Kränkt-debatt på gott och ont för funktionshindrade..
Som jurist har jag med stort intresse läst Maciej Zarembas serie om hur anti-diskrimineringslagarna börjat tillämpas extensivt inom högskolan. Som en person med Tourettes syndrom, som efter många motgångar och flera perioder av arbetslöshet börjat lyckas bra i karriären, har jag med ännu större intresse följt vad samma artiklar har att berätta om oss som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder (npf). Zarembas urval här får mig inte att känna mig kränkt, men väl kallad att komplettera bilden.
Zaremba påpekar nogsamt att många kurdiska lärarstudenter klarat sig väldigt bra utan DO:s beskydd. Men när det gäller personer med ett npf saknas de goda exemplen. Vi möter i tur och ordning en Asperger-kille som kräver att få praktisera på förskola eskorterad av assistent medan han själv beter sig som ett barn, en dyslektisk tjej som blir kränkt när andra prasslar med papper samt en lärarstudent med perceptionsstörningar som inte förstår att hon måste lyssna på eleverna.
Jag tror att nästan alla svenskar känner någon npf-person som, om än med väldiga ansträngningar, har lyckats relativt bra i yrkeslivet. Men då vi ofta av rädsla för fördomar inte berättar om våra funktionshinder är det många svenskar, även i personalrekryterande ställning, som inte vet om att de känner någon sådan person. Dessa blir inte mer upplysta av Zarembas artikelserie. Man fruktar att några rekryterare nu kommer att dra sig ännu mer för att anställa någon som är öppen med sin npf-diagnos, av rädsla för att personen är en oresonlig rättshaverist.
Bland personer med Tourettes syndrom finns författare, matematiker, musiker, skådespelare, discjockeys, byggare, socialarbetare, mekaniker och idrottsmän, berättar den berömde neurologen Oliver Sacks i boken "An Anthropologist on Mars" (1995). Det finns, i Kanada, till och med en kirurg med Tourettes syndrom! Carl Bennett från British Columbia, vars tics upphör när han är helt fokuserad på en operation.
Nu rekommenderar jag inte andra npf-personer att satsa på att bli kirurger. Min poäng är bara att de flesta av oss lär oss att utveckla både udda talanger av sådant vi är bra på och kompensatoriska strategier mot sådant vi är dåliga på. Kanske kan den Debatt som bör följa på artikelserien få fler npf-personer att satsa mer på att odla sådana goda egenskaper snarare än att investera sin livskraft i det identitetspolitiska moras som Zaremba så träffande beskriver. I så fall har hans artikelserie gjort nytta.