Carl Bildt har slutat prata politik, han bloggar i stället. Det är osannolikt långtråkigt.
Att utrikesminister Carl Bildt bloggar överraskar egentligen ingen, han vill gärna vara en framkantspolitiker, en ny sort, en djupt konservativ framstegsvänlig innovatör.
Carl Bildt har mer och mer utvecklats till en person att förhålla sig till, alltmer sällan ha en åsikt om. Han är inte längre någon man behöver politisera eller problematisera på en höger/vänsterskala – ”jag skulle ju aldrig rösta på Carl Bildt, men jag läser hans blogg”. Den unge muffaren har blivit hela Sveriges moffar. Snygga kostymer, vitt hår, precis som han med kniven, ni vet, Bohman, hans gamle svärfar.
Det är som om det har blivit själva kärnan i både personlighet och politik, det är svårt att skilja de två. Har inte ni också tänkt på hur otroligt lite politik han pratar numera? På bloggen skriver han om politiska skeenden – mest skriver han om sitt jobb och vad han gör. Han gör inga som helst kontroversiella uttalanden. Inte som bloggare, inte som utrikesminister.
Det är inte rakt igenom ointressant, däremot oftast rent osannolikt långtråkigt. Det är lunch och varmt i Rom, det är frukost i Kaliningrad, en middag i ett småkyligt Stockholm och ett samtal i ett grått Bryssel.
Han är alltid orolig nu för tiden, Carl Bildt. En riktig statsman är alltid orolig. Han oroas av utvecklingen på Balkan, i Mellanöstern, i Sydossetien, Nordkorea och Östeuropa. Inga egentliga åsikter om någonting särskilt alls.
Jag har lusläst hans blogg och kan med säkerhet bara säga en sak: Han älskar att åka flygmaskin, starta och landa, föra samtal på ”hög politisk nivå”. Vad det är som händer under de där samtalen får vi sällan veta, vad han själv har sagt får vi aldrig veta. Det är en ministers officiella dagbok – och missförstå mig rätt: Jag kan förstå att många tycker att den dokusåpan är kul att följa. Han är i Köpenhamn i juletider: ”Det kan nog bli en Aalborg eller två.” Vilken kille. Vilken öppenhet.
Män och makt och känslan av att stå i händelsernas centrum handlar förresten barnsligt mycket om att flygas in och flygas ut. Det är som om de där uppe i luften riktigt känner närheten till Gud – eller kanske rent av känslan av att vara Gud?
Carl Bildts blogg kan säkert bli ett drömunderlag för en manusförfattare som vill ha hela grundjobbet gjort för en politisk europeisk såpa-pudding, men jag hittar ingen politik, absolut ingen egen. Han har lite, lite röst när det gäller Ryssland och Putin och det ryska hotet. Och är inte utvecklingen oroväckande, så kan den vara ”allvarlig”.
Han stora politiska förebild heter Henry Kissinger, för många av oss andra en odömd krigsförbrytare. Carl Bildt vill också gärna sväva någonstans i närheten av honom, näringsliv, politik – pengar.
Om ett av de största politiska sveken i modern tid, den svenske medborgaren Dawit Isaaks 8 år (!!) i eritreanskt fängelse, har han inget att säga. Inget, inget, inget.
Häromdagen landade han på ”nya imponerande Incheon-flygplatsen” i Seoul i Sydkorea. Middag och samtal. Sedan väntade en flygtur till Kina.
Det gör Dawit Isaak också, väntar. Väntar på Carl Bildt.