Studion är intim och stämningen trots oenigheten familjär, med debattörerna väl tillbakalutade i sina fåtöljer. Scheins inledande kommentar pågår i nära en minut. Sittande statsminister Olof Palme tittar roat men försynt fram från bakre raden – han och Moberg har tidigare under sändningen diskuterat Alexander Solzjenitsyns Nobelpris i litteratur.
40 år senare heter programmet ”SVT debatt”. Det sänds i samma kanal, men i övrigt är det mesta annorlunda – nu är det i stället programmet självt som orsakar skandal. I sändningen den 5 maj i år blir en mycket ung man i hatt handgripligen utslängd ur studion framför rullande kameror efter att ha farit ut i osammanhängande utspel om den judisk-amerikanska världskonspirationen, högljutt proklamerat att ”han och hans polare” minsann inte trodde att Usama bin Ladin var död och därefter stört andra debattörer genom att skratta högt.
Incidenten blir kulmen på år av kritik mot att programmet aktivt bidrar till att göra underhållningsvåld av samhällsdebatten. Kritikerna menar att debattörerna väljs ut enbart för att skapa mesta möjliga konflikt, och att allt eldas på av att allehanda konspirationsteoretiker och testuggande gymnasister bjuds in för att representera ”vanligt folk” i studion.
Den borgerlige debattören Johan Ingerö, som varit på plats under sändningen, skriver dagen efter i Aftonbladet (6/5 2011) att programmet blivit ett ”flugpapper för fåntrattar” och förklarar att han aldrig mer kommer att ställa upp. Inlägget vinner rungande bifall i tyckarklassen, men programmet fortsätter som vanligt.
Kontrasten och symboliken kunde inte gärna vara mer övertydlig. En gammal, inrökt elit som håller monologer inför en passiv publik, och ett hönshus där vem som helst får ordet bara vederbörande skriker tillräckligt högt.
Men är bilden korrekt? Var debattklimatet verkligen bättre förr? Och hur hamnade vi egentligen här?
– I grunden är det en väldigt positiv utveckling, säger Leo Lagercrantz, som tillsammans med före detta Expressenkollegan PM Nilsson grundade debattsajten Newsmill 2008. Lagercrantz var debattredaktör på Expressen, Nilsson politisk redaktör. I dag har Lagercrantz lämnat företaget.
– Visst, det är lite av kakofoni, men oerhört många fler kommer till tals i dag än tidigare. Och många har något viktigt att säga.
Newsmill är en produkt som på många sätt definierar sin tid. Lanserad med den uttalade inställningen att ”en åsikt som har autenticitet och grundas i egna erfarenheter är en bättre nyhet än nyheten själv” erbjuder man en plattform för utspel av alla möjliga och omöjliga slag. Taktiska debattartiklar från statsråd blandas med vilda teorier om Palmemord och ubåtsjakt i en strid ström – i genomsnitt ett tiotal artiklar om dagen, enligt nuvarande redaktionschefen Sakine Madon.
2009 nominerades Newsmill till Stora journalistpriset i klassen Årets förnyare. Nomineringen väckte kritik på flera håll – exempelvis menade vänsterpartisten Ali Esbati på dagen för utdelandet (Aftonbladet Kultur 26/11 2009) att man i stället borde utses till ”årets fördummare”. Sajtens bidrag till Medie-Sverige var enligt Esbati inte alls en vitalisering av opinionsjournalistiken, som det stod i motiveringen, utan en ”cynisk och tendentiös brutalisering av debatten”.
Att det årets i särklass mest omtalade Newsmillpublicering var den kontroversiella TV 3-kändisen Anna Ankas manifest för ett mindre jämställt samhälle (Newsmill 16/9 2009), där hon bland annat slog fast att sex var kvinnans skyldighet i utbyte mot försörjning, stärkte möjligen inte sajtens aktier i de fina mediesalongerna. Journalistpriset gick i stället till Sydsvenskans utrikesredaktör Kinga Sandén för hennes insatser på mikrobloggen Twitter.
Men även om Newsmill är en tacksam måltavla för kritik mot en urspårad samhällsdebatt, komplett med en outtröttlig kader av ”invandringskritiska” artikelkommentatorer, så existerar sajten inte i ett vakuum. De senaste tjugo årens explosion av mediekanaler har ställt publicisterna inför två sammanlänkade problem. Alltmer innehåll ska produceras för att fylla tv-kanaler, radioprogram, tidningar och sajter. Samtidigt ska det göras billigare och billigare, i takt med att intäkterna sjunker från både läsare och annonsörer. Lösningen stavas i många fall åsikter.
