I dag är det 40 år sedan USA:s president John F Kennedy sköts till döds på Dealey Plaza i Dallas, Texas. Brottet är ännu olöst och denna, med Norman Mailers ord, "amerikanska gåta", utgör troligen världens populäraste studieobjekt för konspirationsteoretiker. Endast tio procent av den amerikanska befolkningen tror i dag att Lee Harvey Oswald, presidentens mördare enligt den officiella versionen, agerade ensam. Samma undersökningar visar att över åttio procent av amerikanerna anser att amerikanska myndigheter medvetet har undanhållit material från allmänheten och försökt mörklägga viktig information. En enkel sökning på internet på ordkombinationen "conspiracy och Kennedy" ger fler än 250.000 träffar. Över hundratals böcker behandlar ämnet och i spåren av Oliver Stones film JFK från 1991, beslutade Kongressen att stifta en lag för handlingar relaterade till mordet på John F Kennedy (John F Kennedy Assassinations Record Act). Mer än två miljoner sidor ur tidigare hemligstämplat material har sedan dess offentliggjorts till konspirationsteoretikernas förtjusning.

Det är fullt logiskt att konspirationsteorier vällt fram till följd av de mystiska omständigheterna kring attentatet och amerikanska myndigheters ovilja att gå till botten med det. Det råder heller knappast brist på tänkbara konspirationsmakare. Kennedy hade många fiender som både hade viljan och den potentiella styrkan att genomföra mordet. Likheterna är slående med Sveriges eget oläkta sår - Palmemordet.

Men det är inte bara dessa mord som omhöljs av idéer om hemliga sammansvärjningar och maktutövning. Konspirationsteorierna frodas i dag, de innefattar allt från teorier om FBI:s mörkläggning av utomjordingars besök på basen Area 51 i Nevadaöknen till tron att den hemliga organisationen Illuminati, vars medlemmar bland andra inkluderat Mao, Hitler och Stalin, styr världen.

Vilken bild av samhället är det som konspirationsteorierna målar upp? Går det att skönja några gemensamma drag i olika versioner av dessa teorier och de behov som de fyller? Är teorierna endast uttryck för en sjukligt fantasifull världsbild och ett behov av enkla förklaringar eller finns det något i dem som det demokratiska öppna samhället kan lära av? Frågorna är aktuella i en värld där extrema och fundamentalistiska världsåskådningar konkurrerar om tolkningsföreträde till verkligheten.

Det finns gott om organisationer vilkas ideologi influeras av konspirationsteorier: Amerikanska Militia-grupper, vars misstro mot federala myndigheter till exempel drev Timothy McVeigh, Oklahoma-bombaren, till handling. Islamistiska organisationer vilka tycker sig se en judisk världssammansvärjning bakom FN och som tror att förintelsen är ett enormt pr-knep för att rättfärdiga staten Israels existens. Kristna fundamentalistiska evangelister som väntar på armageddon, det slutliga kriget mellan gott och ont, och som urskiljer satans verk bakom samtidens kulisser.

Konspirationsteorin i bred mening kan beskrivas som en folkets teori. Den upprätthåller distansen mellan folket och makten. Dess ingredienser är ofta, men inte nödvändigtvis, rasism, fascism och antisemitism. Den skapas när det politiska tolkas genom ett konspiratoriskt raster, av människor för vilka politisk makt är ouppnåelig. I konspirationsteorins maktanalys är ekonomisk kontroll endast ett av alla de instrument genom vilket makten utövas. Ägandestrukturer utgör ett delmoment i ett dolt sammanhang som även innefattar sociala, politiska, kulturella och övriga ekonomiska faktorer. Genom detta helhetsgrepp förvandlas emellertid konspirationsteorin till en passiverande åskådning. Eftersom sammansvärjningen ändå kontrollerar livets alla aspekter, och medborgaren inte tänks vara medveten om detta, är det inte heller mycket konspirationsteoretikern kan göra förutom att blottlägga denna osynliga kabal. Konspirationsteoretikern ägnar därför inte sin tid åt att förändra den avslöjade samhällsordningen - han eller hon endast studerar den och agiterar för den.

I detta sökande finner teorierna sin egen narrativa form, detaljerna utgör dess fetischer. Kennedymordet är ett tydligt exempel på detta, där utredningar av den så kallade "magiska kulans" ballististika bana eller Lee Harvey Oswalds handstil kan fylla kapitel efter kapitel. Detaljerna (över)tolkas i det oändliga och skapar en allomfattande förklaringsmodell. Helheten blir större än delarna och en ny text alstras med hjälp av den hemliga kod som bara de upplysta känner till. Fragment ur historien och samtiden plockas fram och omformas till oigenkännlighet. Sålunda kan ny mening produceras om och om igen utifrån samma detaljer.

Antalet sammansvärjningar som kan förklara Kennedys död blir obegränsat. Att en myndighet eller annan misstänkt konspiratör inte lämnar ut material eller inte vet svaret på en fråga får för konspirationsteoretikern en särskild betydelse - nämligen att just denna information måste vara av vikt för att avslöja den dolda sanningen. Enligt konspirationsteoriernas inre logik finns alltid något mer att veta. Tolkningsprocessen är oändlig, men slutsatserna redan givna.

Konspirationsteorin är en "hyperaktiv allomfattande teori", menar den amerikanska konspirationsforskaren Mark Fenster. Historien, politiken och den sociala verkligheten utgör en enorm reservoar av tecken vilka betecknar mycket mer än deras konventionella mening. Ett överskott på tolkningsutrymme skapar ett system utan gränser för de antaganden som kan göras. Men enligt Fredric Jameson, amerikansk marxistisk strukturalist, är detta i själva verket ett fullt normalt beteende i den senkapitalistiska tidsåldern. Tillmätandet av symbolvärde tillhör en av konsumtionssamhällets byggstenar. Varför skulle inte konspirationsteorins produktion av övermening passa in på en symbolernas marknad där en enkel vara, till exempel en gymnastiksko, kan signalera så mycket betydelse?

Jameson har beskrivit dessa teorier som den fattiges "kognitiva kartläggning" av totaliteten. I den postmoderna tiden utgör dessa idéer ett desperat försök att förklara och strukturera en komplex verklighet, en sorts populismens moderna projekt. Möjligen upplevs det som tryggare att världen följer en hemlig dagordning än ingen dagordning alls. Sett ur detta perspektiv är konspirationsteorierna beundransvärda, de förmår integrera tillvaron i alla dess delar. De utgör en omöjlig, utopisk önskan efter att upptäcka sanningen. Problemet är att konspirationsteorin ersätter den enskilda medborgarens önskan att betyda något i ett politiskt sammanhang med att tillskriva den styrande sammansvärjningen all politisk betydelse. Det konspiratoriska narrativet ersätter ett aktivt och meningsfullt politiskt engagemang.

Var går gränsen mellan det paranoida och det skeptiska? Att många konspirationsteoretiker darrar inför den makt de tillskriver CIA och FBI, eller för den skull, Världsbanken, innebär inte att dessa aktörer inte kan anses ha obefogat stor makt över människors liv. Det krävs inte en konspirationsteoretiker för att inse att det existerar såväl öppna som mer ljusskygga koncentrationer av makt och elitgrupperingar i samhället. När konspirationsteorier enkelt avfärdas som paranoida finns risk för att vi inte ser det inneboende och djupt mänskliga maktmotstånd och som befinner sig i dess kärna.

Kritik av konspirationsteorier inom det egna lägret har lyfts fram även inom vänstern. Främst betonar den att konspirationsteorierna flyttar fokus från de verkliga samhällsfrågorna. Konspiratoriska idéer i form av kritiska modeller skyller samhällets brister på illusoriska förhållanden i stället för på strukturella problem, skulden läggs på individer när den egentligen borde läggas på institutionaliserade orättvisor. Att till exempel hävda, vilket är tesen i filmen JFK, att mordet på Kennedy skedde för att förhindra USA:s tillbakadragande från Vietnam är, enligt Noam Chomsky, att underskatta USA:s inbyggda militarism och grundläggande förhållningssätt i internationella relationer. Konspiratoriskt lagda vänsterintellektuella har också kritiserats för att de låter sig förföras av högerpopulistiska idéer. Den ideologi som öppnar dörren för syndabockstänkande tillåter alltför ofta rasism och antisemitism att sippra in.

Konspirationsteorin talar till vårt mänskliga behov av att förstå tillvaron. Men den erbjuder inte något konkret recept på hur sådan förståelse skall hanteras eller omsättas i konstruktivt handlande. Den är "den lilla människans" teori, men den kan aldrig tillfredsställa hennes egentliga behov eftersom den inte söker lösningar vare sig på individens eller samhällskollektivets verkliga problem och dilemman. Dess drivkraft är att "avslöja sanningen" men inga specifika krav ställs på samhällsförändring som en följd av den verklighet som exponeras. Konspirationsteorin, skriver Fenster, "söker otillfredsställelse", den varken vill eller kan bli mättad. Sanningen skymtar ständigt bortom horisonten men konspirationsteoretikern förblir frustrerad.