Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt fortsätter sin kortsiktiga och destruktiva kulturpolitik i Stockholm. Exemplet Fria teatern i Högdalen är belysande. Den 40-åriga teatern har de senaste åren förnyat sig konstnärligt, utökat med en innerstadsscen och fått ny publik. För detta har teatern fått bonuspengar av samma nämnd som nu gör en helomvändning och minskar årets anslag med 50 procent. Nästa år tas det bort helt.

Ingen ska tro att man kan få stöd i evighet, säger Sjöstedt och blir i SVT:s Kulturnyheter rent hjärtnupen i sin beskrivning av alla unga konstnärer som nu i stället ska ges möjlighet att starta egna projekt.

Men även de som startar nytt är beroende av långsiktighet. Ibland är den nya teatern djärv och experimentell, ibland är den i otakt med sin publik. Men framför allt måste den vara orädd och fri.

Det är ingen överdrift att säga att den friheten hotas av den politikerstyrda Kultur som alliansen eftersträvar. Om varje verksamhet varje år ska få sina bidrag bedömda utifrån godtyckliga kriterier – vad får vi för Kultur då?

Jag kan själv känna trycket som teaterkritiker: Varje negativt omdöme kan omvandlas till ett minus hos kulturnämnden. Tar man hänsyn till det sviker man det kritiska uppdraget. Framhärdar man kan man krossa en teater. Det är inte värdigt ett fritt kulturklimat.

Vi behöver en kulturpolitik som drivs av omsorg och långsiktighet. Att Sjöstedt, som i början var engagerad och resonabel, nu gör stingsliga utfall mot Fria teaterns medarbetare visar bara att hon har målat in sig och kulturnämnden i ett hörn. Kliv ur det. Tänk om.