Hur uppstår gemenskap mellan främlingar

Lars Anderssons meningar! Mycket av egenarten i hans författarskap ligger i detta lilla: hur han bygger upp den enskilda satsen. Vore ordet inte så urkramat skulle jag kalla Anderssons prosa extatisk. Man kan likna den vid musik, dans eller kanske än hellre basketboll.

Basketboll? Ja, spelarens lösa, slängiga hållning, framsläntrandet - och sedan en blixtsnabb rotering, ett enda explosivt steg bort och förbi, och därefter ett kliv uppåt, högt över planen mot korgen. Rörelsen tar bara ett ögonblick, men matchen drivs in i en annan dimension som för såväl spelaren som åskådaren liknar extasen.

Extas kommer av grekiskans ekstasis och betyder "hänryckning". En människa träder plötsligt ut ur sitt jag och ställer sig öppen för världen. Det är ett gammalt tema i Lars Anderssons författarskap. Hör Emil Thorelius, huvudpersonen i "Bikungskupan" från 1982: "Det är bara den lilla hudömsningen som vi innerst inne ängslas så förbannat för: att byta klassgemenskap! Att krypa ur borgerskapets skinn!"

Så föreställde sig Lars Andersson extasen för tjugofem år sedan: ett språng ut ur den klassidentitet som valsade ut ödet framför ens fötter. Jag "vädrar ur min person så att den slipper bli malpåse åt det samhälle jag bekämpar", säger Thorelius.

Martin Tomasson, huvudpersonen i Anderssons nya roman "Vägen till Gondwana", vill också bortom gränsen för sig själv. Även i hans fall är förvandlingen en politisk affär. Låt vara att han inte visar marxismens kort lika öppet som Andersson, barn av sin tid, gjorde då i början av 1980-talet.

Från Blekinge via Bombay och vidare till Gondwana - det är huvudrutten i den nya romanen.

"En fri fantasi över ett obeskrivet ögonblick i Harry Martinsons rymmar- och vandrarliv på 1920-talet", står det på baksidan. Bokens kronologiska och geografiska hållpunkter överensstämmer grovt med Martinsons bana. Huvudpersonen har samma namn som Martinsons alter ego i de självbiografiska romanerna "Nässlorna blomma" och "Vägen ut". Handlingen utspelas 1924 då Martin Tomasson, eldare på "S/S Fernmoor", träffar tvätterskan Pushpi i Bombays hamn. De två reser över subkontinenten till Pushpis ursprungsort, de föräldralösas stad i Hoshangabad vid Narmadafloden.

I Hoshangabad skils deras vägar. Martin fortsätter in i centrala Indiens skogiga berg, Gondwanaland, denna region som på grund av geologiska fynd fått ge namn åt den gamla storkontinenten från kambrisk tidsålder, från vilken många världsdelar och öar under årmiljonerna slitits loss. De flesta förknippar Gondwana med landet där dinosaurierna betade i ormbunksskogar. Men vad vet vi om dagens Gondwana där det lever ett folk, gonderna, som anses höra till de mest primitiva och fattiga i Indien, men också till de mest upproriska? Under britternas kolonialvälde var Gondwana den sista vita fläcken på kartan. För att kuva landet klassade kolonisatörerna hela byar som kriminella.

På resan från Bombay löper minnen av andra platser och möten genom Martin - hans egen föräldralösa barndom i Blekinge, arbetet på textilfabriken i Jonsered, resorna i Amerika och mötet med en amerikasvensk som berättar om sitt ursprung i Fasaskogarna på gränsen mellan Värmland och Närke. Det är Anderssons egen hemtrakt, dit han i romanen "Vattenorgeln" (1993) skickade en grupp sekelskifteskonstnärer som ville ned i folkdjupet. I den nya romanen blir Fasaskogarnas torpare och backstugusittare en spegelbild av gonderna. Båda trakterna producerar släkte efter släkte av rotryckta fattiglappar som vandrar ut i världen för att finna vägen till Klockrike.

Sådant är stoffet, på ytan ett löst montage av skisser med olika tonlägen och perspektiv. Efter bara något tiotal sidor anar man en författargest som snabbt och säkert nålar ihop världsväven och fäster trådar som lämnats hängande under hans nu trettioåriga författarskap. "Vägen till Gondwana" är inte lika vindlande och massiv som Anderssons senaste roman "Berget" (2002), men den har en språklig intensitet och idémässig täthet som överträffar allt han skrivit.

På vägen till Gondwana minns Martin hur han en dag på Jonseredsfabriken hittade en fjäder som följt med en bomullsbal från Indien. "Han hade stått med fjädern i handen och försökt sätta den på en fågel som sjöng i det osedda. ... Var det en nackfjäder från det uppsträckt huvudvridande gråa djungelhönset?"

Såsom fjädern flyttar textilarbetaren i Jonsered till djungelhönsets Indien, så fungerar Anderssons extatiska stil när den plötsligt rycker bort för att möta det okända. Draget är inte unikt för Andersson; varje lyckad metafor åstadkommer en snarlik effekt. Men Andersson har sitt eget sätt att transplantera denna poetisktmetaforiska finmekanik i den större romankroppen.