– I slutet av 90-talet började det plötsligt bli intressant att bjuda in ledarskribenter till tv-soffor. I dag är efterfrågan större än någonsin och vi prioriterar det eftersom vi märker att det drar läsare till tidningen, säger DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski.
– Dels handlar det om ett växande intresse för politik, framför allt bland yngre människor. Men ska man vara krass så är åsikter billiga. Journalistiken i hela västvärlden befinner sig i en krympningsfas. Att producera åsiktsjournalistik är betydligt billigare än utrikeskorrespondenter och påkostad grävjournalistik. Det slår även över i etermedier: att bjuda in oss är väldigt billigt. Det kostar ingenting.
I det ljuset framstår Newsmill och dess efterföljare som de optimala redaktionella produkterna: minimalt redaktörskap (i Newsmills fall totalt tre redaktörer, inklusive vd-posten) och textarvoden som i de flesta fall utgörs av storleken på bylinebilden. Åsiktsinnehållet når dessutom det som åtminstone hittills betraktats som den nya medievärldens heliga graal: att väcka publikens engagemang.
Debatt är en billig form av journalistik, konstaterar även Leo Lagercrantz. Att använda sociala funktioner, alltså publikmedverkan, är billigast av allt.
Det är antagligen i det perspektivet man ska se MTG:s satsning på Radio 1, den nya pratradiokanalen som startade sändningarna i våras. Där frontfiguren Robert Aschberg, mannen som i TV 3 introducerade svenskarna för samhällsdebatt som underhållningsvåld i programmet ”Diskutabelt” (1989), lanserade sin egen dagliga show som ett ”Ring P 1 på syra” (Dagens Media 14/3 2011). Liksom ökningen av debatt- och pratprogram i tv, bylinebildernas till synes eviga tillväxt i tidningarna – eller för den delen underhållnings-tv:s törst efter ”karaktärsdrivna format” (en finare term för dokusåpor).
Det är billigare och mer effektivt att tota ihop frivilliga kombattanter i en studio och betrakta smällen än att försöka tillföra nya insikter. Dessutom är det oftast mer underhållande. Det går en röd linje mellan ”SVT debatt” och TV 11:s ”Big brother”.
Men det finns en baksida också.
– Samtidigt som debattjournalistiken är billig är det svårt att tjäna pengar på den. Annonsörerna har stenkoll och är väldigt måna om den miljö de syns i. Klimatet är sällan det bästa, och det gäller även de stora dagstidningssajterna, säger Leo Lagercrantz.
För att hålla i gång åsiktsindustrin måste alltså ”tyckonomins” hjul snurra för högvarv. Efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo hade Newsmill publicerat tiotals debattartiklar om saken innan dödssiffran ens hunnit fastställas. Däribland en som talade om vikten av att nu inte dra alla muslimer över en kam (Breivik visade sig som bekant vara kristen).
Ett lunchutspel på Svtdebatt.se måste bemötas, inte dagen efter utan helst lagom till trefikat. En debattör som fått verklig snurr på sitt ämne kan utan problem ringas in till två morgonsoffor, lika många radioprogram och minst en kvällssändning – under samma dag.
Även debattörerna själva bidrar till det uppskruvade tempot. På bloggar och Twitter pågår diskussionerna i realtid, dygnet runt, och det gäller att snabbt muta in sitt ståndpunktsrevir när det bränner till. Ingen redaktör ringer den som är trea på bollen.
Isobel Hadley-Kamptz, författare, debattör och fristående kolumnist i Expressen, konstaterar att utbud och efterfrågan styr.
– Jämfört med tidigare så finns det ett enormt utbud av debattörer i dag. Anställda på företags och myndigheters pressavdelningar, alla pr-byråer, många fler frilansskribenter, alla har de ett behov av att komma ut med sina åsikter, sina texter eller sin person. Någonstans måste de ta vägen.
Att en debattext betalar betydligt sämre i dag än tidigare spelar också in.
– Frilansarvodena har stått stilla eller till och med minskat i 15 år. Och det gäller vanliga tidningsuppdrag, inte debattsajter som betalar ännu mindre. När fler måste producera fler enheter för att få ihop till hyran är det klart att det blir mindre tid att tänka efter och gå på djupet. Om man kan tjäna mer, få fler uppdrag på att vara lite extra provokativ är det säkert också lockande.
