I senaste numret av Vice porträt­t­eras Doc Dart, sångare i 80-talspunkbandet The Crucifucks. Nästan alla hans låtar handlade om att hata polisen. Många gånger hade han åkt in i häktet – alltid för att han skymfat polistjänstemän. Hittade han ett foto på en död polisman blev det ett skivomslag – och en ny polisutredning. Om en polis haffade en kompis till honom gjorde han genast ”en Anna Odell” för att själv bli handfängslad.

För Vicereportern visar den i dag 56-årige Doc Dart upp en enorm samling ordrika brev han skrivit till lokalpolisen genom åren. Och jag inser att de är helt utbytbara mot låtarna. Här fanns inga spärrar mellan livet och konsten.
 

Doc Dart kallades inte ”punkens Jerry Lee Lewis” för att han fick en galen glimt i ögonen när han sjöng. Kopplingen låg i kombinationen av apart kreativitet och neurotisk kriminalitet.
Mängder av konst, musik och litteratur hänger samman med lag­överträdelser. Men det är givetvis aldrig brotten i sig som är konst. 70-talets brittiska fotbollshuliganer skapade ingen konst, men många som skildrat dem har gjort det – däribland konstnärer som själva varit våldsmän. Och de kriminella huliganerna har, som subkultur, formulerat popkulturella och estetiska preferenser av stor konstnärlig betydelse. Dess ringar på modekulturens vatten, till exempel, är numera så stora att de knappt ens går att överblicka.
 

Att graffitimålaren NUG:s Konstfacksfilm avbildar olagliga handlingar påverkar alltså inte dess konstnärliga värde. Möjligen förstärks det, eftersom den estetiska kontexten – enligt NUG:s projektbeskrivning till Konstfack – går ut på att problematisera gråzonen mellan tags och graffiti samt att belysa graffitins ljusskygga ursprung, där det torftiga taggandet som lyckoknark inte kan skiljas från det bubblande virtuosa målandet.
 

Alla som de senaste dagarna känt sig så provocerade av ­NUG:s konstprojekt bör fråga sig varför de inte i minst lika hög grad provoceras av att kunna köpa huliganmode på Åhléns, Maoknappar på Designtorget och klottertags på ­JC:s barnavdelning; varför de inte provoceras dagligen av hur kriminellt belastade subkulturer sipprat igenom så många samhällssprickor att de blivit mainstream. För hur många lagbrott ligger inte bakom hela denna process?

Det är här Konstfack ska ställas till svars: när man tar in en graffitimålare ur den verkligt gathårda skolan, en Style Wars-veteran och subkulturell hjältefigur som gäckat polisen i decennier – hur kan man då förmoda att han, som under 20 års tid lärt sig och förfinat en teknik i en specifik konstsfär, inte ska ta med sig denna in i en annan konstsfär?

NUG är heller inte unik. Flera and­ra hardcore-graffitimålare går på Konstfack och Mejan i dag, ytterligare flera är på väg in. Hade Konstfack tagit graffitikulturen på allvar hade man utarbetat en strategi för problematiken: stått upp för NUG och förmått argumentera för det. I stället duckar prefekterna och hoppas att nästa generation graffiti­elever tar förnuftet till fånga och nöjer sig med att producera folkmordskitsch till Designtorget.