Tävlingen om Stockholms nya stadsbibliotek är avgjord och debatten rasar om det vinnande bidraget. Vi bad en entusiast och en skeptiker att ge varsitt perspektiv på uppdraget att bygga nytt intill Gunnar Asplunds berömda nyklassicistiska byggnad.
Karin Winter: En kraftfull vinnare med lyhörd känsla för Gunnar Asplunds tankar.
Den nya byggnaden för stadsbiblioteket kan bli ett lysande, lockande hus som både kraftfullt förändrar och visar hänsyn till omgivningen. Vinnaren i den stora internationella tävlingen, arkitekt Heike Hanada från Weimar i Tyskland, har lyhört förvaltat Asplunds tankar kring gestaltningen av bibliotekets omgivning och anknutit till hans sista förslag för det som nu blev tävlingsområdet. Det fungerade som ett korrektiv för att hon tänkt rätt i utformningen av sitt förslag, säger Heike Hanada själv. Delphinium utsågs som vinnare av en enhällig jury.
Asplund engagerade sig djupt i uppgiften att gestalta ett stadsbibliotek i staden. Ingen har studerat området och förutsättningarna så noga och så länge som han. På 1920-talet var hela trakten i stark omvandling. Parallellt med den blivande Sveavägen var Observatoriekullen ännu hel och naturligt grönskande, men mot Odengatan mest ett jättelikt grustag. För Stockholms högskola fanns planer på utbyggnad uppe på kullen, med professor Erik Lallerstedt som ansvarig arkitekt.
I två stadsplaneförslag ägnade Asplund stor uppmärksamhet åt åsens norra grusiga sida. Det var inte en utpekad uppgift men påverkade hans egen lösning för stadsbiblioteket och han tog ansvar för helheten. Med hjälp av vegetation ville han skapa en barriär mot rasbranten och en vägg i gaturummet mot Odengatan. Lallerstedt ville å sin sida införliva området med högskolans tänkta bebyggelse.
Frågan ställdes på sin spets när Asplund 1926 fick i uppdrag att utforma en saluhall på platsen. Enligt honom själv "en välkommen möjlighet att få ordning på området väster om stadsbiblioteket". Han ritade en lång låg basarlänga utefter Odengatan med ordnad vegetation bakom. Men staden beslöt annorlunda och reserverade samma år marken för Stockholms högskola. Lallerstedt planerade för fyra och ritade två lamellhus, ett byggt 1930 för biokemi, ett för socialvetenskap 1940. Ett tredje ritades i början av 1950-talet av Paul Hedqvist.
De tre längorna har aldrig hört till Asplunds uppdrag och gestaltningstankar för biblioteket. Den förrädiska benämningen annex har i själva verket uppstått i en mycket sentida expansion av Stadsbiblioteket, men används också i tävlingsmaterialets historik och har tyvärr gett många, både tävlande och arkitekturkritiker, en annan uppfattning.
Asplund var angelägen att avsluta åsen på ett kontrollerat sätt. Helst ville han med en horisontellt utsträckt byggnad samordna biblioteksbyggnaden med området och terrängen till en enhet och skapa kontrast till öppenheten mot Sveavägen.
Heike Hanada har lyckats göra just detta och samtidigt anknutit till den högre exploateringen mot Odenplan på ett trovärdigt sätt. Det har sitt pris, Lallerstedts längor rivs, men för nya möjligheter och en ny helhet.