Hur mår den nye mannen?
Publicerat 2008-05-06 10:43
Den nya mansrollen är hopsatt med collageteknik. Och idén om en kris fungerar som det perfekta kittet.
Henrik Montgomery, Janerik Heriksson, Fredrik Sandberg, Leif R Jansson, Patrick Sörquist
Han byter blöjor, krökar med polarna och suckar över ett par skor. Hans "kvinnliga sida" förstärker bara hans populärkulturella status som supersnubbe. Karin Eder Ekman spanar efter "Neograbben" och finner att ryktet om den manliga krisen är betydligt överdrivet.
Min man och hans vänner har en bokklubb. De är alla vita, hyfsat jämnställda trettioplusmän med kreativa yrken. De är väldigt tävlingsinriktade. När de stör sig på någon har jag noterat hur de ibland säger: "Han är den nye mannen." Jag tror att den nye mannen får dem att känna sig misslyckade. Han är ju en upphottad och felfri version av en massa saker som de själva strävar efter och gör anspråk på att vara. Jag antar att de känner något slags maskulinitetsstress.
Förmodligen är min man och hans vänners relation till den "nye mannen" präglad på ungefär samma sätt som mitt eget tonårsförhållande till tjejtidningar var.
"Neograbben", som han också kallas, är en idealman fostrad i diverse populärkulturella forum de senaste åren. "De tillägnar sig matlagning, skoinköp eller kaffedrickande och i samma stund blir de identitetsskapande aktiviteter i sin egen kraft", skrev exempelvis Sandra Engström och Hannes Dükler apropå Neograbbarna i Nöjesguiden nr 4/07.
Helt utan ansträngning verkar den nye mannen ha knåpat ihop sig en könsroll i collageteknik. Han bloggar om sitt klädintresse och skriver en självutlämnande bok om sin skilsmässa. Men han är också hemmahantverkaren som bygger om köket och gillar att ta sig ett järn med grabbarna. Han är hetero, men rör sig till synes obekymrat in i och ut ur de traditionellt kvinnliga rollerna utan att någon ifrågasätter hans sexuella preferenser. Tvärt om, det "kvinnliga" tycks förstärka hans populärkulturella status som supersnubbe.
Att döma av hur han lanseras framstår populärkulturens nye man som ett senkapitalistisk eko av en annan, betydligt äldre, "ny" man. I svensk jämnställdhetspolitik figurerade den nye mannen som begrepp och uttalad målsättning redan på 60-talet. Maskulinitetsforskarna Anna Hill och Niclas Järvclo har i olika avhandlingarbeten visat hur den nye mannen strategiskt lanserades som ett nytt positivt mansideal. Den "gamla mannen" led av en massa brister, konstaterade man. Den "nye mannen" skulle vara mjukare, mer känslomässig; närmare "det kvinnliga".
Brist och kris fortsätter att forma samtalen om "bra" och "dålig" maskulinitet in i 2000-talet. Sedan sekelskiftet har en rad svenska böcker exempelvis visat hur våld och (hetero)sexualitet konstituerar en kollektiv och destruktiv manlig identitet. Som av en händelse eller symptomatiskt samexisterar den diskussionen med ett helt annat slags vilja att försätta mannen i kris.
Med en bakåtsträvande agenda i botten bygger det här talet om krisande män vidare på en från början feministisk iaktagelse. För tio år sedan porträtterade den amerikanska journalisten Susan Faludi några "vanliga" krisande män i boken "Ställd", en av den feministiska litteraturkanonens moderna klassiker. Deras känslor av uppgivenhet och vilsenhet bekräftade tesen som Faludi drev: hur västs progressiva jämställdhetsarbete har fört fram kvinnorna på bekostnad av de manliga självbilderna.
Faludis analys har fortfarande viss bäring på sakernas tillstånd. I väst och som grupp är verkligen männen omsprungna av kvinnorna, åtminstone på utbildnings- och hälsofronten. Men när Faludis tankar plockas upp i dag kan man få intrycket att en maktgalen kvinnomobb metodiskt håller på att smula sönder de sista gnuttorna av manlig autonomitet. I vintras luftade "maskulinisten" Per Ström en sådan världsbild i debattskriften "Mansförtryck och kvinnovälde", en analys som titt som tätt backas upp av ledarskribenter som Per Gudmundsson, Susanna Popova och Maria Abrahamsson.
Men man behöver inte ha ett mörkblått feministhatarvarumärke för att acceptera idén om mannen som hukar i den nya kvinnodominansen. "De villakrisande männen kämpar för att fylla ut den kostym de köpt så dyrt, men ramarna för deras liv verkar ha satts av kvinnorna. Och därför krymper de…", skrev exempelvis Jenny Aschenbrenner i DN 19/4.
Talet om männen som lider och krisar är så uppenbart reaktionärt, när det ställs mot manskollektivets faktiska livsbetingelser. Så vitt jag vet finns det fortfarande ingen trovärdig statistik som visar hur makten och pengarna omfördelats från mans- till kvinnokollektivet i någon radikal utsträckning de senaste tio åren. Och de föräldralediga papporna, hur många är de uppe i nu? 12 procent?
När Faludi intervjuade krisande män var det mot bakgrund av ett gammalt industrisamhälle som höll på att försvinna, tillsammans med männens roller i det. I dag har den stora berättelsen om den "gamla mannen" fallit sönder och ersatts av fragmentariska och till synes motsägelsefulla mansbilder. "Den nye mannen" väljer best of det gamla och plussar på med kvinnliga attribut.
Medierna är den nya maskulinitetsfabriken och här kan han kapitalisera på femininiteten i jämställdhetens namn, utan att någon av hans gamla privilegier ryker. Det finns en helt ny flora av identifikatorisk bekännelselitteratur skriven av män i bokhandeln och i bloggen. De skiljer sig, får barn, går i terapi och är allmänt höga på sin nyerövrade förmedlingsrätt kring ett trassligt privatliv. "Mensblodslitteratur", det kvinnliga epitetet på samma genre, verkar inte kladda av sig på männen. Och på ett lite lustigt sätt överensstämmer de reaktionära strategiernas flåsiga krisbeskrivningar rätt väl med hur fler och fler män väljer att framställa sig själva. "Jag krisar" verkar funka som ett slags tematisk fogmassa mellan alla de udda bitarna i manlighetspusslet. Krisen återställer ordningen, gör mannen "hel" och till ett ideal igen: den nye mannen.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
