Sverige har under många år varit unikt. Medan stora delar av Europa har sett högerpopulistiska partier ta plats i nationella parlament har vi haft Sverigedemokraterna på behörigt avstånd från maktens korridorer.
Efter gårdagens val ser det inte ut så längre.
Nu är det vår tur att ställa oss de frågor som ekat över Europa under de senaste decennierna.
Hur ska vi förhålla oss till den växande populismen och intoleransen?
Hur hamnade vi här över huvud taget?
Vi måste börja med det kanske jobbigaste av allt, att se oss själva i spegeln och inse hur falsk vår självbild är. Det finns en utbredd idé om Sverige som ett öppet och tolerant land.
Den är delvis sann.
Men det finns också en annan sida av Sverige.
Sverigedemokraterna har inte hamnat i riksdagen för att den svenska integrationspolitiken misslyckats. Det var inte i första hand media, våldsamma motdemonstranter eller förbjudna valfilmer som hjälpte partiet in.
Sverigedemokraterna sitter i riksdagen för att det finns en del av väljarkåren som gillar partiets idéer. De vet vad Sverigedemokraterna står för. De röstar inte på partiet trots att de vräker ur sig fördomar om muslimer och vill begränsa invandringen. De röstar på partiet på grund av just det.
Den här väljargruppen har under lång tid vandrat i skuggan, i väntan på ett alternativ de uppfattar som seriöst. De hittade Ny demokrati 1991. De lockades av Folkpartiets språktest-retorik 2002. Nu kliver de fram i ljuset.
Sverigedemokraterna har blivit detta alternativ för att det synts i media, för att det blivit mer professionellt och för att det har övertygat väljarna om att partiet gjort upp med sitt förflutna.
Framför allt har partiet beskrivit verkligheten på ett sätt som har fått väljarna att tycka att invandringen är den stora avgörande frågan.
Häri ligger det stora misslyckandet från de övriga riksdagspartierna.
Deras problemformuleringar biter inte på Sverigedemokraternas väljare.
Frågan är vad som händer nu? Sverigedemokraterna har hamnat i sin drömsits. Nu är det upp till de andra partierna att bestämma sig för hur de ska hantera situationen.
Det finns två tydliga strategier, bjuda in eller stänga ute.
Det är svårt att se något tydligt mönster i hur stödet till partierna påverkas av de två alternativen. Bland de partier runt om i Europa som stängs ute finns både vinnare och förlorare. Bland de som bjudits in till samarbeten finns det de som behållit sina väljare och de som tappat.
Kanske är det inte heller det som är den viktiga frågan. Demokratins teknikaliteter är en sak. Sverigedemokraterna har beskrivits som ett hot för att de kan orsaka politiskt kaos och för att börsen kan sjunka om de kommer in. Faran ligger inte där.
Problemet med Sverigedemokraterna är partiets idéer och på vilket sätt de kan påverka det politiska klimatet.
Det är uppenbart åt vilket håll vindarna blåser. I det här valet var det inte bara Sverigedemokraterna som fick jubla. För första gången sedan 1940-talet har vi också fått ett nazistiskt parti i kommunpolitiken. Erfarenheter från andra länder visar hur partier som Sverigedemokraterna kan påverka den politiska dagordningen. Vi har i andra länder sett hur acceptansen för stigmatisering och fördomar ökar.
Om vi också hamnar där beror på hur de övriga partierna förhåller sig till Sverigedemokraternas idéer och deras önskemål att lyfta på locket i debatten om invandringen. Det finns de som kommer att ta partiets inträde i riksdagen som en intäkt för att det nu krävs ”hårdare tag” i integrations- och migrationspolitiken.
Det vore ett stort misstag.
Och ett märkligt resonemang.
Sverigedemokraterna är fortfarande ett litet parti. Det finns ingen anledning att låta den lilla grupp som stöder partiet bestämma villkoren för diskussionen om hur Sverige ska formas.
För i grunden handlar det om just det.
Att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen ger på ett sätt en mer rättvis bild av Sverige. Det är ett Sverige där inte alla är eniga om vem som ska har rätt att leva här.
Tiden då Sverige stack ut för att vi inte hade ett högerpopulistiskt parti i parlamentet är förbi. Vår självbild är krossad. Nu återstår att se vilken väg vi går. Sverige har fortfarande en möjlighet att sticka ut. Vi kan nu bli ett av de få länder som inte låter sig hänföras av intoleransens förenklade beskrivningar. Vi kan bli ett land där Sverigedemokraterna finns men där de inte har något inflytande. Det vägvalet börjar nu.