men där cancersjukdomen inte kunnat vara dödsorsaken.

I USA har man nyligen uppmärksammat nattliga dödsfall bland flyktingar från Laos, Kambodja och Vietnam. Skräckupplevelser, underbyggda av en kulturtradition som uppfattar mardrömmar som hemsökelser av farliga och straffande ande­väsen, antas ha utlöst en fysiologisk kollaps. Inom den transkulturella psykiatrin blir det tydligt att traumatiska syndrom är sammansatta kulturella och psykologiska fenomen, och att psykiatrins diagnosetiketter är otillräckliga.

Walter Cannon, en av psykosomatikens pion­järer, bedömde att de många antropologiska beskrivningarna av "voodoo-död" var trovärdiga. Han kombinerade en medicinsk och en socialpsykologisk förklaring: individen är så starkt inlemmad i kollektivet att uteslutning blir ett svårt psykiskt trauma, en "shocking emotional stress". Franska antropologer har uppfattat voodoo-­döden som ett kollektivfenomen, i enlighet med den franska sociologins tradition att se personligheten som socialt grundad. Lévi-Strauss menade att kraften i voodoons magiska dödsstraff kommer av den brutala avskärningen från familjeband och uteslutningen ur kollektivet. Den utstöttes fysiska existens kunde inte "erbjuda motstånd mot upplösningen av den sociala personligheten", han dog. Välbekanta är Bettelheims och Kertészs beskrivningar av fångar i nazisternas koncentrationsläger som uppvisade det typiska viljelösa och motståndslösa "muselman"-beteendet, en uppgivenhet som alla deras kamrater visste skulle leda till deras död inom kort. Stark sjukdomsrädsla och traumatiska upplevelser kan resultera i djupa chocktillstånd. Ett exempel är en soldat, som var med om en allvarlig bilolycka men inte själv blev fysiskt skadad, måste tillföras näring intravenöst i flera dagar. Psykogen död i en för oss välbekant form är akuta dödsfall i nära anslutning till att en livspartner avlidit. Hjärtat kan som bekant brista av sorg.

I den äldre stressforskningen beskrev Cannon och Hans Selye reflextillstånd vid extrem påfrestning då högre hjärncentra hämmades och mottagligheten för stimuli blev nedsatt, med mental förlamning eller "tyst panik" som slutresultat. Biologiskt sett har människan, som andra däggdjur, två grundläggande reaktioner på fara. Flykt/kamp innebär beredskap för handling. Motsatsen, avskärmning och tillbakadragande, präglas av uppgivenhet, förlamad passivitet och depression. Detta tillstånd har uppfattats som en mobilisering av fysiologiska nödsystem, en biologisk energibesparning. Man har exemplifierat med att gravt misskötta spädbarn kan reagera med inaktivitet och sömn, och okontrollerbar ångest när man försöker avbryta tillståndet.

Stress är ett psykobiologiskt alarmtillstånd i hela kroppen, som kan leda till allvarlig sjukdom och livshotande tillstånd. Upprepad och okontrollerbar stress kan leda till "inlärd hjälplöshet". I otäcka laboratorieexperiment visade sig annars mycket stridbara råttor ge upp och dö akut, när de utsattes för dödshot och samtidigt hindrades att fly. Avgörande var att de uppfattade situationen som hopplös. Det gällde däremot inte andra råttor, som i en första omgång fick göra erfarenheten att bli räddade i sista stund. I en andra omgång gav de inte upp utan kämpade maximalt.

Vi är ju vana att se psykiska processer som individuella. Emellertid bärs i relationer mellan människor påverkningar utanför språket och det medvetna upplevandet. Varje skolbarn och student vet att gäspningar smittar i gruppen. En välbekant undersökning visade att menstruationerna hos flickor i övre tonåren, som bodde på samma elevhem, synkroniserades allt eftersom terminen fortskred. Attityder som pessimism eller optimism, "stridsmoral", kan i sociala grupper få epidemiartad spridning, likaså mera komplicerade fenomen som elallergi och självskadande beteenden. Den svagare parten, i en arbetsgrupp eller en familj, anpassar ofta sin verklighetsuppfattning efter "den starkares realitet". Exempel är asymmetriska förhållanden mellan förälder och barn, lärare och elev eller parrelationens extrema "folie à deux".

Små barn reglerar sin förståelse och fysiologiska balans med hjälp av förälderns medvetna och omedvetna reaktioner. Det lilla - liksom det starkt regredierade - barnet övertar förälderns tolkning av realiteten. Klassiskt är Anna Freuds påpekande att "moderns jag utgör barnets omvärld". Depressionen hos en spädbarnsmamma finns också hos hennes barn som uppvisar samma nedsättning av livslusten, samma mimik och samma nedsatta EEG-aktivitet i vänster frontallob.

Apatireaktionen utgör barnets psykobio­logiska uttryck för den dominerande psykiska realiteten i flyktingbarnets familj: extrem uppgivenhet och hopplöshet. Föräldrarnas omedvetna och medvetna perspektiv delas av barnet, på samma sätt som barn i alla familjer blir påverkade av sina föräldrars känslor och attityder, sagda och outsagda. Psykisk påverkan betyder inte manipulation.

Omedvetna intentioner har vi alla. De spelar roll i krisreaktioner, till exempel självmordsförsök som framstår som ett nödrop om hjälp, och i psykosomatiska tillstånd och psykiatriska symtom. Det kan gälla att till exempel undkomma en outhärdlig konflikt, med andra eller inom en själv, eller det egna ansvaret för livssituationen. Denna mer eller mind­re omedvetna styrning av beteendet sticker ofta andra i ögonen, de frestas att fördöma det omedvetna beteendet som opportunistiskt. Den som belastas av beteendet reagerar lätt med aggressivt moraliserande. Ingen tycker om att bli utnyttjad.

Det är vanligt att tala om kropp och psyke som två helt skilda saker. Men vårt medvetande producerar ständigt symboliseringar som också uttrycks kroppsligen, något som ofta är svårt att förstå. Exempel är det som klassiskt kallas sekundär sjukdomsvinst och svårigheten att skilja mellan hysteri och simulering. Dirigenten vars högerarm blir obegripligt förlamad undgår det fiasko han omedvetet fruktar, den blinda slipper se det hon inte vill bli medveten om. Några svälter sig eller skär sig, katolska mystiker blöder vid påsktid från handleder och fötter som från den korsfästes spiksår. Soldater totalkollapsar i strid och blir ibland helt sonika avrättade som desertörer. Här och nu diskuteras det man uppfattar som friska personers flykt till diffusa symtom, sjukskrivning och förtidspension.

Sekundär sjukdomsvinst - till exempel positivt asylbeslut på humanitära skäl - tolkas ofta som bevis för medvetet bedrägeri. Att några av alla asylsökande - över 400 fall av "apatiska" flyktingbarn har undersökts - skulle vara uppsåtligt bedrägliga är inte osannolikt. Men det generaliserande påståendet att det apatiska tillståndet skulle vara avsiktligt och medvetet framkallat är ett ­aggressivt och okunnigt missförstånd.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut