Ett par timmars bilresa nordost från Los ­Angeles ligger Irak. Eller åtminstone någonting som ska föreställa Irak. Här finns irakiska moskéer,­ irakiska byar, irakiska marknadsstånd, irakiska palmer, irakiska tvättlinor, irakiska flaggor och ungefär fyra hundra civila irakier i skilda positioner och schatteringar. Några är shiiter, andra sunniter, några är vänligt sinnade, andra är terrorister. Med oförutsägbara mellanrum inträffar bombdåd och prickskytte­attacker, varvid torgen och gränderna fylls av tungt beväpnade amerikanska soldater som snabbt intar positioner i gathörnen och försiktigt avancerar längs husfasaderna.

Fort Irwin är ett militärt träningsområde stort som Gotland (trettio kvadratmil) och för när­varande världens förmodligen största och dyraste filmkuliss. Inga resurser har i alla händelser sparats för att få amerikanska soldater att känna sig hemma i Irak utan att ha varit i Irak. Moskéerna må vara av trä, frukterna i marknadsstånden av plast och palmerna tillverkade i Kina, men de civila irakierna är äkta irakiska invandrare som rekryterats från städer över hela USA och som efter grundlig säkerhetskontroll befunnits pålitliga nog att mot betalning agera lokalbefolkning vid den amerikanska arméns stridsövningar i Fort Irwin/Irak. Deras uppgift är att se ut som irakiska bybor, uppträda som irakiska bybor, svara på arabiska när soldaterna tilltalar dem på engelska och därmed bidra till känslan av realism.
Till känslan av realism bidrar dock mer än något annat en plötslig och våldsam sandstorm som blästrar sönder glaset på bilens vindruta och så när får vår eskort att köra vilse i öknen.

"Den värsta sandstorm jag kan minnas", säger eskorten som heter John Wagstaffe och har varit informationschef på Fort Irwin så länge att han kan minnas när de amerikanska soldaterna övade i sovjetiska uniformer och körde omkring i sovjetiska stridsvagnar.
Nu är det för överskådlig framtid Irak som gäller, eller något som alltmer ska likna Irak. Sedan sandstormen bedarrat kör vi förbi en stad i öknen, eller en byggarbetsplats för vad som är tänkt att bli en stad, kvarter efter kvarter av halvfärdiga stenhus i tre våningar med tomt gapande fönster. John Wagstaffe förklarar att man här bygger Fort Irwins eget Fallujah, den största övningsplatsen för stadsgerillakrig i Amerika, till en kostnad av 57 miljoner dollar.

"Stenen importeras från Irak", tillägger han ­efter en stund, som för att förklara kostnaden.
Den samlade kostnaden för hela det väldiga kulissbygget i öknen säger han sig inte känna till, men ingenting tyder på att kostnader har varit ett problem i sammanhanget. Tvärtom har Fort Irwin nyligen expanderat med ytterligare 133.000 hektar för att ge plats åt ännu större övningar över ännu längre distanser i ännu fler realistiska miljöer någonstans i Irak. Det har i sin tur dragit med sig en liten oförutsedd utgift på 75 miljoner dollar för att förflytta sammanlagt åtta hundra utrotningshotade kaliforniska ökensköldpaddor från ett habitat till ett annat. Och därefter under flera år se till att de klarar flytten.
Det är en bitvis rörande historia som omedelbart förtar alla illusioner om att vi skulle befinna oss i ett verkligt krig, i ett verkligt Irak.

Nej, vi är omisskännligen i Amerika och omisskännligen på militärt område, vilket i sig kan sägas vara ett omisskännligen amerikanskt område att vara på eftersom enorma landytor i Amerika är avsatta för militärt bruk, sammanlagt 700 kvadratmil närmare bestämt, vilket är mer än tjugo Gotland eller ungefär en sjättedel av Sveriges yta. I öknen sydväst om Fort Irwin, på ett halvt Gotland, ligger berömda Edwards Air Force Base där rymdfärjan brukar landa när det är dåligt väder i Florida, i nordväst, på ett och ett halvt Gotland, ligger China Lake Naval Air Weapons Testing Center, i öster respektive söder ligger Marine Corps Air Ground Combat­ Center (ett knappt Gotland) och Marine Corps Logistics Base. Tillsammans formar de en nästan sluten halvring av militära områden i öknarna öster om Los Angeles. Inräknat den stora marin­kårsbasen Camp Pendleton, som visserligen inte ligger i öknen men väl upptar tre mil av den vackra kustremsan strax norr om San Diego, befinner vi oss här i vad som förmodligen är Amerikas, och kanske världens, till ytan mest militariserade befolkningsregion. Ett slags spärr måhända mot den hårda civila exploateringen av mark och naturresurser i södra Kalifornien, och paradoxalt nog kanske räddningen för fler djurarter än ökensköldpaddorna i Fort Irwin, men något förvånande trots allt, eftersom de militära områdena inte bara självklart finns kvar utan också fortsätter att expandera.

När kalla kriget tog slut i början av nittiotalet och Amerika blev världens enda supermakt och det inte fanns någon påtaglig fiende vid horisonten, var det annars många som hoppades att USA:s militära utgifter och åtaganden skulle minska, liksom behovet av landområden för militärt bruk.

Så blev det inte. Sedan 2001 har de amerikans­ka militärutgifterna stigit till sin högsta nivå ­sedan andra världskriget och det finns hittills inga tecken på att Amerika tänker slå av på rustnings­takten, än mindre rusta ner. Och det oavsett vem som blir Amerikas näste president.

Barack Obama har visserligen varit kritisk mot kriget i Irak, och satt en tidsgräns för när de amerikanska trupperna ska ha lämnat Irak, och sagt att han vill använda miljarderna från Irak för att investera i Amerika. Men han har inte sagt att han vill rusta ner. Tvärtom har han föreslagit att fler trupper i stället ska sändas till Afghani­stan, att armén ska utökas med 65.000 man och marinkåren med 27 000, att investeringarna i avancerad vapenteknologi ska öka, att Amerikas globala militära räckvidd och slagkraft inte bara ska bevaras utan förbättras, att Amerika kort sagt ska förbli en militär supermakt.

Till saken hör att den presidentkandidat som till äventyrs skulle antyda något annat förmodligen skulle begå politiskt självmord. Liksom den som till äventyrs skulle uttrycka kritik mot militären som institution. Att ifrågasätta "våra modiga män och kvinnor i uniform" är så nära ett tabu man kan komma i amerikansk politik. Den politiker som blir misstänkliggjord i det avseendet riskerar inte bara att stämplas som opatriotisk och oamerikansk utan också som ­potentiell landsförrädare, vilket om inte annat den flerfaldigt dekorerade krigshjälten John Kerry­ bittert fick erfara i det förra presidentvalet.

Kanske var det för att förebygga en upprepning av karaktärsmordet på Kerry (krigshjälten McCain mot civilfegisen Obama) som demokraterna till sitt partikonvent i Denver hade beställt en kletig filmhyllning till Amerikas krigsveteraner signerad Steven Spielberg, och i filmpresentationen av Obama var noga med att lyfta fram hans morfars insatser som amerikansk soldat i andra världskriget och så gott det gick försökte framställa honom som krigshjälte.

Krigshjälte är ett ord som i Amerika saknar varje klang av ironi eller distans, liksom för övrigt ordet patriotism. I Amerika är det status att vara krigshjälte och mer eller mindre obligatoriskt att vara patriot, och även om amerikaner kan tillåta sig att vara kritiska mot hur Amerika ibland fört sina krig, och rent av mot vilka krig man ibland valt att föra, så ska det mycket till innan någon skugga tillåts falla över militären som sådan. Där skuggor trots allt fallit, från massakern i My Lai till tortyren i Abu Ghraib, har den folkligt förlösande förklaringen varit att detta är undantagen som bekräftar regeln.
Regeln är att alla Amerikas krig, också de mindre lyckade, förts i det godas tjänst, och att Amerikas "män och kvinnor i uniform", undantaget de ofrånkomliga rötäggen, representerar det bästa och det finaste som Amerika har att erbjuda. Ingen annanstans i den moderna världen är nationens militära traditioner och institutioner så oanfrätta av skam och förödmjukelse som i Amerika, och så föga ifrågasatta. Det amerikanska landskapet präglas inte bara av sina många militärbaser och expanderande militärområden, utan i kanske än högre grad av sina otaliga militära minnesmärken, gravplatser, ceremonier och veteranhögtider. Amerika har två nationella helgdagar, en på våren och en på hösten, för att minnas sina krig, sina stupade och sina veteraner, och båda högtidlighålls med folkliga sammankomster och ceremonier på otaliga minnesplatser över hela landet. Inte så förvånande kanske om man betänker att tjugofem miljoner amerikaner räknas som krigsveteraner och att över en miljon soldater har stupat i Amerikas krig.

"Om du älskar friheten så tacka en veteran och våra aktiva militärer", lyder det officiella temat för firandet av Memorial Day 2008 på Mount ­Soledad, en enslig kulle med hisnande utsikt över Stilla havet norr om San Diego.
Vad som likväl förvånar är att de militära traditionerna tycks som starkast i de delar av landet där man måste anstränga sig som hårdast för att föreställa sig ett hot mot Amerika. Längs USA-väg nummer 83 som sträcker sig 21 mil mellan småstäderna North Platte och Valentine i delstaten Nebraska finns knappt ett hus att stanna till vid, än mindre en bensinstation, men likväl små vägskyltar som då och då påminner den ensamme resenären om att detta är Veterans Memorial Highway, och då och då en enslig postlåda eller halmbal med en väderbiten amerikansk flagga trotsigt fastsurrad eller instucken.

Vid invigningen av den sjuttiotredje årliga rodeon vid Brown County Fair utanför Ainsworth, en dryg timmes glesbebodd prärieväg från Valentine österut, är den patriotiska inramningen självklar och påfallande; hymnerna till nationen,­ händerna mot hjärtat, den känslosamma flagg­ritten genom manegen. Själva rodeon är en festlig och familjär tillställning men ceremonierna som omger den signalerar oro och beredskap. Som om livet och friheten, ja själva tillvaron också i denna avlägsna, glest befolkade del av Amerika, ständigt stod på spel.

Vilket jag efter några dagar inser att den också gör. Åtminstone träffar jag ganska många männi­skor här som förr eller senare säger ungefär så. Som säger att vad de har i dag kan vara borta i morgon, att deras samhällen kan svepas bort av en tornado eller ödeläggas av en kreditkrasch eller förtvina av ekonomisk svält och förvandlas till spökstäder med grässprängda gator, igenbommade affärer och gapande fönster. Och att vad de har därför ständigt måste försvaras, mot naturens krafter och människans. Och att de till sist bara har sig själva att lita till.

Jag tror inte den här känslan av existentiell utsatthet är unik för småstäder på den amerikanska prärien, bara tydligare eftersom obeständigheten i människans tillvaro är så påtaglig här. Den amerikanska civilisationens hinna är genomgående yngre och tunnare än vår; naturen mäktigare, avstånden större, avtrycken av mänsklig kultur svagare. Samhällen uppstår och upplöses med en lätthet som vi européer har svårt att föreställa oss. Framsidan av en sådan civilisation är den rastlösa dynamiken. Baksidan är den existentiella skörheten. Ur den senare har utvecklats en särskild känslighet för hot och ­fiender, ur den förra en särskild tilltro till den egna förmågan att övervinna dem, om så nödvändigt med hjälp av "en välreglerad milis" och folkets rätt att bära vapen (den amerikanska konstitutionens andra tillägg).

Här finns rimligen en del av den historiska förklaringen till varför vapenlobbyn i Amerika fortsatt är en folkrörelse, och varför det amerikanska militära etablissemanget fortsatt har en så stark folklig förankring, och varför själv­förhärligande patriotism, ibland oskiljaktig från självrättfärdigande nationalism, fortsatt utgör en bred mittfåra i amerikansk politik. I Amerikas kollektiva minne finns inte någon omvälvande folklig erfarenhet av nationalismens mörka och destruktiva sidor. Den amerikanska nationalismen har till skillnad från den europeiska inget dåligt samvete.

Amerikas sak är fortsatt mänsklighetens.
Första veckan i september intervjuar jag det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi i ett flaggprytt rum på Capitolium i Washington DC. Hennes assistent kommer in med en bukett blommor som hon gärna vill ska synas i bild. Nancy Pelosi är en av USA:s högst uppsatta politiker, den första kvinnan i USA:s historia på två hjärtslags avstånd från Vita huset (efter vicepresidenten), och en tidig och skarp kritiker av Amerikas agerande i världen under George W Bush. Det är strax före den stora finanskraschen på Wall Street, och den panikartade turbulensen på börsen, och det politiska kaoset i kongressen, och det radikala förstatligandet av banker, ­bolåneinstitut och bolånekrediter, och den dramatiska vändpunkten i Amerikas ekonomiska och politiska belägenhet, det vill säga före de osannolika händelser som snart kommer att ställa kongressens talman i det nationella och globala rampljuset och förmodligen omintetgöra varje chans för en svensk journalist att få en intervju.

Så fortfarande kan jag ställa frågan om Amerikas agerande i världen utan att tyngas av vetskapen om att Amerika för lång tid framöver kommer att ha annat än sitt agerande i världen att tänka på. Och fortfarande kan jag mötas av en stark förvissning hos en ledande amerikansk politiker om att världen snart kommer att få se ett annat och bättre Amerika.
Vad Nancy Pelosi vill framhålla är tillfälligheten och avvikelsen i det mörker som hon anser att George W Bush har sänkt över nationen.

"Det är nästan syndfullt, almost sinful, det han gjort", säger hon.
Det hon syftar på är den lögn med vilken kriget mot Irak motiverades, och på krigets ­konsekvenser.
"Kriget var ett historiskt och groteskt misstag", lägger hon till.
"På vilket sätt?"
"Förutom alla liv det kostat oss har det raserat vår moraliska auktoritet i världen, undergrävt vår ekonomi, försvagat vår militära kapacitet och skadat vår förmåga att skydda amerikanska intressen varhelst de är hotade."
Att den förmågan kan och bör återupprättas, verkar för Nancy Pelosi vara en självklarhet. Misstaget måste göras ogjort. Kriget måste avslutas, trupperna omflyttas (till Afghanistan), den militära förmågan återuppbyggas och Amerikas förlorade anseende återupprättas.

Det förlorade anseendet är också vad som främst bekymrar Madeleine Albright, USA:s utrikesminister under president Clinton. "Kriget i Irak är den värsta katastrofen i amerikansk utrikes­politik någonsin, värre än Vietnamkriget,­ och då inte i termer av förlorade liv, utan i termer av förlorat moraliskt anseende", säger hon när vi träffas under demokraternas konvent i Denver.
Madeleine Albright talar om Amerika som en "exceptionell nation", med en "exceptionell" roll att spela i världen. "Jag har alltid trott på godheten i Amerikas maktutövning, the goodness of America's power, säger hon och ler. Som om hon inser hur troskyldigt jag måste tycka att det låter.

"Men detta har aldrig gett oss rätten att kräva undantag från internationella överenskommelser och konventioner, ask that exceptions be made for us, fortsätter hon. "Och det är vad vi har krävt de senaste åtta åren. Och det är vad som har ­kostat oss vårt moraliska anseende och därmed vårt moraliska ledarskap."
"Och hur ska det återupprättas?"
"Det kommer att ta tid för vi har grävt ner oss i ett djupt hål, och det kommer att bli svårt för ­vilken president som helst att ta oss upp igen, men det första vi måste göra är att lämna Irak, stänga Guantánamo, förbjuda tortyren och återupprätta det internationella samarbetet om klimatet och kärnvapenspridningen och ... "

Madeleine Albright tystnar. Sedan upprepar hon att läget är svårt, att förväntningarna är höga, att ekonomin är ett bekymmer, och att även om Barack Obama blir president (vilket hon hoppas och utgår från) kommer Amerika att behöva andras hjälp.

Frågan som till sist måste ställas är om något som skulle kunna kallas det amerikans­ka imperiet­ inte har sett sina bästa dagar. Ett motvilligt eller ofrivilligt imperium måhända, eller ett frihetens imperium rent av (Thomas Jefferson 1809), men ett slags imperium ändå, eller i varje fall en historiskt mäktig nation med globala intressen och anspråk.

En drastisk fråga kan tyckas, knappa tjugo år efter det att Amerika vann kalla kriget och blev världens enda supermakt, och dess militära överlägsenhet syntes ointaglig, och dess ekonomiska system det enda tänkbara.
Men på kort tid har mycket hänt. Det strategiskt förlorade kriget i Irak och det militärt ovinnbara kriget mot Terrorn (nyligen omdöpt till Det långa kriget, The Long War), har inte bara kastat en växande skugga över det amerikanska imperiets motiv och moral, utan också över dess militärpolitiska omdöme och förmåga. På samma­ sätt som det panikartade sammanbrottet­ för den amerikanska kreditkulturen och den amerikanska marknadsideologin har börjat kasta­ en växande skugga över imperiets finansiella styrka och stabilitet. Och därmed också över den ekonomiska världsordning, globaliseringen kallad, som har haft det amerikanska imperiet som sin främsta agent och garant. Inte minst har Amerikas växande beroende av externa långivare för att finansiera såväl sina militära krig som sina ekonomiska räddningspaket, för att inte tala om de eftersatta behoven i sin egen civilisation (se förra delen), dramatiskt åskådliggjorts.

Förr eller senare sätter detta rimligen en gräns för såväl imperiets ambitioner som aktioner. Amerikanerna och världen må ha häpnat över den enorma summa statliga pengar, 700 ­miljarder dollar, som nyss krävdes för att försöka rädda det amerikanska kreditsystemet undan kollaps, men det är inte mycket mer än vad den amerikanska kongressen den 24 september, mitt under värsta finanskaoset, anslog till det militära försvaret: 612 miljarder dollar för budgetåret 2009.

Till synbarligen ingens häpnad. Militärbaser byggs ut, militära områden expanderar, militära baracker moderniseras, militära löner höjs, nya vapensystem beställs, fortsatta krig förbereds, utan att ett ögonbryn höjs. Som om de militära utgifterna stod över den ekonomiska förmågan. Som om det ena inte hade med det andra att göra. Som om ingenting har hänt i Amerika.

Den amerikanska försvarsbudgeten för 2009 är en bitvis surrealistisk läsning, med bitvis samma fantasifulla förhållande till verkligheten som de expanderande kulisserna i Fort Irwin, Kalifornien.
Varför är jag inte förvånad?
Amerika är på gott och ont ett samhälle med ett fantasifullt förhållande till verkligheten. Eller i varje fall ett samhälle styrt av starka myter och föreställningar om hur verkligheten i Amerika är eller borde vara. Den amerikanska drömmen är en politisk realitet, liksom föreställningen om Amerika som ett bättre och friare samhälle än alla andra. Och den därav härledda föreställningen om Amerika som en utvald nation.
Amerika har följaktligen haft sina brutala­ ­möten med verkligheten. Råkat ut för en reality check som amerikanerna skulle säga. Tvingats­ stämma av idéerna mot erfarenheten. Trettiotalsdepressionen var ett sådant möte, den 11 september ett annat, kraschen på den amerikanska kreditmarknaden hösten 2008 förmodligen ännu ett. I mötet med depressionen segrade en ny erfarenhet över en gammal idé och Amerikas kontakt med verkligheten stärktes. I mötet med terroristerna från al Qaida segrade en gammal idé över en ny erfarenhet och Amerikas kontakt med verkligheten försvagades.

Och nu? I mötet med de söndersprängda ­resterna av en självuppblåst kreditballong värdig en baron Münchhausen?
Kulisserna faller. Sandstormen består.