Vad händer med barn som upplever psykiska trauman tidigt i livet? Hur påverkar sådana trauman personlighetens, eller självets, utveckling? Ett centralt antagande inom psykodynamisk teori är att psykiska svårigheter och lidanden brukar ha sitt upphov i upplevelser under barndomen. Men hur denna påverkan sker har först på senare år, i och med de stora framstegen inom hjärnforskningen under det som kom att kallas "the decade of the brain" på 1990-talet, blivit föremål för systematiska undersökningar.
En av de teoretiker som gjort mest för att åstadkomma ett närmande mellan hjärnforskningen och det psykodynamiska tänkandet är Allan Schore, psykoterapeut och forskare verksam vid UCLA i Kalifornien. I en rad böcker och forskningsartiklar som publicerats under det senaste decenniet har han ställt samman en enorm mängd forskningsrön från olika discipliner, och kopplat samman psykoanalytisk teori med neurobiologi, studiet av hjärnans uppbyggnad och utveckling, och anknytningsteori, som handlar om det känslomässiga samspelet mellan barnet och föräldern under de första levnadsåren.
Schores psykobiologiska teori har fått stort genomslag i den psykoanalytiska världen. Den ställer upp en modell för hur det går till när psykiska trauman snedvrider hjärnans utveckling, liksom för hur hjärnan påverkas när psykiska skador repareras med hjälp av psykoterapi.
Det centrala begreppet i Schores teori är affektreglering. Det syftar helt enkelt på att barnets känslor, eller affekter, måste tas om hand och förstås ("regleras") av en omhändertagande förälder. Barnet är i behov av att bli tröstat och lugnat av en förälder som är "tillräckligt bra" (inte perfekt), en förälder som förstår sina egna känslor och därmed kan förstå och tolka barnets känslouttryck.
När barnet föds existerar självet bara som en möjlighet: människan blir till i samspelet med en omhändertagande förälder. Det nyfödda barnet har ingen förmåga att reglera och ta hand om sina känslomässiga och kroppsliga reaktioner, det kan inte trösta och lugna sig självt. Det är därför utlämnat till förälderns mogna förmåga till affektreglering. Så småningom, om barnet får göra de rätta erfarenheterna, lär det sig att självt reglera sina känslor: det får med sig en grundläggande upplevelse av att de egna känslorna går att förstå. Genom sin ökande förståelsemässiga förmåga lär det sig också att skilja ut det egna självet från förälderns, det upptäcker sin separata existens. Det var detta som psykoanalytikern Margaret Mahler beskrev som "barnets psykologiska födelse", en process som tar sin början i och med den fysiska födelsen och fortgår under de första levnadsåren.
På neurobiologisk nivå, i hjärnan, motsvaras denna gradvisa psykologiska födelse av en kraftig ökning av hjärnans storlek under de första levnadsåren. När barnet föds är hjärnbarken, det yttre lagret i hjärnan som bär upp högre mentala funktioner som språk och medvetande, relativt outvecklad. Evolutionsmässigt äldre delar av hjärnan, som hjärnstammen och vissa områden i det känsloproducerande limbiska systemet, är däremot ganska välutvecklade redan vid födelsen.
Barnets psykologiska födelse är alltså ett resultat av hjärnbarkens kraftiga tillväxt efter födelsen. Men denna psykologiska födelse kan bara ske i det känslomässiga samspelet med ett anknytningsobjekt. Som Schore beskriver det utgör föräldern och barnet ett enda psykobiologiskt system: föräldern fungerar som barnets ställföreträdande hjärnbark.
Enligt Schores teori sitter "självets centrum" i höger hjärnhalva, närmare bestämt i det område som kallas orbitofrontala barken (den nedersta delen av pannlobens främre parti, precis ovanför ögonen). Det är med denna del av hjärnan som människan uppfattar och reglerar de känslomässiga reaktioner som uppstår i det limbiska systemet.
Detta område, den orbitofrontala barken, har sin kritiska tillväxtfas när barnet är mellan nio och arton månader. En kritisk tillväxtfas inleds med en genetiskt styrd överproduktion av synapser. Det är via synapserna - förbindelsepunkterna mellan hjärnans celler - som hjärncellerna kommunicerar med varandra, och denna kommunikation är hjärnans sätt att lagra information och bygga upp fungerande kretsar och nätverk. Den första, genetiskt styrda fasen följs sedan av en andra fas som är miljöstyrd. Denna andra fas består i att synapserna beskärs: synapser som används förstärks och blir bestående, medan de som inte används försvagas eller faller bort.
Barnets anknytningsrelation utgör den miljö inom vilken hjärnans erfarenhetsstyrda utveckling sker: den styr, med andra ord, hur omfattande synapsbeskärningen blir i självets neurologiska centrum. Den trygga anknytningen utmärks av att föräldern minimerar barnets negativa affekttillstånd och maximerar de positiva. Föräldern reparerar också de oundvikliga avbrott och missförstånd som uppstår i samspelet med barnet.
En trygg anknytning leder till att synapsbildningen i denna del av hjärnan når sin fulla, "förväntade" omfattning; bortfallet av synapser håller sig inom det normala spannet. Barnet utvecklar då förmåga att trösta och lugna sig självt och införlivar i sig förälderns trygga omvårdnad.
På samma sätt kommer också en otrygg anknytning att sätta spår i hjärnans strukturer. "Det växande spädbarnet är maximalt sårbart för ickeoptimala och tillväxthämmande miljöhändelser under den period då hjärnan växer som snabbast", konstaterar Schore. "Under dessa kritiska perioder av intensiv synapsbildning är organismen känslig för förhållanden i den yttre miljön, och om dessa ligger utanför den normala spännvidden så inträffar ett permanent utvecklingsstopp."
Det finns olika former av otrygg anknytning, men den som är förknippad med de största riskerna för framtida psykiskt lidande är den som kallas desorganiserad anknytning. Barn som utvecklar en desorganiserad anknytning har utsatts för svåra känslomässiga trauman i anknytningsrelationen, antingen i form av misshandel eller försummande vanvård. Dessa barn lever i en omöjlig situation: deras enda trygghet är föräldern, som samtidigt utgör en fara för dem. Det medfödda anknytningsbeteendet gör att barnet söker närhet till föräldern så fort det upplever rädsla. Men när föräldern själv utgör ett hot inträffar en kortslutning mellan beteendet för att undvika fara och beteendet för att söka trygghet vid fara. Barnet vet inte hur det ska bete sig, och därför beskrivs dess beteende som desorganiserat.
De traumatiserade barnen lämnas ensamma i skrämmande och outhärdligt smärtsamma känslotillstånd som de inte själva kan reglera. De får inte med sig någon upplevelse av att de egna känslorna går att förstå och hantera. För att överleva de traumatiska affekttillstånden stänger de av sitt känslomässiga upplevande, och därmed förlorar de möjligheten att utveckla en sammanhängande känsla av själv.
Schores teori beskriver vad som händer i hjärnan hos barn med desorganiserad anknytning. I stället för en normal synapsreduktion utsätts dessa barn för en skövling av synapser. Långvariga negativa affekttillstånd, som inte regleras av en omhändertagande vuxen, skapar en giftig kemisk miljö i hjärnan, med förödande konsekvenser för den psykiska strukturbildningen. När detta sker i en känslig tillväxtfas blir synapsbortfallet långt mer omfattande än normalt. De traumatiska känslotillstånden organiserar på så sätt hjärnans kretsar och nätverk och omvandlas till bestående drag i det växande barnets personlighet.
Följden blir att "självets centrum", affektregleringssystemet i den högra hjärnhalvans prefrontallob, aldrig når vuxen kapacitet. Dessutom sker en massiv överbeskärning av synapsförbindelserna därifrån till hjärnans känslocentrum. Denna förlust av synapser innebär att barnet inte utvecklar förmåga att reglera sina känslotillstånd.
Att hjärnan förlorar fler synapser än förväntat är ett uttryck, på neurobiologisk nivå, för att barnets självt stannar i utvecklingen när det berövas upplevelsen av trygghet i livets första skede.
Schores teori ger en biologiskt grundad förklaring till varför de tidiga livserfarenheterna får så stor betydelse för personlighetens utveckling under resten av livet. Det är helt enkelt då som de erfarenheter vi gör bestämmer hur hjärnans celler kopplas samman. Hjärnans uppbyggnad skulpteras delvis fram i anknytningsrelationen, i det affektreglerande samspelet med en omhändertagande vuxen.
Schores hypotes är att på samma sätt som skador i självet motsvaras av tidigt förlorade synapser kan dessa skador också repareras genom att hjärnan bildar nya synapser. Det är det som sker i en psykoterapeutisk process. Den terapeutiska relationen bygger på att patienten tar hjälp av terapeutens mogna förmåga till affektreglering. Patientens affekter regleras genom att de tas emot och förstås av terapeuten, och så småningom kan patienten börja internalisera terapeutens affektreglering. De tidiga bristerna i anknytningsrelationen repareras genom att terapeuten erbjuder sig som ett gott anknytningsobjekt. På neurobiologisk nivå sker då, enligt Schores modell, en strukturell expansion i den högra orbitofrontala barken och dess synaptiska förbindelser med hjärnans känslocentrum: självet återupptar sin utveckling.
Människans förmåga att bilda nya synapser består troligen genom hela livet. Men hjärnans plasticitet, eller formbarhet, är som störst under de första levnadsåren, när de kritiska tillväxtfaserna infaller och synapsbildningen pågår som intensivast.
Schores modell för hur psykiska skador uppkommer understryker därmed hur viktigt det är med tidiga insatser för att hjälpa barn och föräldrar med desorganiserad anknytning. Ju tidigare ett barn får hjälp, desto större är möjligheten att begränsa de neurofysiologiska skador som uppstår till följd av störningar i den känslomässiga kommunikationen mellan förälder och barn. Tidiga stödinsatser kan motverka en utveckling i riktning mot starkt livsbegränsande psykiska försvar hos barn med desorganiserad anknytning.