Den klassiska frågan ”Vem tjänar på det här?” kan alltså ha ett enkelt svar: Ingen. Newsmill tog in 4,7 miljoner under 2010, det mesta på sålt debattutrymme, men utgifterna var större och sajten har sammanlagt kostat ägarna nära nio miljoner kronor sedan starten. Radio 1 hade bara hunnit sända i fem månader jämnt innan vd:n beklagade sig över problemen med lönsamhet (Resumé 4/9 2011). Det hela liknar mer ett race mot nollpunkten – där ingenting kostar men heller inte genererar pengar – än någon framtidsbransch.
Men även om den nya tidens åsiktsindustri inte visat sig vara den frälsning som många medieföretag hoppats på finns få skäl att tro på en återgång till något tidigare tillstånd. Opinionsbildningen har en gång för alla decentraliserats, internet är inte en fluga och tendensen talar snarare för ännu mer fragmentisering.
Det saknas inte farhågor för att det jättelika utbudet i stället, och paradoxalt nog, leder till likriktning och inskränkthet. Att vi bara konsumerar det som tilltalar oss – och då särskilt när det gäller åsikter. Leo Lagercrantz ger inte mycket för det.
– Jag är inte särskilt orolig. Opinionsjournalistiken mår egentligen ganska bra just nu, dessutom är allt så upplänkat. Visst läser man i första hand det som intresserar mest – men är det verkligen något nytt? Förr läste sossen Aftonbladet, överklassen läste Svenska Dagbladets ledarsida och eliten läste rubriken på DN Debatt. Det är snarare bättre nu. Jag tycker att svtdebatt.se är mer intressant än DN Debatt. Det är snabbare, bredare och har ofta minst lika välskrivna artiklar.
Isobel Hadley-Kamptz ser andra problem med utvecklingen:
– Ska man ta frågan på allvar är den väldigt svår. Det handlar om allt från lönsamhetsproblemen i medierna till utbildningssystemets krackelering. Och det är klart att när hela samhällsdebatten blir cirkusbetonad, när det handlar mer om att känna och reagera med magen än om att tänka, då blir samtalen därefter. Samtidigt kan jag bli trött på nostalgin också. Minst av allt vill man tillbaka till en svunnen pösighet där bara ett fåtal utvalda insatta män alls fick komma till tals.
Kanske blir det marknadens osynliga hand som städar upp till slut – hur konstigt det än låter. Lyfter man blicken finns alla tecken på att vi står vid en vändpunkt i massmediehistorien. Utvecklingen mot alltmer konfliktbaserad sensationalism, ibland slarvigt kallad ”tabloidisering”, har drivits på av kommersiella skäl. Men nu säljer det plötsligt inte längre. Kvällstidningarnas betalda upplagor rasar, klickjakten på nätet leder ingen vart.
Tittar man noga går det också att se en reaktion. Höstens debatt och åtgärdsprogram i frågan om urspårade artikelkommentarer handlar inte bara om demokratiskt ansvar i spåren efter Breiviks terrordåd, utan också om en växande insikt om att produkternas miljö påverkar det kommersiella värdet. News of the Worlds fall var en väckarklocka om att det finns ett ”gå för långt” även i splattertabloidernas Storbritannien. Till och med de stora svenska bloggportalerna, som i ett halvt decennium arvoderat skribenter per klick oavsett innehåll, börjar klia sig i huvudet och prata om ”redaktionell miljö” medan de sorterar ut de värsta avarterna.
Det nihilistiska redaktörskapet tycks sakta men säkert vara på väg ut.
Om den tendensen letar sig fram till det licensfinansierade ”SVT Debatt” återstår att se, men frågan är om inte nödtvånget snart sätter in även där. Det hårda tonläget har inga annonsörer att skrämma bort men väl allt fler debattörer. Riksdagsledamoten Fredrick Federley (C), arketypen för just den kontroversiella och debattglada politiker som borde passa formatet perfekt, väljer numera konsekvent att avstå.
– De ringer ett tiotal gånger per termin med alla möjliga frågeställningar. Nyss ville de att jag skulle vara med i en debatt om knarkande dokusåpakändisar. Varför då? Senast jag tackade ja hade de sålt in det som en tiominutersduell om migrationsfrågor, mitt hjärteämne. I stället blev det en vild diskussion med 25 personer som handlade om allting annat än det. När jag var yngre fanns det ett värde i att vara med, men nu, som riksdagsledamot, tar det snarare ner statusen.
TV 4:s motsvarighet ”Kvällsöppet” är betydligt mer givande, menar Federley. Liksom det mesta i Sveriges Radio.
– Studion i Debatt kallas för ”apberget” av en anledning. Inte för att de som är där skulle vara apor, men det som händer är gapande, hejande och ingen får någonsin prata färdigt. Det finns kanske ett visst underhållningsvärde, men inget debattvärde.