Hans prosa löper på ett slående sätt i sidled.

Till skillnad från de flesta diktare placerar han inte tingen i en kosmisk hierarki och bygger inte heller en stege från människan till makterna, utan han stryker som en luffare längs marken och vägarna och knyter till exempel samman en vit, fyrkantig tvål på en sten vid en svensk strand, kokossåpan som löddrar i Bombays hamn och de svarta tvätterskornas slit i Savannah. Hans kvicka perspektivskiften och friska metaforer drar ihop världar och människor som ligger åtskilda. Hans stil blir ett svar på etikens gåta: hur uppstår samhörseln, gemenskapen?

Och Anderssons svar på denna fråga bryter mot vedertagna uppfattningar om gemenskapens natur. De flesta tar för givet att samvaro är något som råder bland likar, i familjen, klanen, rasen, nationen, staten. Den samhörsel som intresserar Andersson är tvärtom den som uppstår mellan främlingar, tvärs över alla gränser, utanför stadsmuren och lagen. Martin Tomasson auktionerades ut till fosterfamiljer och Pushpi som han reser med stammar från de föräldralösas stad. De tillhör de hemlösas international, expatrierade människor utan jord, släkt, egendom eller tillhörighet. Andersson länkar samman deras öden. Romanens kropp blir en kollektivets kropp.

Man kunde nästan kalla det en globalisering underifrån, som påbörjades när folk utvandrade från Fasaskogarna till Amerika, som fortsatte när Harry Martinson tog hyra som skeppspojke, och som alltjämt pågår då gondiska män och kvinnor ger sig ned till Bombay för att slita livet ur sig eller revoltera.

Har denna rörelse ett mål? När Andersson gav ut "Vattenorgeln" skrev han att romanen tillsammans med "Bikungskupan" bildade en diptyk, "Vattnets bok". Båda böckerna handlar om den moderna tidens inbrott, hur människor strömmar från landet till staden eller ut i migration och hur svenska konstnärer och intellektuella går uppströms historien för att rädda folkliga kunskaper och traditioner undan moderniseringens förödelse.

Vattnet blir i dessa berättelser en allegori för en historisk urkraft som regleras och däms upp men ändå bevarar förmågan att bryta igenom varje vall.

Under årtiondet som gått sedan "Vattenorgeln", har Andersson lärt känna Indien och sett parallella processer i landets historia: regleringen av Narmadafloden, hinduismens vattenkult, gräsrötternas motstånd mot kolonialmaktens och kongresspartiets modernisering. Det är denna parallell som lyfts fram i "Vägen till Gondwana", en bok som Andersson fogar in som en tredje del i "Vattnets bok", samtidigt som den också låtsas vara en tredje roman i Harry Martinsons självbiografiska svit.

I den unge Martin Tomasson har Andersson funnit den perfekta kopplingen mellan det svenska och det indiska. Denne vinddrivne tricksare, drömmare och rebell hjälper Andersson att skapa den världslitteratur som han ställde i utsikt men aldrig förverkligade i sina bägge tidigare böcker med indiskt stoff, "Kavita" och "Berget". I romanens slut simmar Martin uppströms i Gondwanas bäckar, genom vattenfyllda bergstunnlar och når de stora flodernas källflöden, egentligen hela mänsklighetens källa - exakt som Emil Thorelius i "Bikungskupan" dyker mot Klarälvens botten, ned i djupet, folkdjupet.

Det är som om Harry Martinson givit Andersson ytterligare ett ögonpar, så att hans blick nu betraktar världen från två håll samtidigt - österifrån och västerifrån, från Värmland och Maharastra, ovanifrån och underifrån, historiskt och utopiskt, med ett ord: dialektiskt.

Lika dialektiskt som den tyske teoretikern Walter Benjamin som svävar likt en skyddsängel över sidorna i "Bikungskupan". I denna roman får Benjamin tala om hur utopin lånar drag från urtiden: "I den dröm, i vilken varje epok får se den närmast följande rullas upp i bilder, framträder denna senare uppblandad med urtidshistoriska element, det vill säga element av ett klasslöst samhälle."

Urtidshistoriska element? Klasslöst samhälle? Den följande epoken? Det verkar som om Andersson redan 1982 visste att han skulle till Gondwana. För vad är detta Gondwana med sin primitiva folkkultur, sina fria seder, sitt kollektiva jordägande och sina rester från dinosauriernas tid, om inte en bild som rycker läsaren ut ur samtiden så att han eller hon kan ställa sig på avstånd och göra upp räkningen med världsordningen. Språnget tillbaka till Gondwanas urtid är på så sätt ett kliv mot framtiden.

Det insåg också Harry Martinson när han i "Aniara" lät paradislandet Gond förstöras i apokalyps - "det hörs ett skri ur detta mynt från Gond" - och sedan återuppbyggas som en utopi åt historiens förlorare: "Och hon stod upp och läskade med mjölk - från Gondrins hedar denna flyktings mun."

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut