Individer måste gå före

I morgon är det 60 år sedan FN antog Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Ett dokument fullt av ädla utfästelser och höga ideal. För en cyniker lätt att avfärda: se bara hur världen ser ut. Jakten på naturresurser styr politiken. Fiendens fiende är fortfarande bästa vännen - vilket gör att USA polar med Uzbekistan och Saudiarabien, medan vänskapsband knyts mellan Venezuela, Iran, Vitryssland. Att Kina i säkerhetsrådet förstör alla försök att lösa konflikten i Darfur, eftersom de köper olja från Sudan, är också ett hån mot de mänskliga rättigheterna, mitt i det FN som just dukar upp för morgondagens festligheter.

Cynismen är lättköpt. Erfarenheten visar värdet av dokument som detta. Det tar ett tag innan idealen förverkligas, men en deklaration som FN:s fungerar som både riktmärke och argument. Den innebär mest sådant vi i Sverige, med en gäspning, tar för självklart, men som ännu är något att kämpa för i större delen av världen: alla är födda fria och jämlika som individer; lagen är en och lika för alla, utan utrymme för maktens godtycke; alla får flytta inom sitt eget land; alla får yttra sig fritt; inget tvång tillåts i religion eller politik. Man kan driva med den och håna den för dess blåögdhet, mena att den är tandlös - men jag tror att få verkligen skulle vilja avskaffa FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Men hur universella är de mänskliga rättigheterna? Frågan har rests inte minst av västerländska intellektuella. Tänk om rättigheterna i grunden är kristna, västerländska uttryck för andlig kolonialism och förakt för andra sätt att se på världen, livet och människan? Det kanske faktiskt inte finns en mänsklighet. Postmodernism och postkolonialism har bidragit till en identitetspolitik där olikheterna understryks. Det är bra när det leder till ökad tolerans och förståelse för andras livsstilar. Det är dåligt när man med hänvisning till kultur och traditioner kräver särbehandling som åsidosätter individens rättigheter till förmån för gruppens. Om multikulturalismen passerar en viss gräns riskerar den att förvandlas till apartheid.

Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam lades fram av OIC (Organization of the Islamic Conference, som består av 57 muslimska stater) 1990. Tre år senare presenterades den, på Irans initiativ, som ett alternativ till FN:s dokument. Här är den mänskliga gemenskapen åsidosatt till förmån för umma, den islamiska gemenskapen, vilken kallas "the best nation". Målet är i stället för universella mänskliga rättigheter "ett värdigt liv i överensstämmelse med den islamiska sharian". I Kairodeklarationen är det exempelvis i praktiken förbjudet att konvertera från islam, och yttrandefriheten får icke användas mot religionen.

Kairodeklarationen är förnyat aktuell i år, då man i FN:s råd för mänskliga rättigheter i mars genomdrev att kritik av religioner jämställs med diskriminering av människor. OIC jobbar genom FN för att begränsa yttrandefriheten i antirasismens namn.

Västerländska intellektuella sviker på bred front sitt ansvar, antagligen av rädsla för att sammanblandas med rasister. De som drivits i exil från dessa stater, vars tyranni så gärna draperar sig i religiösa fraser, lämnas i sticket. Men det är just dessa, som verkligen riskerar något, som själva svarar, och vilka i dag tycks vara det sista frihetliga intellektuella hoppet också i väst. Till exempel pakistanskfödde Tarek Fatah, som hårt kritiserade FN:s råd för mänskliga rättigheter i ett tal i september, eller de muslimska intellektuella som svarade med en egen deklaration i S:t Petersburg i fjol.

Iran, Egypten, Pakistan och de andra stater som ställt sig bakom detta är inte kända för att värna sina medborgares frihet. Det är inte av hänsyn till minoriteter, respekt för andras religiositet eller omsorg om de förtryckta som de arbetar på att underminera de mänskliga rättigheterna. De missbrukar postkolonial teori och maktanalys för att underbygga den egna maktutövningen, och ogiltigförklara kritik från väst såväl som inhemska dissidenter.

Det kan vara värt att påpeka att FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna inte bara är snäll. Artikel 14 stipulerar att den som söker asyl för brott som strider mot FN:s ändamål och grundsatser inte har rätt till skydd. Det gäller i dag att ta debatten med både de nationer som vill underminera de mänskliga rättigheterna globalt och de lokala rörelser som vill inskränka dem för vissa grupper, vore det av rasistiska, religiösa eller andra skäl. Vi som tror på värdet av universella mänskliga rättigheter måste stå upp för våra ideal och visa vilka som är våra vänner - också till priset av att vi skaffar oss fiender.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut