I väntan på den tolfte imanen

Muqtada Sadr och hans Mahdiarmé i irakiska Najaf drar i dag till sig världens ögon. Politiska analytiker har särskilt intresserat sig för shiaislam och dess betydelse för det politiska och sociala livet i Mellanöstern. Intresset förstärks av ayatollan Ali Sistani, som anses ha lika starkt inflytande på sina anhängare som Khomeini en gång hade i Iran.

Sextio procent av befolkningen i Irak är shiiter. Efter USA:s krig har denna majoritet, förut underkuvad och maktlös, fått möjlighet att visa sina muskler. Vilka krafter och vilka idéer är det som står på spel?

Redan under islams första tid stod två rivaliserande uppfattningar mot varandra. Konflikten handlade om hur de religiösa ledarna i samhället skulle utses. En uppfattning var att medlemmarna i islamiska sammanslutningar skulle välja sina ledare. Detta var sunnimuslimernas linje. Den andra uppfattningen byggde på ärftlighetsprincipen. Muhammeds svärson Ali och hans ätt ansågs ha rätt att efterträda profeten som ledare för världens muslimer, detta eftersom profeten själv sagt så. Denna ärftlighetsprincip, imamsystemet, är en viktig beståndsdel av den shiitiska tron.

Motsättningen kom till ytan redan år 632. Muhammed var då död och muslimer hade samlats utanför Medina för att välja hans efterträdare. De som var anhängare av ejmaa (ejmaa kan översättas till konsensus och är en av de sex pelarna i islams lagsystem) valde Aboubakr, en hängiven lärjunge till Muhammed och en högt respekterad klanledare. Andra hänvisade till vad de uppfattade som Muhammeds eget val och utsåg svärsonen Ali. Motsättningen klarades tillfälligt upp då Ali drog sig tillbaka och godtog Aboubakr som den första kalifen, men det shiitiska imamsystemet levde vidare hos den arabiska befolkningen.

Flera shiitiska grupperingar tynade snart bort. Bland dem som än i dag finns kvar är zayditerna, huvudsakligen i Jemen, ismailiterna som man kan finna på Indiska halvön samt imamiterna, den största riktningen, som finns i länder som Iran, Irak, Afghanistan och Libanon. Enligt Imamiyas uppfattning upphörde imamernas jordiska närvaro och öppna ledarskap i och med att den elfte imamen Hasan Alaskari dog år 873. Den tolfte imamen, Mahdi, anses dock fortfarande leva, osynlig och frånvarande. Han lever emedan världen inte kan existera utan hojjat, en gudomlig värdeprincip, som kan upprätthållas endast av imamer.

Ett intressant faktum är att shiismen hade en arabisk kärna och var mest spridd bland araber fram till att den tredje imamen Husayn (son till Ali och barnbarn till profeten Muhammed) gjorde uppror mot kalifen Yazid år 682. Husayn blev emellertid mördad i Karbala i dagens Irak. (Hans mausoleum finns fortfarande kvar i staden, bara några kilometer från Najaf.) Han hämnades i sin tur av Mokhtar en nyomvänd, muslimskt troende iranier. Efter denna uppgörelse med Husayns mördare kom den iranska faktorn att spela en långt större roll inom shiismen.

Kalifatsystemet, som speglar sunniternas idé om den religiösa ledningen, blev det dominerande politiska systemet i det islamiska väldet. Shiariktningens imamsystem däremot vann makt bara under en enda mer långvarig period (om man bortser ifrån Fatemion i Egypten): under den safavidiska dynastin i sextonhundratalets Iran. Under safavidernas välde nådde shiismen maktens ledande organ och de shiitiska ledarna, mullorna, fick ett inflytande som saknar motsvarighet i Irans långa historia. Det förekom till och med att en av de safavidiska kungarna erbjöd sitt kungadöme till en mulla.

Safavidernas maktövertagande i Iran sammanföll med osmanska imperiets expansion under sunniternas dominans. Detta imperium övertog makten gradvis i Mindre Asien, Syrien och Balkan och flyttade fram positionerna österut, mot Iran. Safaviderna hejdade expansionen. Därvid kom för första gången de två politiska riktningarna inom islam att stå mot varandra i form av två imperier.

Under safaviderna byggde mullorna upp ett hierarkiskt system och använde sin politiska makt till att förvandla shiismens defensiva hållning till en stridbar, aggressiv doktrin med inflytande över alla samhällets institutioner. Fast här ska man komma ihåg att det finns två skolor inom den shiitiska grenen iamamiya, som väntar på den tolfte imamen Mahdis återkomst. Den ena, ekhbarioun, menar att mullorna under Imamens frånvaro inte bör delta i politiska handlingar, utan bida tiden med religiösa ritualer tills Mahdi uppenbarar sig. Den andra, osoulijoun, anser däremot att mullorna ska regera över det islamiska samhället. Ayatolla Khomeini tillhörde denna skola.

Shiiterna menar att det finns två olika tolkningar av Koranen, en som alla kan förstå och en som bara profeten och hans efterföljare kan tillgodogöra sig. Denna elitistiska hållning rättfärdigar ståndpunkten att samhället alltid behöver en ledare, utvald av Gud och med uppgift att leda människorna i livets olika skiften. Imamen Jafar al-Sadegh, shiismens stora teoretiker och den största teologen bland dem som tror på den tolfte imamens återkomst, sade att "världen inte ens för en liten stund kan vara utan en imam som är Guds förvaltare på jorden".

Det är i detta förhållande som imamsystemet har sin källa. Det är utifrån detta som shiitiska religiösa ledare argumenterar och predikar om den religiösa, islamiska statens oundgänglighet. När Khomeini för många år sedan befann sig i exil i Najaf, som nu är centrum för Muqtada Sadr, skrev han sitt berömda verk "Den islamiska staten": "Profeten nöjde sig inte bara med att predika lag och ordning utan upprätthöll även själva lagen. Han högg av händer, han utmätte straff." Muhammeds sätt att leda det islamiska samhället för 1 400 år sedan blir på så sätt en grundval för Khomeinis islamiska stat.

Shiismens tolkning av imamernas ställning skiljer sig i grunden från sunniternas uppfattning om vad ledarskap innebär. Båda pekar på Muhammed, Guds sista och främsta sändebud på jorden. Denne hade två egenskaper: han var direkt vald av Gud att leda samhället; han var också masoum (den som har aldrig begått brott och gjort något fel).

Men där sunniterna räknar masoumiet (syndfrihet) som profetens exklusiva egenskaper menar shiiterna att också imamerna är skyddade från synd och brott.

I den shiitiska tron är det därför ofrånkomligt att imamerna innehar den politiska makten. Eftersom de inte är valda av folket kan folket inte heller kritisera deras handlingar. Sunniternas tolkning innebär däremot att en imam eller ledare kan granskas, bedömas och kritiseras.

I det shiitiska systemet är imamen samhällets centrum. En imam som försöker ta makten gör det inte för sin egen och maktens skull, inte heller för att behärska folket, utan för att upprätthålla eller återskapa den ordning som är den bästa för folket. Eftersom utgångspunkten är samhällets bästa är behovet av en imam ständigt närvarande. Tron på den tolfte, osynlige och alltjämt levande imamen innebär att denne när som helst kan dyka upp för att frälsa mänskligheten och göra världen till ett rättvisans hem.

I detta sammanhang ska man erinra sig att shiismen historiskt sett har varit en religion för de fattiga. Dess vision om en rättvis värld är politiskt explosiv. Därför har shiismen ofta varit på de oppositionellas sida i kamp mot en dominerande sunnitisk politisk makt, och därför var shiismen så viktig i kampen mot schahen i Iran.

Men shiiterna har oftast befunnit sig i islamiska världens preferi. Där shiitiska krafter kommit till makten har styret fått en totalitär inriktning som utgår ifrån viljan att skapa ett idealsamhälle. Sunniterna intar en mer pragmatisk hållning. Befintliga sunnitiska politiska system är nära knutna till konkreta samhällsförhållanden. Sunniternas politiska uppfattning utgår från det som har hänt, medan shiiternas politiska uppfattning från det som borde hända. Man kan också säga att shiiternas politiska uppfattning satsar på det bästa. För sunniterna däremot står det möjliga i centrum.

Rivaliteten mellan sunniislam och shiaislam väcker många frågor, lika många som spänningen mellan katolicismen och protestantismen i den kristna kyrkans historia. Är det konflikten mellan de två rivaliserande religiösa uppfattningarna inom islam som historiskt sett lett fram till två politiska förhållningssätt?

Var det safavidernernas uppdykande på den historiska scenen på 1600-talet och deras hysteriska vilja att shiitisera det iranska samhället med våld som ledde till de shiitiska mullornas starka ställning? Eller stärktes tvärtom deras ställning på grund av att de stod emot det osmanska rikets expansionspolitik? Eller ligger huvudorsaken i de bägge politiska makternas rivalitet, och tillkom i så fall de två religiösa riktningarna som ideologiska rättfärdiganden av de båda rikenas maktsträvanden?

I vilket fall har shiismen förblivit en källa till både individuella och kollektiva ideal i dagens Mellanöstern. Samtidigt har vi kunnat se hur stora oljeinkomster lett till att traditionella shiitiska samhällen brutit sig ur sin historiska isolering och moderniserats, även om denna modernisering varit ytlig och importerad utifrån. Detta har dock samtidigt medfört att shiitiska samhällen hamnat i centrum för många internationella kriser. Jean-Pierre Shovenman har visat att världspolitikens konfliktcentrum under de senaste tjugofem åren har rört sig från Mellanöstern mot Persiska viken, från sunnibebodda områden till av shiiter bebodda områden.

I dag utgör shiiterna sjuttio procent av befolkningen kring Persiska viken, där tre fjärdedelar av världens oljereserver finns. De senaste oroligheterna i särskilt shiitiska områden har gjort shiismen till en strategisk faktor i alla politiska beräkningar. Låt oss inte förledas till förhastade ställningstaganden för eller emot shiiternas tro och deras värderingar. Men låt oss däremot blygsamt försöka förstå dem. Saknar vi en sådan förståelse kan vi omöjligt föreställa oss hur händelseutvecklingen kan vändas i fredens riktning.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut